Farlig litteratur

av Janne Wass

Böcker om böcker är en tacksam genre att rikta till bokälskare. Till den kategorin hör också Kaj Korkea-ahos tredje roman Onda boken. Fast i detta fall är det inte så mycket fråga om en bok som om ett manuskript innehållande dikter av en obskyr finlandssvenk modernistisk poet vid namn Leander Granlund. Litteraturprofessorn Mickel ”Iron Man” Backman tror sig vara den sista väktaren av sägnen om Granlunds diktsamling som kopplats till en epidemi av självmord på 20-talet, ända tills en av hans studenter, Pasi Maars, börjar ställa frågor om den försvunna diktsamlingen, ”som man kommer till helvetet om man läser”, och om den avhandling som Backmans studiekamkrat Dietrich Wangman gjort om Granlund 20 år tidigare.

onda boken kaj korkea-aho webbDen självdestruktiva studenten Maars jakt på Granlunds diktsamling och Wangmans avhandling blir tändvätskan i historien, in i vilken bokens två huvudpersoner dras. Förutom Backman är den andra personen vi får följa Maars studiekamrat, ståuppkomikern Calle Hollender. Hollender dras ändå inte in i själva historien om boken förrän i slutet på romanen, och i stället tar berättelsen avstamp i hans egen livsångest, hans fallerande förhållande med flickvännen, studietröttheten och skrivkrampen. Också Backman kämpar med förhållandeproblem. Hustrun, finlandssvensk poet, fjärmar sig från Backman efter att hon ertappar honom runkande i duschen med en gammal flammas namn på läpparna. Denna gamla flamma som gått ett tragiskt öde till mötes visar sig också ha ett förflutet med Granlunds poesi.

Magiska eller förbannade böcker har i romankonsten ofta fått representera litteraturens kraft. Umberto Ecos Rosens namn låter sina protagonister snubbla över Aristoteles bok om komedi, förbjuden av kyrkan, och i Juha Ruusuvuoris besläktade Kaniikki Lupus är det jakten på en förbannad bok som är romanens nav. Liksom den bokens titelperson vägrar Mickel Backman tro att ”ord endast är bilder tecknade på pergament eller näver”, utan besitter betydligt mer livsomvälvande kraft. I det här fallet makt över läsarens liv och död.

Korkea-aho gillar inte att pressas in i facket ”skräckförfattare”, utan kallar hellre Onda boken för en bok om litteratur. Men de båda är inte varandra uteslutande, och både i hans senaste roman Gräset är mörkare på andra sidan och i Onda boken finns ett klaustrofobiskt stilgrepp som påminner mycket om författare som Stephen King eller John Ajvide Lindqvist.

Den förra romanen kallade jag 2012 för årets bästa finlandssvenska roman. På samma sätt som i den boken, använder sig Korkea-aho i Onda boken av stilgreppet att knyta ihop till synes orelaterade berättelser till ett och samma mysterium, och på samma sätt som i den tidigare romanen, måste huvudpersonerna ta itu med spöken från det förflutna som gör sig påminda och spräcker vardagens monotona lunk. Om den österbottniska småstaden i det förra alstret var en allestädes närvarande karaktär, blir det i Onda boken studiestaden Åbo som stiger in som en fullfjädrad karaktär.

Riktigt till samma litterära höjder som Gräset är mörkare… når inte Onda boken. Karaktärsskildringarna känns lite plattare, och Korkea-aho lyckas inte riktigt lika smidigt väva ihop de olika livsödena. En recensent har stört sig på prepositionsfel, men de går mig obemärkt förbi. Även om Onda boken inte är en lika gastkramande sidvändare som föregångaren, är det en njutbar roman av en säker skribent, och Korkea-ahos vardagliga men säkra språkliga grepp ledsagar läsaren mot en konklusion som det aldrig är något tvivel om att kommer att vara tragisk. Korkea-aho hör till den kategori av författare som också då han inte är som allra bäst fortfarande är jäkligt bra.

Text: Janne Wass
Foto: Pekka Holmström

Kaj Korkea-aho:
Onda boken
Schildts &
Söderströms, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.