Vi åker tåg från Vänersborg och byter på Københavns Hovedbanegård. Här börjar världen. Efter en tur i avgångshallen med min pappa och en titt på dess små modelljärnvägar tar vi ett nytt tåg och reser vidare söderut genom Tyskland. På natten vaknar jag på min brits och kikar ut mellan gardinerna och imponeras av mäktiga schweiziska alper som glider förbi utanför kupéns fönster. När vi kliver av i Bologna på förmiddagen står min moster och morbror och väntar på oss tillsammans med några av mina elva italienska kusiner. Vi åker ut på landet och upp på berget med den lilla klosterbyn där mina kusiner bor. Det är min första resa utomlands. Det ska bli många fler resor, på sätt och vis börjar mina resor här.
Min italienska släkt bor i Italiens allra rödaste del, Emilien. I den lilla kommunen på landsbygden där de bor röstar en förkrossande majoritet av invånarna på PCI, det italienska kommunistpartiet. Min morbror är också kommunist, och katolik. Han liksom många andra kombinerar sin radikala politiska övertygelse och sin tro. Nere i staden pratar den unge borgmästaren från PCI om lokala frågor med folk på torget. Vid matbordet hemma i huset diskuteras inte sällan politik. Namn som jag aldrig hört förut virvlar förbi under mina besök i Italien, Gramsci, Dossetti och Berlinguer.
Vi åker på PCI:s tidningsfestival, festa de l’Unita. Den italienska flaggan blandas med röda fanor på festivalområdet. Det känns som om alla i trakten är där. Det hålls debatter och säljs böcker. Man diskuterar den italienska vägen till socialismen. Men allra populärast är nog dansen, och förstås maten. Hemgjorda tortellinis äts vid långbord där man dricker det lokala vinet och bryter brödet. Det är skratt och sammanhållning. Jag omringas av stadiga italienska tanter som rufsar runt i mitt blonda hår medan de pratar med mina släktingar.
Kommunisterna präglar samhället. I Emilien gör de det som de aldrig nådde fram till i hela Italien. De förverkligar sina visioner. De bygger ett välfärdssamhälle. De bygger ut barnomsorg med modern pedagogik, satsar på kultur och kollektivtrafik. Ekonomin går bra, de kooperativa företagen och bankerna blomstrar. Det är en levande demokratisk socialistisk rörelse som präglar samhället. Det är en av Italiens mest välmående och progressiva regioner. När årsdagen av segern över fascismen firas tågar de äldre männen som var partisaner genom den lilla staden vid bergets fot, den italienska flaggan och den röda med hammaren och skäran fladdrar i vinden.
Nästan 45 år senare tar jag avsked av min morbror Sandro. Den 13 november 2015 kommer jag till byn sent på kvällen. Byn är sig lik trots dimman, mina barndomsminnen kommer tillbaka. Sandro är trött av sjukdomen, men annars sitt vanliga vänliga jag. Hans hår är grått, hans tankar är numera mer upptagna av katolicismen än av socialismen. Det starka kommunistpartiet PCI finns inte längre. Dess sönderfall var en politisk jordbävning vars efterskalv fortfarande skakar Italiens vänster. När partiet delades så delades också min familj politiskt. Några är aktiva på olika håll, andra är mer uppgivna.
På kvällen sker terrordåden i Paris, jag sitter vid Sandros sängkant och samtalar, han är bekymrad och nedstämd över vart utvecklingen är på väg. Nästa dag möts hela familjen runt lunchen. Barnbarnen sjunger för Sandro på italienska och svenska. Det är vemodigt, vi vet att det är sista gången vi firar hans födelsedag. Avskedet är vackert och sorgligt, ”jag saknar ord”, säger Sandro till mig på franska. Sedan reser jag. På planet hem tänker jag över hur mycket han har betytt för mig, för att jag blev politisk aktiv och började resa runt världen.
En månad senare är jag på mitt kontor i riksdagen, det är morgon, debatten i kammaren om införandet av ID-kontroller för att hålla asylsökande borta från Sverige ska snart börja. Då kommer det ett SMS från min kusin Matteo, ”Sandro dog för 15 minuter sedan”. Jag får några minuter på mig att samla tankarna och minnas. Sedan går jag ner till kammaren och talar. Jag vet att Sandro också hade försvarat en human asylpolitik.
Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige
1 kommentar
Härligt med en politiker som vågar visa sina känslor och vara personlig utan att vara privat