Vandring i Tattarmossen

av Elin Pirttimaa Rosén

Sabine Forsbloms nya roman Maskrosgudens barn är en fristående uppföljare till debuten Maskrosguden från 2004. I den nya romanen återvänder vi till Borgåtrakten, till arbetarstadsdelen Tattarmossen, gettot i utkanten av staden: där bor finlanssvenska arbetarfamiljer och finnar som har kommit dit från de djupa skogarna för att tjäna pengar.

sabine forsblom maskrosEfter tio år både återvänder Forsblom till debutbokens miljöer och persongalleri och återanvänder delar av det. Släktträdet som finns tryckt i den föregående boken kommer även denna gång till användning när jag söker banden mellan personerna i boken.

Maskrosgudens barn utspelar sig huvudsakligen under 1970-talet. Om det finns en huvudperson så är det ”hon som var Bettina”, dotter till den deprimerade konstnärssjälen Anneli, den ena av tvillingsystrarna som det berättades om i den förra romanen från 2004. Bettina är den som i hemlighet trivs i skolan och som hyser närmast förälskade känslor för sin bästa vän Susanna, klasskamraten från de finare kvarteren.

Om jag ska använda ett slitet uttryck för Forsbloms sätt att skriva så är det berättarglädje. Romanen består i princip av sidospår, korta historier om släkter och grannskapet. Det går undan när det berättas om högt och lågt, om fattigdomseländet, om att röka tobak i ettan med kokvrå (där en ”vanlig donare ska bo”), om spritsmuggling, om mofas föreläsningar om andra världskriget, eller om vikten av att bära rätt sorts slitna jeans. Den som berättar är tonåringen Bettina, men hennes röst är undflyende och den växer till en mustig och allvetande berättarröst.

Maskrosgudens barn är inte kronologisk utan består av blandade nedslag och anekdoter. Det är mycket underhållande, ofta roligt och ibland dråpligt. Det talspråkliga och dialektala förstärker tonen och skapar trovärdighet utan att det blir svårbegripligt. Forsblom är en berättare som vet vad hon talar om, och hur hon ska tala om det.

Ibland blir romanen ändå så anekdotisk att jag frågar mig var berättelsens kärna egentligen finns. I mängden av spår och livsöden försvinner Bettinas röst och hennes tonårsperspektiv; rösten blir en författarröst, vilket jag kan tycka är synd. Bettina förblir anonym.

Men kanske är det onödigt att söka efter en kärna i romanen, för här handlar det inte om närgångna personporträtt, utan om många, ibland hastiga men alltid träffande beskrivningar av bygdens befolkning. Forsblom skriver om den lilla människan som är en del i det stora. Här beskrivs det universum som är Tattarmossen. Någon dör, barn föds, släktträden grenar sig. Och alla vet sin plats i helheten.

I mitten av boken finns en tydlig tidsmarkör: Bettina och Susanna ligger bredvid varandra och lyssnar på John Lennon och Cat Stevens. Det är egentligen först då jag inser hur nära berättelsen ligger min egen tid. Att ha ett lager kaffe och socker på vinden betraktades som rikedom. Sverige betraktades som Guldlandet i fjärran. För mig som barnbarn till utvandrade sverigefinnar kunde det här handla om min egen släkthistoria och för den påminnelsen är jag tacksam.

Att läsa Maskrosgudens barn är att följa med på vandring i Forsbloms Borgåuniversum. En av Forsbloms starkaste sidor är att hon levandegör sin text genom att skriva inkännande på ett sätt som får mig att både se och känna platserna, personerna och tingen som beskrivs. Det kan vara stickiga ylletyger eller lent potatismos mot gommen. En nackdel med detta omkringvandrande är att jag aldrig riktigt kommer nära någon av personerna.

Trots tidsmarkörerna, genom tonåringarnas klädval och musikpreferenser, finns det någonting som står stilla (eller upprepas, eller kretsar) i texten. Det verkar som om allt egentligen förblivit likadant som på förfädernas tid, eller åtminstone på gammelmormors. Man kan tro att saker och ting har förändrats radikalt, men frågan är om de verkligen – om man ser till den eviga, växande kärnan − har det?

Text: Elin Rosén
Foto: Marit Björkbacka

Sabine Forsblom: Maskrosgudens Barn.
Schildts &
Söderströms, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.