Jonas Hassen Khemiris augustprisbelönta Allt jag inte minns är en kartläggning av huvudpersonen Samuels sista dagar/månader innan han tar sitt eget liv. Eller är det en olycka? Att tala om huvudperson i Allt jag inte minns är ändå problematiskt, då Samuel själv i huvudparten av romanen inte har någon egen röst. Hans berättelse byggs i stället upp av vad hans vänner återger och rösterna blir till ett pussel där flera bitar saknas medan andra finns i dubbla upplagor. Beroende på vilken bit som läggs – vems berättelse en väljer att tro på – förändras sedan bilden av Samuel, men också (eller kanske främst) bilden av hans vänner.
Allt jag inte minns är en fängslande roman, där spänningen byggs upp mellan raderna, i det som lämnas osagt, samt i motsägningarna mellan Vandads och Laides berättelser. Laide och Vandad, som i egenskap av Samuels närmaste vänner är historiens främsta berättare, men kanske också är dess huvudpersoner. För trots att romanen ska handla om Samuel så kommer läsaren närmare inpå hans vänner. Vad Samuel själv tänker och känner får vi aldrig veta. Det är möjligt att tolka såväl Samuel, Vandad, Laide och kanske till och med romankaraktären författaren Jonas Hassen Khemiri, som romanens protagonist.
Khemiri spelar på berättarperspektivet genom att låta två klart motstridiga röster blandas med andra, mer neutrala. Det blir svårt att veta vad en kan tro på, då Laide och Vandad så tydligt ogillar varandra. Berättelsen återges dessutom genom en inskriven författare, med Khemiris eget namn, som ändå i största delen av romanen figurerar bara i bakgrunden. Att han är närvarande förstår läsaren genom berättarnas reaktioner på de frågor författaren ställer. I slutet av romanen får också författaren en egen röst, med vilken berättelsens trovärdighet utmanas ytterligare. Genremässigt ligger Allt jag inte minns således någonstans i gränslandet mellan autofiktion och fiktionsfri fiktion – då det förekommer en karaktär som delar namnidentitet med den verkliga författaren, men denna inte utgör berättelsens självklara huvudperson.
Greppet känns delvis igen från Khemiris roman Montecore – en unik tiger, där författaren Jonas bygger upp berättelsen om sin försvunna far genom att brevväxla med Kadir, som påstår sig vara faderns barndomsvän. Även här finns likheter mellan den egentliga författaren och författaren i romanen – liksom att berättelsens huvudperson, författarens pappa, inte heller i Montecore – en unik tiger har en egen röst, utan blir återgiven av andra. Att spela på författaridentitet och opålitliga berättare har Khemiri gjort sedan romandebuten Ett öga rött (2003), men i varje roman lyckas han på något sätt förnya sig, hitta ett nytt, spännande, sätt att leka med dessa element.
På pärmbladet beskrivs Allt jag inte minns som en roman ”om kärlek och ekonomi”, men för mig handlar den främst om identitet. Hur den vi är beror på människorna vi umgås med, och hur dessa uppfattar oss. Titeln syftar på ett genomgående tema i romanen, nämligen minnets bräcklighet och opålitlighet, vilket också påverkar vår identitet. Hur formas våra nutida jag av det vi minns, eller kanske inte minns? Hur konstrueras vår identitet av våra minnen och vår omgivning? Även genremässigt spelar Khemiri på temat identitet genom att ge den inskrivna författaren sitt eget namn, men att likställa romankaraktären med den verkliga författaren är nog att förenkla och förvränga sanningen, då Allt jag inte minns trots sina paralleller med verkligheten ju är en roman, och således fiktion.
Text: Sara Pollesello
Foto: Wikimedia Commons
Jonas Hassen Khemiri:
Allt jag inte
minns –
Ett omöjligt
identitetspussel. Albert Bonniers förlag, 2015.
