Som en Frank O’Hara på Twitter

av Mats O. Svensson

Alla författare behöver en god redaktör som ser boken utifrån, med en annan blick som emellanåt är läsarens. Jag skriver detta för att CLP är ett relativt nytt förlag, och deras utgivning av ung poesi är nödvändig. Jag skriver också detta för att och vi fortsatte göra någonting rörande skulle behöva mer av och kanske en strängare redigering. Med det sagt så kan jag också ha fel. Att det lite slängiga men infallsrika inte är slarv utan avsett. Att känslan av hellre mer, hellre entusiasm än stringens är själva poängen.

Burrau-front-300dpi-rgb-2016Elis Burrau (född 1992) är redan ett relativt välkänt namn bland svenska poesiintresserade. Han har redan hunnit medverka i flera tidskrifter och antologier samt släppt en chapbok på norska förlaget AFV Press. Att och vi fortsatte göra någonting rörande är en debut är alltså en sanning med modifikation. Den som har följt Burrau på Twitter – en allt viktigare publiceringskanal för samtida poeter – de senaste åren kommer känna igen en hel del. Framförallt de twitterlånga sentenserna som drar mot aforismen men vilka inte avslöjar något om livet utan beslöjar det än mer. Burrau kan vara såväl rolig som överraskande när han lekfullt vrider och vänder på språket:”den erotiska känslan av att krypa till korset formar frågan: / vad händer vid korset”. Här möts språket med barnets blick, innan det lärt sig acceptera idiomens fasta betydelse. Andra gånger är det som en diktafon vilken fångar upp vardagsspråket, för att därefter spela upp det i lätt förvriden form.

Men där jag tycker Burrau lyckas bäst är när han breder ut sig och tar plats. I sina längre och lite mer berättande dikter är han som en svensk och samtida Frank O’Hara. Direkt, sprudlande och uppmärksam. Men några lunchraster har knappt någon längre, och man har åtminstone inte tid att promenera på dem. Tidsspannet är således kortare, dikterna är mer rastlösa. Om O’Hara skulle haft twitter kanske det skulle bli såhär:

jag drömmer att jag går runt i Glypoteket

på måfå

jag får en impuls att röra vid statyerna

jag rör vid statyerna

på måfå

leker att de är viktiga punkter

som jag smeker

det är mitt i natten

men fullt av människor

och barn

Det finns en förrädisk enkelhet. Dikterna ser så lätta ut. Men Burrau har en oavvislig språklig förmåga att skriva så det låter bra. Rader och strofer med ett inre driv, entusiasm och med en ironi som inte sker på någon annans bekostnad än allvarets.

Den som söker efter en större mening lär gå bet. Varken de enskilda dikterna, eller diktsamlingen som helhet betyder något mer än sina enskilda delar. På ett stället skriver Burrau ”vi gör allt för att osäkra/ den erotiska känslan av/ piedestaler” och på ett annat ställe ”jag vill alltid få meningslösheten att brinna”. Båda meningarna kan läsas som en slags programförklaring. Och ja, ibland bränner meningslösheterna till, och både poet och läsare får under en stund hänge sig åt poesins möjligheter. Vi får hoppas att Elis Burrau fortsätter göra någonting rörande.

Mats O. Svensson

Elis Burrau:
och vi fortsatte göra någonting rörande.
CLP Works, 2016.

1 kommentar

Lämna ett svar till Elis Burrau – Och vi fortsatte göra någonting rörande | naknanerver


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.