Joel Backström.
Två motsatta tendenser lyfts ofta fram i dagens samhällsutveckling: en dynamisk, positiv trend mot ett allt öppnare samhälle och en ängsligt nationalistisk vilja att stänga gränserna och återgå till traditionella värden, med ren rasism och fascism spökande i kulisserna. Men i själva verket samarbetar tendenserna mitt i sin konflikt. För det slags öppenhet som dominerar idag, en av storkapitalets intressen styrd globalisering, tvingar som sin logiska konsekvens fram en nationalistisk reaktion, och lever faktiskt av den.
Det är med nationalistisk retorik som globaliseringen säljs till oss, som vi säljer den till oss själva. Det är våra företag som ska kokurrera på världsmarknaden och det är till vårt land vi hoppas locka utländska investerare. Bara så, intalar vi oss, har vi råd att upprätthålla vår välfärd. Det här är så självklart att vi sällan noterar hur paradoxalt det är att nationalitisk retorik motiverar en utveckling som i själva verket urholkar varje meningsfull idé om vårt land. För storkapitalet, vars intressen utvecklingen gynnar, har inget hemland. ”Våra” storföretag ägs till stor del av utlänningar, och även om ägarna är inhemska är verksamhetslogiken den samma: pengarna placeras där man förväntar sig störst avkastning, oavsett nationsgränser. Om det ökar profiten lägger man ner också lönsamma fabriker, och konsekvenserna för arbetarna, det lokala livet eller nationen spelar ingen roll. Att hoppas att kapitalister generellt ska handla annorlunda, socialt ansvarsfullt, är som att hoppas att katten ska skona råttan.
Därför är det galenskap att driva politiken som om samhället fanns till för att betjäna kapitalet och inte tvärtom. Människors liv och de institutioner och traditioner inom kulturens olika områden som utgör samhällets grund kan inte flyttas omkring och omorganiseras, läggas ner och startas upp på nya ställen enligt kortsiktiga vinstmaximeringsförhoppningar – lika litet som de kan ritas om på politisk beställning av någon byråkrat. Men i vår oförmåga att se konsekvenser eller alternativ gör vi vårt bästa för att garantera kapitalet så hög avkastning och så låga skatter som möjligt, samtidigt som vi inför regelverk som gör det allt svårare att föra en politik som genuint skulle gagna vårt land, folkets flertal. Tänk bara på eurosystemet med sina rent ideologiska regler om budgetdisciplin, eller TTIP-avtalet som ger storföretagen rätt att dra stater inför rätta om de anser att lagstiftningen minskar deras vinster.
Demokratins manöverutrymme minskas också av nedskärningarna i centrala offentliga verksamheter såsom den pågående universitetsslakten, och av privatiseringen av gemensamma tillgångar. Det borde vara lätt att se det dåraktiga i att sälja ut väsentlig samhällsservice och i praktiken ge vinstdrivande storbolag monopolrättigheter på till exempel elöverföringen. När faktum blir omöjligt att förneka, som nu senast genom Carunas oskäliga prishöjningar och skattefiffel, förfasar sig politikerna men försäkrar att man omöjligen kunde förutse problemen då besluten fattades. Och så fattar man nya beslut som går i samma huvudlösa riktning. Just nu är Forststyrelsens bolagisering på tapeten. Enligt förespråkarna är farhågorna naturligtvis ogrundade. Men hur kan man säga det när bolagiseringen inför en vinstmaximeringslogik där den inte hör hemma och lämnar dörren öppen för en framtida utförsäljning av nationella skogs- och vattentillgångar? Om såna här beslut inte förklaras av ren korruption där det allmänna bästa medvetet offras för ett särintresse, så visar den aningslöshet med vilken politiker avstår kontrollen över samhällets rikedomar och centrala funktioner till privatlkapitalet en total blindhet för vad makt är och vad ett samhälle är. Välj själv vilket alternativ som är mer skrämmande.
Men kapitalet får faktiskt inte rösta i val. Det är oss medborgare politikerna måste tala till, och då kan de inte säga: ”Rösta på mig, jag är kapitalets lakej.” Istället måste de tala om talkoanda och gemensamma uppoffringar för att få Finland på fötter. Men mantrat klingar ihåligt när allt man gör i praktiken tvingar oss allt djupare på knä. Folk känner på sig att det är båg, och en alltmer vilsen och utsiktslös stämning griper runt sig i samhället. Tanken att vi tillsammans som demokratisk gemenskap kan bygga ett bättre och rättvisare samhälle känns allt overkligare, svårare att ge konkret innehåll. Som en dyster bekant uttryckte saken: det enda positiva är att det åtminstone är bättre idag än det kommer att vara imorgon. Den psykologiska konsekvensen av utvecklingen – eller, sett från andra hållet, dess grogrund – är ett hårdnande samhällsklimat, vilket innebär att den misstro, den avunds- och ressentiments-logik som ständigt lurar i det kollektiva livets kulisser allt skamlösare stiger fram på scenen.
Det är det som sker när en bärkraftig vision om ett bättre samhälle saknas. Såna visioner – till exempel visionen om en demokratisk nordisk välfärdsstat – är aldrig oproblematiska, för människorna som förenas av dem är inga helgon, och därför finns konflikter, maktmissbruk, kollektivt självbedrägeri och tabun alltid med i bilden. När visionslösheten sedan tilltar och vår samhörighet inte kan ges något konkret innehåll, börjar sökandet efter syndabockar, symboliska fiender som de som saknar något att stå upp för kan förenas i att hacka ner på. Det måste vara någon annans fel att vi inte vet vad vi ska ta oss till! Flyktingarna är naturligtvis en särskilt utsatt grupp, för ”främlingar” lever alltid farligt, också i mer visionära tider. Nazismen, en kollektiv vision av sällan skådad makt och ondskefullhet, upphöjde den i varje kollektiv latenta främlingsfientligheten till absolut princip.
Att utslagna idag dras till rasistiska tänkesätt är lätt att förstå. Den som får sparken sparkar hunden, den som blir slagen och inte kan försvara sig slår mot flyktingen. Det är en rutten reaktion, naturligtvis, men inget att förvåna sig över, och det är ansvarslöst att, som vi gör idag, föra en utslagningspolitik som lockar fram den.
Rasismen och annat syndabocktänkande begränsar sig dock ingalunda till de utslagna, och en minst lika viktigt sida av det hårdnande samhällsklimatet som de olycksdrabbades ressentiment, är rädslan bland dem som ännu har det relativt bra att sjunka ner till förlorarna. När man är rädd blir man självisk, det vill säga rädslan och själviskheten är två sidor av samma reaktion. Man saknar modet att vara solidarisk, att våga tro på och söka former för en gemensam kamp för gemensamma intressen; istället blir man rädd för egen del och lämnar andra åt sitt öde. Man hoppas att man själv inte ska höra till dem som får sparken den här gången, eller så jobbar man dubbelt hårdare än förr och intalar sig att man personligen är en vinnare som nog kommer att klara sig trots att tiderna är tuffa.
En tredje reaktion som bidrar till det hårdare samhällsklimatet är den oginhet, den omvända avund som de rika och framgångsrika hyser mot de sämre lottade de kantänka tvingas underhålla. Lyssna på hur bittert de som har allt kan tala om dem som inget har: man kunde nästan tro att världens miljonärer önskade få byta plats med socialfallen, som ”får lyfta bidrag utan att behöva lägga ett strå i kors”. Den här oginheten är helt barock, men psykologiskt begriplig som en försvarsreaktion mot det dåliga samvetet över att man lever gott mitt i andras misär, och faktiskt delvis tack vare den.
Ingen är helt oberörd av andras nöd, men vill man inget göra för att hjälpa får man försöka förneka sin skuld genom att svartmåla de nödställda som vämjeliga parasiter. Samma logik gäller naturligtvis också i förhållande till flyktingar: ingen säger att den helt enkelt inte vill hjälpa människor i nöd, utan man projicerar sin egen bristande mänsklighet på flyktingarna, som framställs som asylshoppare och våldtäktsmän.
Var finns det då något hopp? Att tro att människor i gemen kan bli moraliskt bättre är lika dumt som att tro att kapitalet ska ta sitt sociala ansvar. Däremot kunde en mer realistisk, både mindre naiv och mer hoppfull, syn på politikens möjligheter minska spelrummet för rädsla och ressentiment. Det förutsätter först och främst att vi inser vilken imponerande framgångshistoria den nordiska välfärdsstaten är. Materiellt välstånd, hälsa, utbildning, personliga fri- och rättigheter och demokratiskt medbestämmande har aldrig varit så jämlikt fördelade bland så breda folklager.
Insikt nummer två, den som inger hopp, är att det inte finns några objektiva hinder för att utveckla den nordiska modellen i ännu jämlikare riktning, istället för att nedmontera den, som vi nu tanklöst gör. Jämlikheten har inte plötsligt blivit för dyr, som man påstår; det som saknas idag är viljan att fördela det ständigt växande överflödet jämnare.
Den tredje insikten, den som slår mot naiviteten, är att en utveckling mot det bättre inte alls är självklar. Marknadskrafterna har aldrig skapat jämlikhet, och kommer inte göra det nu heller, utan det som behövs är en målmedveten kamp för en vision om ett jämlikt samhälle. Om vi intalar oss att allt sköts bäst om businesslogiken får styra glider vi ohjälpligt tillbaka mot det gruvligt ojämlika normaltillståndet i den moderna statsmaktens historia, där en liten elit styr och den stora massan trälar. Dit är vi på väg, men ingen tvingar oss att fortsätta. N
Joel Backström
