Nora Hämäläinen.
För Hannah Arendt (1906-1975) var människan mest människa i sägandet, i det fria ordet som möter andras fria ord. Det slit som upprätthåller människans liv och även det arbete som bygger den mänskliga världen och tillverkar dess föremål är nödvändiga medel för att skapa förutsättningar för det verkliga handlandet, som är politiskt. För varje ny människa som föds kommer något nytt in i världen: något nytt som realiseras i att hennes ord möter de andras ord. Den högsta formen av mänskligt liv är det politiska.
Den moderna livsformen innebär för Arendt ett steg tillbaka från den högsta formen av mänsklighet, in i ett privat liv av konsumtion, produktion och reproduktion. Det moderna är livet är förfallet för det levs inte på torget.
Jag tänker inte uppehålla mig vid allt det som är besynnerligt, häpnadsväckande och svårt i Arendts tänkande, utan bara ta fasta på det som vi alla, eller många av oss, är snabba att omfatta: den oerhörda vikten av att ha en röst, hitta en röst, få en röst och att använda den. Att inte vara bunden vid slitet för brödfödan, utan kunna gå ut på torget och utbyta viktiga ord med varandra.
Eftersom vi lever i en demokrati är de offentliga orden också grunden för vår samhällsordning. Det är just därför som förändringarna av våra medier har så stor betydelse för oss. Det som ställs om för oss är ordens infrastruktur.
På 00-talet talade man om den stora tidningsdöden och förutsåg en kollaps av det offentliga rummet. Somliga menar att en sådan kollaps redan har skett, då inga medier längre är ”samlande” på det sättet som Helsingin Sanomat och Yle 1 och 2 var för 20 år sedan. Men de flesta skulle säga att vi har nya offentliga rum. De är dessutom fantastiska på det sättet att vi alla själva kan vara med och lämna avtryck.
Någon gång i januari var det flera av mina Facebookvänner som hade länkat till en intervju i El Pais (in English) med den eminenta sociologen Zygmunt Bauman. Någon av dem hade lyft fram, som något särskilt bra, det han sa om sociala medier:
”De flesta mänskor använder sociala medier, inte för att förenas, inte för att öppna sina horisonter, utan tvärtom, för att avskärma sig till en bekvämlighetszon där de enda ljud de hör är ekon av sina egna röster, och det enda de ser är reflektioner av sitt eget ansikte. Sociala medier är mycket användbara, de ger glädje, men de är en fälla.”
Det fanns förvisso mycket tänkvärt i intervjun som helhet, men just den här tanken slog mig som helt sagolikt fel. Det är i och för sig inte första gången jag upplever just det här i förhållande till Bauman, att han i offentligheten dukar upp förbluffande plattityder som insikter. Plattityder, vill säga, i förhållande till sin position som en av vår tids främsta samhällstänkare. Från någon i den ställningen väntar jag mig något som inte var och varannan har sagt i flera år. I det här fallet var det en plattityd som kan behålla lite av sin sanning när man hör den över kaffeautomaten, men som, när den kommer från oraklet självt, plötsligt visar sig i hela sin osanning.
Det är klart att sociala medier är platser för åsiktsgemenskaper, där man alltid kan få mer av det man vill ha och mindre av det man inte vill ha. Man kan söka bekräftelse och få bekräftelse. Men det här är inte hela bilden. Varje användare av Facebook har via mediet kontakt med mänskor som man inte själv har valt: klasskamrater, kolleger, grannar, lagkompisar, föräldrar till barndomsvänner, föräldrar till barnens klasskamrater, kusiner, och genom alla dem också indirekt deras vänner, kolleger, etc. Facebook bekräftar inte att alla tänker lika, utan till exempel att din barndomskompis föräldrar är rasister och att din rumskompis på jobbet är abortmotståndare. Du lär dig dessutom inte bara att människor står för andra ståndpunkter än dina egna, utan får också ta del av hur de argumenterar för dem, vilka nyhetsinlägg de länkar till, vad de raljerar över och vad de gillar.
Det går bra att välja bort uppdateringar från personer man inte vill höra av, men det att man inte vill höra av någon, till exempel en kusin eller en före detta kollega, är redan ganska drastiskt. Och då menar jag inte att det är drastiskt att ta avstånd, utan att något drastiskt redan har hänt, att det har såtts split mellan mig och någon jag känner. Inom några månader har jag hör allt flera säga att de har börjat blockera vissa kontakter på sociala medier på grund av åsikter som de upplever som motbjudande, oftast i fråga om flyktingar och invandring. Skulle de ha tagit avstånd från de här människorna även utan sociala medier?
Sociala medier ger oss inte skyddade kretsar, utan skapar tvärtom sociala rum där politiska synpunkter serveras vardagligt, frekvent, utan förbehåll, och utan att tänka på vilka som ser och hör. Det här är något slående och ganska nytt.
Jag växte själv upp på 80- och 90-talen med att flera vuxna i min omgivning inte talade om vilket parti de röstar på. Kanske inte så mycket för att det skulle ha varit hemligt, utan mer för principens skull. Valhemlighet var en del av demokratin: inte bara det att man får rösta hur man vill, utan också att man får göra det i fred.
Tidigare fanns det också något som alla väluppfostrade mänskor visste, och det var att man inte talar politik eller religion i sociala sammanhang: vid sandlådan, fotbollsplanen, middagsbjudningen, skolbasaren. För politik, liksom religion, kan vara farligt. För bara några generationer sedan var det också hos oss på liv och död. Det är sådant som kan väcka känslor av djup avsky och främlingskap. Men det som väcker känslor är inte det att din granne är konservativ kristen och röstar på Samlingspartiet medan du är grön, vänster och ateist. Det är inte svårt att respektera en person som man vet har en annan syn på världen. Men det är svårt att respektera en person vars annorlunda syn ständigt slängs i ansiktet på en, som om man var en likasinnad. Dialog över politiska och åskådningsmässiga gränser kräver respekt och ordnade former. Det kräver att man är medveten om när man talar offentligt och när man talar privat, när man talar med åskådningsmässiga vänner och när man talar med andra.
Skulle då tiga ändå vara guld?
I flera årtionden har vi lärt oss prata: om våra upplevelser, om orättvisor, om sex, om löner, om övergrepp, om storföretagens skatteplanering. Vi skall alla vara Pippi och inte Annika, och vi ska helst vara det hela tiden. (Så har hela mitt liv sett ut, jag har aldrig lärt mig något annat.)
Jag säger inte att vi borde avstå från någon del av det fria ordet, sluta gå ut på torget och verbalt förvara det vi tror på. Men jag tror att våra medier har fått oss att tappa greppet om vad som möjliggör offentligt tal: att det omges av platser där vi inte är motståndare till varandra.
Den grekiska poeten Hesiodos (omkring 700-600 f. Kr.) förmanar i Verk och dagar sin bror Perses för att låta sig förföras av den Eris som lockar till tvister mellan människor, och uppmanar honom i stället att följa den andra Eris, som lockar dem att tävla i flit och skicklighet. Att bruka sin jord är det riktiga och djupast meningsfulla, medan bruk av ordet är farligt.
”Perses, ta mot mitt råd och minns det: låt ej den andra
skadeglatt locka dig bort från arbetet så att du hellre
står där med gapande mun och lyssnar till trätor på torget.”
En del av bakgrunden är att Perses funderar på att göra en rättstvist av frågan om arvsskiftet efter brödernas far. Hesiodos har alltså även personliga skäl att försöka få honom på andra tankar. Men tanken om ordets farlighet kvarstår och den bör ställas bredvid Arendts tanke om det politiska. N
Nora Hämäläinen
är filosof
(Hesiodos Verk och Dagar är tolkad av Ingvar Björkesson. Natur och Kultur 2003.)
