Steget bortom språket

2,6K

Den finlandssvenska teatern och postdramatikens utmaningar

I Svenskfinland intar teatern en upphöjd plats bland konsterna. Litteraturen och teatern utgör navet av den kulturella aktivitet som bidrar till att reproducera den finlandssvenska identiteten. Denna identitet svarar mot det som statsvetaren Benedict Anderson kallar för en föreställd gemenskap: den gemensamma uppfattningen bland människor som aldrig mött varandra att de ingår i samma avgränsade grupp, delar en härstamning eller ett öde. Detta ser Anderson som nationalismens ursprung.

Litteratur och teater är de huvudsakliga konstarterna som beskrivs som finlandssvenska – givetvis på grund av sin förankring i det svenska språket. Denna särställning kommer med vissa materiella fördelar. Litteraturen och teatern har egna högskoleutbildningar och egna konstinstitutioner (teatrar, förlag) som definierar sin uppgift som att producera finlandssvensk kultur.

Eftersom teatern är instrumentell för reproduktionen av den finlandssvenska identiteten så betraktas det i regel som positivt att så många människor som möjligt ser finlandssvensk teater – i princip oberoende vad teaterkonsten består av. Denna (i brist på bättre uttryck) nationalistiska teatersyn, kombinerad med en allmän krismedvetenhet om den finlandssvenska kulturens fortlevnad, skapar en speciell dynamik inom det finlandssvenska teaterfältet som ställer institutionerna och konstnärerna inför ett potentiellt skadligt förändringsmotstånd, och försätter kritikerna i en egendomlig position.

I detta nationalistiska perspektiv har kritiken en viktig funktion, dels som ”inkastare” för teatrarna med antagandet att en positiv recension lockar publik till föreställningarna, och dels som ett slags bekräftelse: recensionen är ett trösterikt minnesmärke som finns kvar då produktionen spelat klart.

Betraktat ur detta perspektiv, som ibland lyfts fram av teaterinstitutioner som måste försvara sin finansiering i statliga och privata sammanhang, framstår en negativ recension som någonting olojalt, ett angrepp mot en för finlandssvenskheten livsviktig kulturform.

Så blir kritikens uppgift konsumentupplysning snarare än eftertanke. I stor utsträckning ser teaterkritiken ut så idag, den publiceras snabbt efter premiären och tilldelas ett begränsat utrymme på tidningssidorna. Texten bekräftar produktionen, men av tids- och utrymmesbrist förhindras den att höja blicken från denna enskilda händelse. För etablerade institutioner som vill fortsätta existera som förut är denna bekräftande kritik tillräcklig. För att föra en välbehövlig diskussion om ett konstfält som står inför stora omvälvningar är sådana atomistiska betraktelser dessvärre otillräckliga.

***

I artikeln ”Elitismi, yleisö ja populismi” reflekterar Sini Mononen (Alaston Totuus Taiteesta, red. Sini Mononen, Into 2014) kring följderna av konstinstitutioners strävan att nå en bredare publik. För konstinstitutionerna är det givetvis ett centralt uppdrag att nå ut med sitt budskap till så många som möjligt, men enligt Mononen ligger faran i att innehållet börjar produceras enligt förväntningar om vad som lättast når en stor publik – den konstnärliga motsvarigheten till klickjournalistik eller ”klibbigt innehåll” (sticky content), som effektivt får uppmärksamhet, likes och skapar snabba reaktioner. Men om den huvudsakliga principen är att nå en stor publik, ställs vi inför frågan om ”klibbig konst” och bra konst faktiskt är samma sak. Som exempel på ”klibbig konst” ger Mononen den finländska guldålderns målningar, Idols-stjärnor och Puccinis operor, men betonar att klibbigheten inte skapas av innehållet utan av värderingen där bakom: att den konst som vi uppskattar per definition är den konst som samlar en bred publik.

Eller för att låna Pierre Bourdieus termer handlar det om att producera ”bred” eller borgerlig konst enligt etablerade former för att svara mot ett konstaterat behov hos en befintlig publik. Man sätter upp ett bekant material på ett bekant sätt. Paradoxalt nog drar den ”bredaste” kulturen upp de snävaste ramarna för innehållet.

Enligt Anders Carlsson (bilden), tillträdande professor i skådespelararbete vid Teaterhögskolan (Ny Tid 8/2015) är det ett problem inom teaterfältet att man gör sig fantasier om vad publiken vill ha. Det finns ett smygande publikförakt i inställningen att publiken är en massa som ska tillfredsställas. Man tar för givet att publiken är lite mindre sensibel, lite mindre intelligent än de som gör föreställningen.

”För mig är det här ett sätt att slåss för teaterns samhälleliga relevans. Det finns en fara i att lockas av nyliberala slagord som entrepenörskap, output, där man fokuserar på hur mycket publik som nås per euro. Faran är att teatern säljer ut sin relevans, och om den saknar relevans är det lätt att skära bort stödet till den helt och hållet,” förklarar han.

Traditionellt sett har opera-, dans- och teaterhögskolor levererat arbetskraft till scenkonstinstitutionerna. Teaterutbildningens uppgift har varit att förbereda eleverna för teatrarnas krav – att framställa trovärdiga gestaltningar av inomfiktiva omständigheter på scen. Men teatercheferna väntar inte längre utanför skolan på att anställa de nybakade skådespelarna. Numera måste skådespelarna själva söka tillämpningen för sin yrkeskunskap, vilket öppnar en möjlighet till att bredda skådespelarens samhälleliga funktion.

”Skådespelare har en blick för vad skådespeleri är i vardagen, och kan diskutera sociala konstruktioner. Kön är en konsekvens av ett skådespeleri, men det finns otaliga andra exempel. Den sociala verkligheten består av performativa handlingar som uttrycker ideologi, protest eller motstånd,” säger Carlsson.

***

Chekhov Machine and Three Sisters i regi av Chris af Enehielm närmar sig en klassiker i världsdramatiken med en regi som går i närkamp med premisserna för den fiktion som klassisk teaterkonst bygger på: att åskådaren betraktar ett fjärran rum genom den osynliga fjärde väggen mellan scenen och publiken, att personerna i detta rum talar ett scenspråk vars funktion är att förmedla en litterär text möjligast tydligt för åskådaren, att åskådaren betraktar den spontana utvecklingen av en konflikt mellan karaktärerna, och så vidare. I af Enehielms regi suddas den klassiska dramatikens beståndsdelar ut och bleknar bort.

De uppträdande har själva valt texterna de uppträder med. Texten vittrar bort och blir otydlig, karaktärerna är igenkännbara men flytande på gränsen till upplösing. Monologerna, som föreställningen trots allt är uppbyggd kring, gestaltas på valfritt språk och genom dans, rörelse och visuella uttryck.

Det överraskande resultatet är att den typiskt tjechovska stämningen går intakt ur mötet med denna strävan bortom den dramatiska fiktionen. Då de strama premisserna urvattnas slår bilden av människorna fram ur upplösningen – med en familj i centrum lever de ut en tillvaro av stagnation, leda och förtvivlan på den ryska landsbygden.

***

Den svenska koreografen Mårten Spångberg beskriver i en föreläsning på Zodiak 27.9.2015 en strävan att lösgöra koreografin från dansen. För att skapa något som inte är konventionell dans, menar han, bör koreografin betraktas som en självständig kompetens som inte står i ett kausalt förhållande till dans (”koreografi skapar dans”). Istället bör koreografi ses som en neutral uppsättning av kompetenser, en verktygsback som kan appliceras på vad som helst, till exempel på arkitektur.

Spångbergs föreställning The Internet var en av de mer omtalade föreställningarna på Baltic Circle-festivalen 2015. Scenen är översållad med förpackningar och kläder och bråte, och tre dansare i arbetsoveraller står och pratar avspänt med varandra. Över högtalarna spelas behagliga poplåtar som det är lätt att nicka takten till. Dansarna gör en repetitiv dans som går genom variationer av rörelsemönster. När de gått igenom variationerna slappnar de av igen, pratar och ler. Koreografen själv rör sig bland publiken, sätter sig och sjunger med i låtarna i en mikrofon.

Det är skickligt, avspänt och avväpnande. Det händer ganska lite, och man blir sällan överraskad. Publiken sitter på golvet, och det som i slutna stolsrader skulle bli en klaustrofobisk och långtråkig upplevelse inbjuder istället åskådaren att sträcka ut sig, röra på sig. Längden, närapå fyra timmar, är välkommen. Publiken småpratar och kokar te i vattenkokaren på scenen. Släpp impulsen att förstå, slappna av, gå och ta en drink om det känns så.

Det mest betydelsebärande i The Internet är namnet. I sin bok Om James Joyces Odysseus noterar Olof Lagercrantz att den antika hjälten enbart omnämns i titeln på Joyces bok, i övrigt informeras läsaren på inget sätt om att Joyces antihjälte Leopold Bloom har något gemensamt med Homeros sjökapten. På samma sätt finns det inga tydliga anspråk i Spångbergs föreställning på att formulera något påstående om det myller av strukturer och beteenden som internet är. Tvärtom, den avväpnande stämningen i The Internet leder åskådaren bort från just den sortens nervösa gissningslekar. Precis som Odysseus skapar titeln The Internet en stark förförståelse hos publiken, en ansats att dansa någonting odansbart.

***

År 2008 var ett händelserikt år för Anders Carlsson och teater Institutet i Malmö. I produktionen Romarrikets uppgång och fall upplät teatern sin scen åt noise music-fans, marginaliserade sexuella praktiker och andra subkulturer som fick göra i stort sett vad de ville. Den riktade också häftig kritik mot stadens kulturpolitik. Produktionen sablades ner av en uppretad kritikerkår, Institutet förlorade sin scen och hälften av sin finansiering, motiveringen var att de spelade så få föreställningar.

Den gängse teaterpubliken upplevde att någon annan hade tagit över det offentliga rum som var deras, menar Carlsson. ”Ska en bunt sadomasochister få bestämma vad teater är, liksom? Det som de inte erkände var att vi hade hittat en ny publik, för det var smockfullt på föreställningarna. Och det var en publik som vanligtvis inte alls kände sig hemma på teatern,” säger Carlsson.

Den dyrköpta lärdomen var, enligt Carlsson, att det går att skapa en bredd i publiken genom att systematiskt rikta sig till nya publikgrupper. Men detta breddande av publiken blir en omstörtande verksamhet i sig, för då ifrågasätter man de etablerade uppfattningarna om vad som kännetecknar konsten: vad man visar, vem som står på scenen, vem man bjuder in som publik, och vilket beteende som påbjuds dem.

***

Begreppet ”postdramatik” har under de senaste åren flutit upp som ett samlingsbegrepp för ett pågående förnyelsearbete av teaterkonsten. Utan att gå in på en närmare definition av postdramatiken innebär den inte att den skrivna dramatiken är död eller irrelevant, bara att den inte längre är den enda modell enligt vilken scenkonst kan eller bör produceras.

På samma sätt som Spångberg vill separera koreografin från dansen separerar postdramatiken teatern från den skrivna dramatiken. Men dramatikens trygga språkförankring kan ses som en orsak till den starka betoningen på skriven dramatik inom det finlandssvenska teaterfältet. Därmed kan postdramatiken ses som en utmaning riktad mot den finlandssvenska teaterns identitetsbyggande funktion. Språkförankringen är en trygghet, men den dramatiska fiktionen är bara en bland många uttrycksformer som står öppna för teaterkonsten, och ett teaterfält som försummar att utforska dessa former gör sig på lång sikt en björntjänst.

Ett orosmoment i Svenskfinland är teaterpublikens återväxt: det finns en rädsla för att den helt enkelt är på väg att dö ut. Det är en legitim oro, och även om läget inte är akut så äger frågan på längre sikt en stor angelägenhet på grund av teaterkonstens starka funktion för reproduktionen av den finlandssvenska gemenskapen. Frågan är då hur lösningen ser ut.

Delvis kan återväxten tryggas genom satsningar på publikarbete. Men det är inte avgjort att det räcker. Lösningen ligger nödvändigtvis inte i att fostra åskådarna till att uppskatta den sortens teater som den befintliga (minskande, åldrande) publiken har vant sig vid att uppskatta. Det går inte att bortse från behovet att hitta nya tilltal för att nå målgrupper som idag inte känner sig hemma på teatern. Det är inte heller avgjort att den befintliga publiken går på teater för konstens skull – i stor utsträckning är det fråga om en social händelse. Bristande intresse för teater kanske inte beror på att konsten är ointressant, utan på att teatern inte är ett ställe där man råkar på bekanta.

Vi ska akta oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Teaterfältet kräver kontinuitet, och det finns alla skäl att ta vara på den stora och aktiva teaterpublik som existerar idag.

Men det handlar också om att söka efter en ny form för teaterhändelsen. Det är farligt att tänka att fältet borde fokusera på att göra ”vanlig teater” för ”vanlig publik”, eftersom vi riskerar att missa hur mycket den gängse teaterhändelsen är anpassad för en viss befintlig publik (inkomst, utbildning, ålder). Då kan vi inte utgå ifrån att lösningen på återväxten ligger i att göra samma sak som vi redan gör, fast bättre, eller bredare.

Och på tal om ”bättre”. Inom kritiken är det viktigt att ge plats för ett skrivande som inte begränsar sig till omdömen om enskilda skådespelares eller ensemblers prestationer. För att skriva bättre bör kritikern ha möjlighet att frigöra sig från den närsynta sysselsättningen att referera teaterprestationer och istället tala om vad det är som en föreställning vill och påstår, att gå i dialog med teatern och använda den till att föra ett resonemang med. Det är ett sätt att slåss för teaterns samhälleliga relevans, det med.

Texten ingår i ett samarbete mellan LUST, Ny tid och Mustekala. Inom samarbetet skapas essäer med jämförande analys av aktuell teori och internationella strömningar och hur de speglas i det lokala scenkonstutbudet. Initiativet grundar sig i en nyfikenhet för bredare analys av samtida nationella och internationella scenkonstnärliga diskurser, trender och fenomen som saknar utrymme i den traditionella kritiken.

Läs de övriga texterna här:

Matti Tuomela, Konsten och kritiken en postdisciplinär lördag (LUST.fi)

Carita Backström: Kroppen, texten, det samtida (Ny Tid 1/2016) ‎

Maija Jelkänen: Leikki on työtä ja sekin välillä väsyttää (Mustekala.info) ‎