Banan

av Rainer Knapas

Rainer Knapas

Denna vinter har det skrivits mycket om de svenska skolornas framtid i Helsingfors. Ett förslag är att bygga ett nytt skolkomplex på Busholmen för en finsk, en svensk och en ”nordisk” lågstadieskola. Detta vore döden för lågstadieskolan Banan, före detta Bangatans folkskola, numera uppkallad efter folkskolans fader Uno Cygnaeus. Alla vet att det uttalas med korta a-n och stark tonvikt på första stavelsen.

Föräldrar, lärare, forskare och skolbyråkrater skriver om pedagogik, ”svenska rum” och farliga trafikljus, ifall en ny skola öppnas på den avlägsna Busholmen. I dag är den före detta holmen ännu vildvuxen, visserligen med ett lämpligt namn för kommande busungar. Och ett alternativ är värre än döden: att Banan blir finsk skola.

De föraktfulla administratörer som talar om ”förändringsmotstånd” utgår ofta från att en byggnad är ”bara väggar” och att en lysande framtid alltid går via projekt och nybyggen och att verksamheten – alltså inte människorna – är det viktiga.

Men det är kanske just väggarna och byggnaderna som möjliggör, utformar eller är själva verksamheten. Och som formar alla de människor som i åratal av sina liv dagligen umgås med byggnaderna, i skolor, kaserner, fängelser, kyrkor och ämbetsverk. Allt annat förflyktigas.

Skolan blev färdig 1911 och ritades av arkitekten Karl Hård af Segerstad (Nylands Nation, Hagnäs hall, Berghälls bibliotek…). Under mer än hundra år har Banan stått stadigt planterad i ett av de finaste kulturlandskapen i Helsingfors. Johanneskyrkan, finska Normallyceet, Brobergska samskolan, Johannesplan – med lätkä, fotis och de finländska skolornas officiella pina, bobollen – och alla daghemmens sandlådor, pulkabackar och lekparker, jugendhusens rader, spårvagnarna, Femkanten, Skyddspolisen, kioskerna. Barnen skapar sitt eget ljudlandskap med hög skrikvolym på rasterna, klockan som ringer in och timmarna av tystnad.

En byggnad har i bästa fall stil och smak. Alla byggnader har en historia, kortare eller längre. Men en gammal skola är inte bara arkitektur och historia. Byggnader är också betydelsebärare i en mycket vidare mening. Det finns åtminstone tre delområden: historisk, symbolisk och estetisk betydelse. I olika och föränderliga proportioner finns de – eller saknas – i alla byggnader.

Dagens Designmuseum är den tidigare högst betydande Brobergska samskolan, den första i Finland. Inskriptionen på svenska finns kvar, huggen i sten vid museets trappa. Men en ny byggnad har en tunn, om inte obefintlig historisk betydelse. Det historiska är kumulativt, uppsamlande och verkar långt in i framtiden. Det omfattar både närvarande, frånvarande och kommande människor och tider. Alla lärarna, julfesterna, föräldramötenas suckan. Skolavslutningarna med de fina mammornas tax-free-parfymer i Den blomstertid-festsalen.

Som symbol utstrålar skolan också ideal, bildning och pedagogik. Den är ett kulturellt och ett språkligt minnesmärke, en plats för minnen, kollektiva och enskilda. Den har sina interna symboler och legender som lever ett evigt liv, som föreståndarinnan Saga Sundqvist eller Fågelskåpet. Utkörda elever fick stå i korridoren och skämmas med uppstoppade fåglar som lärorikt sällskap.

Som arkitektur förmedlar Banan det som arkitekten C.L. Engel ansåg vara det viktigaste för en skola, ”ett vänligt allvar” – motsatsen till läroverkens statsbärande, kärva klassicism. Skolgårdens staket med sina glada bananformade ornament är en klassisk skiljelinje för socialiseringen i södra Helsingfors. Barnen med framtiden i ryggsäckarna klänger på insidan, mammorna och papporna står utanför.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.