Mathura och tiden

av Sonja Vuori

Ett samtal om död, tid och poetens uppdrag.

Margus Lattik har ingen arm på höger sida av kroppen. Det inser i jag i samma ögonblick jag räcker fram handen för att hälsa, byter hastigt hand, bara för att märka att poeten i sin vänstra hand bär den nyligen utkomna finska översättningen av ett av hans verk, och resultatet blir att jag tafatt med min vänsterhand snuddar vid några av de fria fingrarna på hans, där under boken. Vi skrattar.

Mathura, som den estniske författaren är känd som, skulle knappast vara den han är om han hade två händer. Lille Margus, ett barn av Sovjet, insjuknade som 10-åring i sarkom, en mycket elakartad cancer, och när han var 15 räddades hans liv genom att man skar bort den angripna kroppsdelen.

– Det var på sätt och vis en lättnad när armen togs bort, det betydde ett slut på alla otaliga operationer och behandlingar, berättar Mathura med ett snett leende där vi dricker dyr cappuccino i en hotellobby i Helsingfors. Den svarta kavajen hänger bara lite snett på hans smala axlar.

– Jag tyckte om att idrotta som barn, men blev mera introvert i och med cancern. Efter operationen fick litteraturen en allt större roll, även om den alltid hade funnits där. Vi var familjebekanta med Jaan Kaplinski, till exempel.

Margus fick lära sig skriva på nytt, med ”fel” hand, långsamt. Han fick också komma till rätta i livet utan en far: fadern dog redan tidigare, när Margus var bara 11 år.

– Döden har alltid varit närvarande i mitt liv, säger Mathura på ett självklart sätt.

– Ateister som tror att det här är det enda som finns och österländska filosofier som tror på en evig själ har kanske båda rätt, men oberoende av vad man tror på så är det ett faktum att denna person är begränsad. För just den här kroppen och det här medvetandet kommer livet att ta slut.

Tiden och dess begräsningar är något som fick ytterligare en ny betydelse för fem år sedan, då Mathura fick en dotter. Barn växer så fort.

– I familjelivet känner jag ofta att tiden är emot mig, det finns inte tillräckligt av den. Och även i övrigt kan den kännas knapp. Jag har ännu många planer, till exempel några specifika böcker jag vill skriva och översätta, säger Mathura. Han är 42 år gammal.

– Tiden är en lärare. Den lär mig vara medveten. Mer medveten om vilka val jag gör. När jag var yngre sa jag alltid ja till allting, det var ett riktigt problem, för om man alltid gör allt någon annan ber en får man aldrig göra sådant som verkligen är viktigt för en själv. Nu gör jag det.

Frågorna

Mathura skrev dikter redan i gymnasiet – ”aldrig publicerade, gudskelov” – och har gett ut ett dussin verk sedan debuten 2001. Hittills finns ingen samling tillgänglig på svenska, men till exempel i tidskriften Provins senaste nummer finns några dikter översatta av vännen och kollegan Pär Hansson. På finska har förlaget Basam Books i år gett ut samlingen Kimalaispäivä. Mathura är i Helsingfors för att på bokmässan läsa några dikter ur en antologi med åtta finska och åtta estniska poeter.

Innan han blev känd som poet skrev Mathura låttexter. Pop och folk, och hade på 1990-talet till och med några hittar. Det är från den tiden pseudonymen härstammar.

Eller egentligen härstammar den så klart från Indien. Mathura är namnet på en stad i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien, en helig stad för följare av guden Krishna. Margus studerade engelska vid universitetet i Tartu när några av hans vänner blev intresserade av Krishna-rörelsen. Han blev också det.

– I slutet av 1990-talet bodde jag i ett par år i det stora Hare Krishna-centret söder om Stockholm där vi översatte texter för rörelsen. År 2000 åkte jag för första gången till Indien. Under en treårsperiod tillbringade jag sammanlagt ungefär ett år där. Där fick jag namnet av en av mina lärare, berättar Mathura, som var med i rörelsen i sex, sju år. Sedan lämnade han den.

– Jag blev besviken på den organiserade religionen. Det gäller alla religioner. Strävan och saken i sig kan vara god, men när det blir en stor rörelse börjar den fungera som en organisation, med allt vad det innebär. När jag lämnade rörelsen pågick där också en del politiska konflikter, berättar Mathura.

Jag frågar om han ursprungligen åkte österut för att söka efter de Stora Svaren. Han skrattar:

– När jag for till Indien trodde jag att jag redan hade alla svar. Det var där jag upptäckte frågorna. Om du inte vet vilka frågorna är, är de goda svaren till ingen nytta. Jag tycker i allmänhet mer om frågor än om svar.

– Och även om jag har svar betyder det inte att frågorna skulle försvinna. I det dagliga livet ser jag mig omkring och förundras, frågorna är ständigt där. Det handlar om att kunna vara lycklig alltmedan man vet att det inte finns några slutgiltiga svar, att inget är statiskt utan ständigt i förändring. Det handlar om att finna ro i kaoset.

I Kimalaispäivä (humledagen), och i Mathuras verk generellt, finns en starkt existentiell underton i de enkla, lågmälda prosalyriska dikterna som i det aktuella fallet utspelar sig vid en havsstrand i västra Estland under tre somrar. Från en naturobservation övergår författaren till spirituella och universella frågeställningar. Dikterna präglas just av ett sökande, av frågor snarare än svar – men även svaren finns kanske just i det beskrivna. I den vajande vassen, i vågen, i mormors trädgård. Att vara här och nu, det är den största religionen. Dikterna är vilsamma, samtidigt som de har en känsla av något akut. Människans strävan efter att förstå sig själv och världen är evig.

Mathura säger att han föredrar konst och poesi som har en andlig strävan – annars är den tråkig. Frågorna ska finnas där.

Uppdraget

Jag undrar vilken han ser som en poets plats och uppgift i världen.

– Tidigare blev jag irriterad av frågor om huruvida en konstnär har ett speciellt uppdrag, men nu tänker jag att jag, vi, visst har det. Det handlar om att visa människans andliga potential. Som författare handlar det också om att upprätthålla sin kultur och sitt språk. De senaste åren har jag starkt känt att mitt uppdrag är att inte bara skriva vad som helst, utan sådant som jag verkligen finner viktigt och meningsfullt. Och i Estland är ett av uppdragen att hålla liv i litteraturen på ett språk som bara talas av en miljon människor, säger Mathura.

– Vi, alla, är av minimal betydelse i tiden. Vem kommer ihåg en författare från hundra år tillbaka, om han eller hon inte råkar vara en av de stora? Jag tänker inte att det jag skriver nu kommer att ha någon betydelse i framtiden, men förhoppningsvis kan det betyda något för någon just nu. Poesi är så marginellt, vem bryr sig om poesi? Det kan kännas meningslöst att hålla på med. Men sen läser jag någon annan författare och får en djup och betydelsefull upplevelse, och tänker att om jag kan erbjuda det för någon annan, ge någon en känsla av att vara mindre ensam, så är det värdefullt, säger Mathura och fortsätter:

– I Indien såg jag lärare och guruer som hade stora skaror av följare, och sådana som hade en handfull trogna lärjungar. Vem av dem är ”viktigare”, vem gör en större gärning? En bästsäljande författare når ut till tusentals människor, men boken kanske blir hastigt genomläst och lämnar inga spår hos läsaren. En annan kanske har få läsare, men hennes verk är viktigt för var och en av dem. Man kan aldrig veta vem man når ut till och berör. Så ja, jag har försonats med frågan om det är berättigat att vara poet i stället för något mer ”nyttigt”. Min uppgift är att förverkliga min fulla potential i denna stund. Huruvida det har en betydelse för någon annan får jag veta senare. Eller inte.

Förändringen

Mathura är en solitär person. Han bryr sig inte om att vara med i de kulturella kretsarna i Tallinn och Tartu. Han bor i en liten by i centrala Estland med sin lilla familj.

– Jag vill bara skriva. Läsarna får läsa.

Apropå Estlands litterära karta säger Mathura att han representerar ett tydligt alternativ. I övrigt lämnar han det upp till andra att placera in honom på fältet.

– Jag skulle gärna vara utanför kartan helt och hållet, skämtar han.

Men följande dag uppträder han ändå för publik på bokmässan. Han är en av poeterna som är med i en ny antologi över finsk och estnisk poesi, 8+8. Hans översättare har fått förhinder, så han läser själv sina dikter på finska. I antologin finns de estniska författarnas dikter endast på finska, och vice versa – en ovanlig tvåspråkig samling utan original, alltså.

Mathura avslutar med en prosalyrisk svit på sitt modersmål, och här får man känsla för det uppdrag han pratat om – att hålla liv i det lilla språket. Han sjunger fram orden, varsamt och kärleksfullt, med en oväntad melodi.

Mathura har rest över hela världen, men nu vill han inte längre vara borta hemifrån så ofta. Han vill vara där med sin dotter.

– Och att resa är alltid en liten död. Jag är 99 procent säker att jag kommer hem igen, men helt säkert är det inte, säger han.

Vi går upp till Gamla kyrkans park – Pestparken – för att ta några bilder. Gravstenarna passar väl som kulisser för vårt samtal.

– Jag har onda aningar. Jag tror att något stort kommer att hända, något som förändrar vårt sätt att leva här, något som kommer att bli ihågkommet. Polariseringen är så stark nu, det är som om det inte är tillåtet att vara någonstans i mitten. Det blir en utmaning för litteraturen och kulturen att svara på förändringen. Det jag kan göra är att fortsätta representera de värden jag tror på, säger Mathura och lutar sin enda armbåge mot en stor gravsten och ler. N

Text och foto Sonja Mäkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.