Ojämn första halva av Textfest

av Lasse Garoff

I november levererade Projekt Rekos dramatiker fyra av de åtta föreställningar som sätts upp under Textfest på Viirus. De fyra resterande texterna spelas under december månad. I detta projekt stjäl texterna rampljuset, men en stor behållning av Textfest är att åskådarna får njuta av en betydligt större bredd och blandning av skådespelare och regissörer än vanligtvis.

På det stora hela är de föreställningar som sprungit ur Mathias Rosenlunds, Janne Strangs, Kaj Korkea-ahos och Sara Ehnholm-Hielms material rätt ojämna och lämnar åskådaren med en känsla av att ytterligare bearbetning skulle ha krävts för att förvandla dem till fullödiga pjäser. Undantaget är Korkea-ahos välskrivna och satiriska familjedrama om en mammas krampaktiga strävan efter att upprätthålla en bekymmerslös familjeidyll och hålla sin växande son ovetande om världens sorg och ondska. Mammans beskyddande impulser slår omärkligt över i någonting illavarslande, vilket skapar en olycksbådande stämning i den vardagliga inramningen. Den meriterade skönlitterära skribenten Korkea-aho har inga problem med att överföra sitt sublima historieberättande från romanformen till dramatiken.

Janne Strangs bitska samhällssatir (bilden) lider av en tendens att skriva saker och ting på åskådarens näsa, men föreställningen räddas av Rasmus Slätis regi. Slätis lyfter Strangs verklighetsförankrade berättelse om ”trygghetsfascismen” ut ur flygplatsens säkerhetskontroll och förvandlar den till ett sadomasochistiskt rollspel med läder, nitar, bondage och elchocker, vilket tillför ett välkommet metaplan.

Ehnholm-Hielms satir om hur det hade gått om Nalle Wahlroos varit överbefälhavare under Vinterkriget hade kunnat räddas av ett lika utmanande regigrepp, till exempel genom att förlägga historien till en kontorsmiljö i stället för en korsu, och gradvis låta åskådaren närma sig de bakåtsträvande löntagarnas positioner. Regin iscensätter texten visuellt stiligt men snarast illustrerande, och resultatet blir att föreställningen kör fast på samma tematiska plan som etableras redan i den första scenen. Satiren som bygger på bitska och fyndiga formuleringar håller i stort sett samma växel från början till slut, och medan den tydliga politiska poängen metodiskt hamras fram lider föreställningen tyvärr av en brist på överraskningar.

Mathias Rosenlunds sceniska monolog där han själv är huvudkaraktären som förklarar sig efter debattstormen kring boken Kopparbergsvägen 20 följer på sätt och vis samma mönster som Ehnholm-Hielms och Strangs pjäser. Den behandlar ett tema som är väldigt viktigt för författaren att berätta, vilket leder till en viss oförmåga att ta ett hälsosamt avstånd från texten. Pjäsförfattarna är så måna om att föra fram en ståndpunkt, förklara, övertyga, att dramat blir lidande. Iscensättningen till trots är det svårt att betrakta föreställningen som ett autonomt konstverk, och istället blir den en slags förlängning på den debatt som förts i offentligheten.

Med detta inte sagt att texterna i sig saknar meriter. Alla fyra texter bygger på goda idéer och innehåller frön till bra pjäser. Materialet hade dock krävt en bearbetning som utgick från uttryckligen dramatikens krav – gestaltning, vändpunkter, karaktärsutveckling, klassiskt som det må låta. Det skulle vara oerhört intressant att se vad dramatikerna skulle skriva nu då de fått den första, kanske lite krampaktigt personliga idén skriven ur kroppen. Projekt Reko kunde med fördel ledsaga dem vidare och låta dem ta sig an nästa pjäs, nu kanske med en större ledighet och mindre press.

Text: Janne Wass, Lasse Garoff
Foto: Ingemar Raukola

1 kommentar

Eija 9 mars, 2016 - 17:23

Låter riktigt kul, skulle jag se det

Reply

Lämna ett svar till Eija


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.