Ledarskap!

av Lars Sund

Lars Sund är författare

Säkert var det inte bara jag som blev berörd då Sveriges vice statsminister Åsa Romson hade svårt att hålla tillbaka gråten vid den beramade presskonferensen den 24 november, där den svenska regeringen tillkännagav att man ämnar lägga sig på EU:s absoluta bottennivå när det gäller flyktingmottagandet.

Själv gillar jag att Åsa Romson tordes visa sina känslor: omsvängningen i flyktingpolitiken måste ha varit ett mycket tungt beslut för såväl Miljöpartiet som för henne personligen. Också politiker måste få visa att de reagerar. Jämfört med den iskyla som Moderatledaren Anna Kinberg Batra har utstrålat på sistone ter sig Romson djupt mänsklig. Det är kanske därför hon retar upp cybertrollen och näthatarna. Romson kan inte öppna mun förrän drevet är igång. Ja, hon har kanske gjort sig skyldig till ett par mindre väl genomtänkta uttalanden – men hon har jämte regeringskollegan Margot Wallström varit den främsta måltavlan för hånet och föraktet. Det är förstås ingen slump att båda är kvinnor. Statsminister Stefan Löfven slipper till exempel undan de flesta påhoppen av det här slaget, liksom Romsons och Wallströms manliga ministerkolleger.

Åsa Romson må visa sina mänskliga sidor vid presskonferensen, men tyvärr visade hon inte mycket ledarskap. Det gjorde inte hennes chef Stefan Löfven heller. Och när jag ser vår egen statsminister Juha Sipilä tala till det finländska folket i TV så är det inte en ledare jag upplever, utan snarare en fantasilös, grå tjänsteman.

Jag tror att den brist på verkligt ledarskap som präglar dagens politik utgör ett mycket allvarligt problem.

Vi står inför flera stora utmaningar de närmaste åren. Först och främst måste vi gemensamt ta itu med klimatfrågan, komma bort från oljeberoendet och ställa om till en fossilfri ekonomi.

De europeiska ländernas misslyckande att gemensamt hantera flyktingströmmen kan mycket väl innebära början på slutet för hela EU-projektet: de öppna gränsernas tidevarv är slut och jag kan inte se att denna ordning kan återinföras inom överskådlig tid. Främlingsrädsla, nationell egoism, inskränkthet är det som nu styr i Europa, särskilt efter terrordåden i Paris; högerpopulisterna gnuggar händerna när de etablerade partierna i land efter land börjar implementera allt fler av de åtgärder som populisterna länge har gapat om.

Dagens politik handlar mera om att reagera än att regera. De flesta politiker tycks se sig själva som administratörer, snarare än som visionärer och samhällsbyggare. När har ni senast hört en politiker uttala en vision om den framtid han eller hon vill skapa? Själv minns jag Göran Perssons försök att lansera ”det gröna folkhemmet”. Det var för snart 20 år sedan – och det blev inte mycket av hans vision.

Kanske har denna idélöshet, denna politiska handfallenhet – jag hittar inte bättre ord! – något att göra med att partierna övergivit sina ideologier och förvandlat sig till makt- och valapparater. När högerpartier och -politiker säger sig representera arbetarna (Moderaterna i Sverige, Sauli Niinistö i Finland) och socialdemokrater fruktar socialister mer än borgare (tänk Jeremy Corbin och Labour i Storbritannien!), då är ideologierna verkligen döda. Arbetarrörelserna och de kristdemokratiskt-konservativa partierna, som en gång i samförstånd byggde upp Europas välfärdssamhällen, river nu gemensamt ner detta bygge samtidigt som de underdånigt betygar sin vördnad för Marknaden och mumlar Thatchers mantra: ”There Is No Alternative”.

Men Thatcher hade fel. Det finns alltid alternativ. Ingen naturlag föreskriver att politiken ska vara underordnad marknaden. I själva verket är marknaden beroende av politiken. Utan politiskt styre skulle marknadsekonomin inte fungera. När marknaden krisar (vilket den ständigt gör) vänder den sig till staten, som snällt ställer upp och räddar den.

Marknaden vet mycket väl att den är beroende av politiken, medan politiken tycks ha glömt hur det förhåller sig – om glömskan är medveten eller ej må lämnas osagt. Det passar marknadens aktörer bra med politiker som ser sig själva i första hand som administratörer av rådande system. Men de utmaningar vi står inför går inte att klara med administration. De kräver politiska lösningar.

För att ta ett konkret exempel: Det är inte i första hand en förvaltningsreform Finland behöver nu, utan en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle (vilket antagligen skulle betyda en enorm energiinjektion för ekonomin). Men säg den finländska politiker som skulle tänkas träda fram och våga säga de två orden ”ställ om”!

Jag vill se politiker som törs leda. Inom näringslivet är ledarskap högt skattat, men i politiken har det nästan blivit ett fult ord. Men ledarskap är inte vara något negativt i sig. Själv minns jag en tid när det fortfarande fanns ledare: en Kekkonen, en Palme eller en Kennedy. Politiker med visioner om hur de ville utforma världen och som hade viljan och förmågan att ta strid för det de trodde på istället för att falla undan så fort de mötte motstånd.

Jag tror faktiskt inte att politiskt ledarskap står i något som helst motsatsförhållande till demokrati, till folkmakten. Tvärtom är ju själva idén med den representativa demokratin att vi kan välja ledare – och avsätta dem, om vi har anledning till missnöje.

Med risk för att uttrycka en truism påstår jag att politikens professionalisering utgör ett av de största problemen idag. När alldeles för många uppfattar politiken som en karriärväg bland andra riskerar något väsentligt att gå förlorat – idealismen, passionen att förändra och bygga en ny och bättre värld, som besjälade många av gångna tiders politiska ledargestalter.

Nej, det är ingen ny Kekkonen eller Palme jag efterlyser. Varje epok behöver sina egna ledare, som förstår de utmaningar de ställs inför och har mod och kraft att itu med dem. De får gärna visa känslor men framför allt måste de visa ledarskap. Kanske finns de bland den unga generationens vänstergröna politiker som nu på allvar börjar göra avtryck – Li Andersson eller Hanna Sarkkinen för att nämna två finländska exempel.

Lars Sund

1 kommentar

Ernst Mecke 31 december, 2015 - 01:19

I certainly like Lars Sund’s kolumn. Still, I feel like adding a few comments.
To follow the order of points in the kolumn, there is first the serious possibility that the whole EU Project could be collapsing soon. Which could well be possible. Because: The classical Chinese empire had from the very beginning at least a common script, so that every literate person in the empire was able to read and understand the wishes of the government (even though they were not necessarily able to understand the languages spoken in the different regions); whereas in Europe people are NOT expected to understand messages from beyond the border (are even encouraged by a national culture to REFUSE to understand anything which is not coming in the national language), which in turn is eagerly used by the media of every country to encourage national pride/prejudice/wishes (it sells so well …). Meaning, that pride of national culture and (especially) language in combination with profit-oriented, free media will easily (and steadily) work to drive the different nations of Europe APART. Whereas the occasionally-mentioned ”European values” are anyway very visibly disregarded (e.g. Hungary has still not been kicked out in spite of its treatment of minorities and of democratic principles in general), so that the only remaining REALLY European value is obviously money – and if one can keep more of that by refusing cooperation then it is simply logical not to cooperate.
But the main point of Lars Sund’s kolumn was of course leadership. And there, being a Freudarxist, I concentrate especially on the mechanisms by which politicians get into office, and I agree with Lars Sund that ”politikens professionalisering utgör ett av de störste problemen”. Because a system in which one always has the same superiors ahead of one on the way up (as it tends to be in party hierarchies) will promote courtiers (= people who are able to display at any moment spontaneous enthusiasm for ANYthing which might come to the superior’s mind) while at the same time invite the superiors to collect under them people who are non-dangerous and, preferably, even dependent (by having weaknesses such as alcoholism, or even simple incompetence), so that the underlings know exactly that their own careers will be over if their superior/protector will fall (and consequently do ANYthing to protect him).
During the last years the most respected political person in Germany was the late Helmut Schmidt. And when he was asked what had been the most difficult decision in his life, he answered that it was the question how many men of his anti-aircraft battery in Hamburg to detail for transporting the wounded to safety while the air raids were still going on. I.e. he had been through VERY hard decisions before even entering political life (so that perhaps the decisions of politics looked easier to him in comparison). Of course I do not wish for a new war in hope that it might produce politicians like Helmiut Schmidt. And perhaps it is really so that young women are inclined to believe more strongly in the values for which a party claims to stand (in contrast to those whom we know as ”polit broilers”). But still I would wish for even more in a politician than just a solid belief in principles. E.g. I should wish that politicians should invite suggestions from the public (something which I have, so far, experienced ONLY in people with entrepreneural inclinations). So that, altogether, I feel like repeating a proposal which I have made already many years ago: one should develop a battery of psychological tests by which one could find out whether a person is fit to become a good politician and put large numbers of people through these tests (e.g. at school), so that there were also sufficiently many capable candidates for a political career (because we do have, after all, the impression that too many of our supposed leaders are NOT really capable).

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.