Rapport: Hufvudstadsbladet hotar kraftigt vår säkerhet

1,2K

Klickade du på denna ledare på grund av rubriken? Bra, det var meningen att den skulle väcka uppmärksamhet. Förhoppningsvis väcker den lika mycket uppmärksamhet som Hufvudstadsbladets rubricering: ”Rapport: Invandringen hotar kraftigt vår säkerhet” (HBL 18.2.2016). Faktum är att vår rubricering är ungefär lika sanningsenlig som Hufvudstadsbladets, utgående från samma rapport, som sammanställts av polisyrkeshögskolans forskare.

En av rapportens slutsatser är nämligen att en av de största orsakerna till våldsbeteende och radikalisering bland invandrare är en känsla av offerskap och polarisering som skapas av den hätska debatten om invandring, påeldad av medier som sammankopplar invandring med terrorism. Här stöder sig rapporten bland annat på Karin Creutz, Juha Saarinens och Marko Juntunens SYPONUR-forskning, som vi tidigare lyft fram i Ny Tid.

Låt oss inledningsvis göra en sak glasklar: den här ledaren handlar inte om att sopa problemen förknippade med invandring under mattan. Statistiken visar klart och tydligt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är ett problem som alla myndigheter, medier, politiker och antagligen de flesta anti-rasister och förespråkare av mångkulturalism är medvetna om. Omfattande invandring från länder där terrorism är vanligt ökar även risken för terrordåd på finländsk mark. Hur stor denna risk är kan sedan diskuteras, och utredas.

Problemet med artiklar som Hufvudstadsbladets, och andra mediers som lyfte upp rapporten, är att de fokuserar på ett problem, plockar ut de russin ur kakan som stöder en viss tes, slänger in lite dubiösa citeringar, piffar upp det med en uppseendeväckande rubrik, och får det att se ut som om polisyrkeshögskolans forskare varnar för en lavin av terrordåd. Vilket rapporten inte alls gör.

Rapporten som går på 192 sidor, och finns att läsa här, är för det första ingen vetenskaplig undersökning. Det är en ambitiös sammanställning av resultat från en myriad olika utredningar, utlåtanden, tidningsartiklar och expertkommentarer. Utredningen, beställd av staten, är sammanställd av forskarna Kari Laitinen, Pirjo Jukarainen och Henrik Boberg. Till den största delen koncentrerar sig rapporten på integrationsfrågor, och erbjuder ett alldeles utmärkt informationspaket om första, andra och tredje generationens invandrares förhållanden i Finland. Visste du till exempel att invandrare överlag är mer nöjda med sina sociala relationer än infödda finländare? Eller att Finland är sämst av alla nordiska länder då det gäller att få invandrare att studera vidare efter grundskolan?

Det finns också problem med rapporten, bland annat saknas ibland källhänvisningar, och rapportens författare framför flera ogrundade påståenden, framför allt om Finlands ekonomi. Till exempel HBL:s uppmärksammade citat om att det finns 300 invandrare i Finland med kopplingar till terrorism saknar i rapporten källhänvisning. Inte heller specificeras vad som menas med ”kopplingar till terrorism”. Författarna påstår på flera ställen i rapporten att ”Finlands ekonomi inte tillåter …” det ena eller det andra, ofta handlar det om ökade polis- och gränsbevakningsresurser. Det finns väldigt olika åsikter om vad Finlands ekonomi tillåter och inte tillåter, och till exempel polisväsendets resursfördelning är en helt och hållet politisk fråga.

Men också medier förvränger och felciterar. I HBL:s artikel skrivs bland annat att rapporten slår fast att Finland lyckats sämst inom OECD med integrering. Något sådant står ingenstans i rapporten. Finland ligger sämst till av OECD-länderna i viss statistik, speciellt då det gäller andra generationens invandrare. I annan statistik ligger Finland i topp. ”Integrering” är ett väldigt brett begrepp och det är snarast omöjligt att empiriskt rangordna exakt hur väl integrering skett i olika länder. HBL skriver också om de ökända 55 geografiska områdena i Sverige som ska ”behärskas” av organiserade kriminella nätverk, och som i vissa sammanhang till och med kallats för ”no-go-zoner”. Denna ofta citerade uppgift dementeras av den svenska polisen. Enligt Sveriges polis finns 55 områden ”där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Polisen uppger att det är svårare att utreda brott i områdena, och att polisfordon regelbundet attackeras med bland annat stenkastning – men ingalunda att de skulle ”behärskas” av kriminella ligor. För övrigt är inte alla dessa områden heller förknippade med speciellt hög frekvens av invandring, utan de kriminella nätverken kan ha helt svenska bakgrundskrafter.

Det är värt att notera att ingenstans i polisyrkeshögskolans rapport finns formuleringen ”invandringen hotar kraftigt vår säkerhet”. Det är HBL:s egen tolkning. Rapporten konstaterar att det finns potentiella hot som beslutsfattare bör vara medvetna om, och att dessa kan leda till allvarliga problem om invandringen under en längre tid fortsätter i samma takt som 2015. Men det är väl en självklarhet?

Det mest tragiska med sättet på vilket HBL och andra medier behandlat rapporten är att den innehåller massvis med intressant information som kunde bidra till en konstruktiv debatt om integration. Framför allt är det tydligt att rapportens författare efterlyser mer resurser till polisen och de myndigheter som sysslar med integrationsfrågor. Asylsökandes tillgång till social- och mentalvårdstjänster är för tillfället undermålig. Många invandrare har negativa upplevelser av möten med polis och myndigheter. Ett oerhört intressant fenomen är att invandrare överlag har en betydligt större tilltro till den finländska polisen och de finländska myndigheter än infödda finländare. Det tragiska för det finländska samhällets del är att denna tilltro sjunker successivt ju längre personen bor i Finland.

Rapportens författare är också besvikna på medierapporteringen. I Soc&koms journalistikstuderandes ypperliga artikel i webbtidningen Smocka, säger Jukarinen: ”Den svartvita bilden som medierna målar upp motsvarar /…/ inte vår uppfattning av säkerhetssituationen.” Hon sammanfattar rapportens budskap med att ”De största utmaningarna är strukturella, och det saknas politisk beslutsvilja i frågan.”

Medierapporteringen kring flyktingsituationen i Finland är tyvärr ofta antingen alarmistisk eller anekdotbaserad, och egentlig analys av situationen är ovanlig. Det framställs som om det skulle finnas två alternativ: antingen att släppa in alla som vill komma till Finland och strunta i konsekvenserna, eller stänga gränserna. Ingetdera alternativet är ens praktiskt genomförbart. Flyktingsituationen i Europa är inte något vi kan önska bort med politiska beslut, utan den är ett faktum. Den leder till problem. De problemen måste vi handskas med på något sätt, och det kräver resurser. Det enda sättet att undvika de ”värsta fall”-scenarier som rapporten varnar för är att ta problemen med integrationen på allvar – och det inbegriper i allra högsta grad också att ta rasismen och diskrimineringen, som i vissa fall finns på rent strukturella plan, på allvar. Att skrika i högan sky om terrorister gör inte saken bättre, tvärtom.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör