Aldrig mer?

av Janne Wass

Är det något vi människor är bra på, så är det efterklokhet. ”Aldrig mer”, sa vi efter andra världskriget då det gick upp för oss att vi varit delaktiga i massmordet på 6 miljoner judar. Mycket tyder på att vi nu är framme vid det ögonblick i vår moderna historia då vi kan välja om framtiden kommer att blicka tillbaka på oss och säga ”aldrig mer”.

Den humanitära kris som skapats av krigen och oroligheterna i Västasien, Mellanöstern och norra Afrika visar inga tendenser på att avta. 12 miljoner människor har flytt sina hem på grund av inbördeskriget i Syrien och Irak har trasats sönder av striderna mellan Islamiska staten, de irakiska regeringstrupperna och övriga fraktioner. Situationen i länder som Somalia, Egypten, Eritrea och Libyen är prekär och på många håll pågår lågintensiva krig som slutat nå över nyhetströskeln. Medelhavet har blivit en gravgård och på Europas stränder fållas flyktingarna in som boskap. Många dukar under av de undermåliga omständigheterna i nödtorftigt upprättade läger i Grekland, Malta och Italien.

Medan tusentals mister livet på vår trappa sitter vi bekvämt vid våra datorskärmar och skapar ursäkter för att inte hjälpa. Kostnader, islamism, terrorism, ”levnadsstandardssurfande”, bidragsmissbruk, integrationspolitik. Vi blundar och hoppas att om vi låtsas som om vi inget ser, kommer problemet att försvinna. Vi inbillar oss att det som sker inte riktigt sker, på riktigt. Att dödssiffrorna i Medelhavet, i containrarna och lastbilarna där människor kvävs och törstar ihjäl, på de långa vandringarna genom berg och taggtråd, i de gigantiska flyktinglägren i Libanon och Jordanien, i de sönderbombade städerna i Syrien inte riktigt är tillräckligt höga för att vi ska kunna kalla det här för en humanitär katastrof, ett passivt folkmord. A generation of the unteachable is hanging upon us like a necklace of corpses, skrev George Orwell 1941.

Enligt Orwell hade Storbritannien under hela 1930-talet styrts av män som inte ens insåg att Hitler var farlig. När man ser på den generella reaktionen på flyktingkrisen bland Europas politiker, får man en impuls att säga att Europa styrs av män som inte inser att folk dör i Medelhavet.

Och det är i regel män det är fråga om, inte bara på grund av att män i första hand sitter på de höga politiska posterna. Undantagen verkar i regel vara kvinnor. Angela Merkel är den europeiska ledare som kraftfullast uppmanat Europa att öppna dörrarna för flyktingarna och Tyskland har kallat in armén för att hjälpa dem som anlänt. Sveriges utrikesminister Margot Wallström gav för några veckor sedan Finlands flyktingpolitik en näsknäpp genom att påminna om de finländska krigsbarnen som togs emot av Sverige.

Medierna har under de senaste veckorna fyllts av inslag och historier om privatpersoner som öppnat sina hem för nödställda både i Finland och utomlands, och om människor som frivilligt hjälper till både materiellt och socialt. Statsminister Juha Sipilä samlade poäng genom att erbjuda sitt hus i Uleåborg till flyktingar ”efter årsskiftet”.

Det är en lättnad efter allt rasistsnack att påminnas om att det finns en genuin vilja att hjälpa bland de breda folklagren i Europa. Men det stora problemet nu är inte var vi ska placera de få flyktingar som får träda genom Europas port, utan vad som händer med alla för vilka dörren hålls stängd. Det problemet löses inte genom privatpersoners välgörenhet, utan genom politiska beslut. Vi ska diskutera integrationspolitik och göra ekonomiska kalkyler för hur immigrationen påverkar nationalekonomin. Men det är just nu inte de mest överhängande besluten. Just nu dör människor vid Europas port och vi måste välja: ska vi låta dem dö eller rädda dem?

Janne Wass

2 kommentarer

Christer 5 november, 2015 - 17:13

Jag försvarar inte Hitler, men det går inte att slå ett land, som Tyskland, ner i stövelskaften utan att det skulle få följder?

Reply
Ny Tid 5 november, 2015 - 18:32

Det må du ha rätt i, men exakt hur det är relevant för ledaren i fråga undflyr mig. Vill du utveckla? /Janne

Reply

Lämna ett svar till Ny Tid

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.