Ledarskap!

1,7K Säkert var det inte bara jag som blev berörd då Sveriges vice statsminister Åsa Romson hade svårt att hålla tillbaka gråten vid den beramade presskonferensen den 24 november, där den svenska regeringen tillkännagav att man ämnar lägga sig på EU:s absoluta bottennivå när det gäller flyktingmottagandet.

Själv gillar jag att Åsa Romson tordes visa sina känslor: omsvängningen i flyktingpolitiken måste ha varit ett mycket tungt beslut för såväl Miljöpartiet som för henne personligen. Också politiker måste få visa att de reagerar. Jämfört med den iskyla som Moderatledaren Anna Kinberg Batra har utstrålat på sistone ter sig Romson djupt mänsklig. Det är kanske därför hon retar upp cybertrollen och näthatarna. Romson kan inte öppna mun förrän drevet är igång. Ja, hon har kanske gjort sig skyldig till ett par mindre väl genomtänkta uttalanden – men hon har jämte regeringskollegan Margot Wallström varit den främsta måltavlan för hånet och föraktet. Det är förstås ingen slump att båda är kvinnor. Statsminister Stefan Löfven slipper till exempel undan de flesta påhoppen av det här slaget, liksom Romsons och Wallströms manliga ministerkolleger.

Åsa Romson må visa sina mänskliga sidor vid presskonferensen, men tyvärr visade hon inte mycket ledarskap. Det gjorde inte hennes chef Stefan Löfven heller. Och när jag ser vår egen statsminister Juha Sipilä tala till det finländska folket i TV så är det inte en ledare jag upplever, utan snarare en fantasilös, grå tjänsteman.

Jag tror att den brist på verkligt ledarskap som präglar dagens politik utgör ett mycket allvarligt problem.

Vi står inför flera stora utmaningar de närmaste åren. Först och främst måste vi gemensamt ta itu med klimatfrågan, komma bort från oljeberoendet och ställa om till en fossilfri ekonomi.

De europeiska ländernas misslyckande att gemensamt hantera flyktingströmmen kan mycket väl innebära början på slutet för hela EU-projektet: de öppna gränsernas tidevarv är slut och jag kan inte se att denna ordning kan återinföras inom överskådlig tid. Främlingsrädsla, nationell egoism, inskränkthet är det som nu styr i Europa, särskilt efter terrordåden i Paris; högerpopulisterna gnuggar händerna när de etablerade partierna i land efter land börjar implementera allt fler av de åtgärder som populisterna länge har gapat om.

Dagens politik handlar mera om att reagera än att regera. De flesta politiker tycks se sig själva som administratörer, snarare än som visionärer och samhällsbyggare. När har ni senast hört en politiker uttala en vision om den framtid han eller hon vill skapa? Själv minns jag Göran Perssons försök att lansera ”det gröna folkhemmet”. Det var för snart 20 år sedan – och det blev inte mycket av hans vision.

Kanske har denna idélöshet, denna politiska handfallenhet – jag hittar inte bättre ord! – något att göra med att partierna övergivit sina ideologier och förvandlat sig till makt- och valapparater. När högerpartier och -politiker säger sig representera arbetarna (Moderaterna i Sverige, Sauli Niinistö i Finland) och socialdemokrater fruktar socialister mer än borgare (tänk Jeremy Corbin och Labour i Storbritannien!), då är ideologierna verkligen döda. Arbetarrörelserna och de kristdemokratiskt-konservativa partierna, som en gång i samförstånd byggde upp Europas välfärdssamhällen, river nu gemensamt ner detta bygge samtidigt som de underdånigt betygar sin vördnad för Marknaden och mumlar Thatchers mantra: ”There Is No Alternative”.

Men Thatcher hade fel. Det finns alltid alternativ. Ingen naturlag föreskriver att politiken ska vara underordnad marknaden. I själva verket är marknaden beroende av politiken. Utan politiskt styre skulle marknadsekonomin inte fungera. När marknaden krisar (vilket den ständigt gör) vänder den sig till staten, som snällt ställer upp och räddar den.

Marknaden vet mycket väl att den är beroende av politiken, medan politiken tycks ha glömt hur det förhåller sig – om glömskan är medveten eller ej må lämnas osagt. Det passar marknadens aktörer bra med politiker som ser sig själva i första hand som administratörer av rådande system. Men de utmaningar vi står inför går inte att klara med administration. De kräver politiska lösningar.

För att ta ett konkret exempel: Det är inte i första hand en förvaltningsreform Finland behöver nu, utan en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle (vilket antagligen skulle betyda en enorm energiinjektion för ekonomin). Men säg den finländska politiker som skulle tänkas träda fram och våga säga de två orden ”ställ om”!

Jag vill se politiker som törs leda. Inom näringslivet är ledarskap högt skattat, men i politiken har det nästan blivit ett fult ord. Men ledarskap är inte vara något negativt i sig. Själv minns jag en tid när det fortfarande fanns ledare: en Kekkonen, en Palme eller en Kennedy. Politiker med visioner om hur de ville utforma världen och som hade viljan och förmågan att ta strid för det de trodde på istället för att falla undan så fort de mötte motstånd.

Jag tror faktiskt inte att politiskt ledarskap står i något som helst motsatsförhållande till demokrati, till folkmakten. Tvärtom är ju själva idén med den representativa demokratin att vi kan välja ledare – och avsätta dem, om vi har anledning till missnöje.

Med risk för att uttrycka en truism påstår jag att politikens professionalisering utgör ett av de största problemen idag. När alldeles för många uppfattar politiken som en karriärväg bland andra riskerar något väsentligt att gå förlorat – idealismen, passionen att förändra och bygga en ny och bättre värld, som besjälade många av gångna tiders politiska ledargestalter.

Nej, det är ingen ny Kekkonen eller Palme jag efterlyser. Varje epok behöver sina egna ledare, som förstår de utmaningar de ställs inför och har mod och kraft att itu med dem. De får gärna visa känslor men framför allt måste de visa ledarskap. Kanske finns de bland den unga generationens vänstergröna politiker som nu på allvar börjar göra avtryck – Li Andersson eller Hanna Sarkkinen för att nämna två finländska exempel.

Lars Sund