Kamrat Corbyn – den brittiska vänsterns nya hopp

av Charlotta Buxton

Hans anhängare ser honom som vänsterns Obi-Wan Kenobi. Hans motståndare tror att han är den mörka kraft som kommer att krossa Labour för all framtid. Jeremy Corbyns seger i Labours partiledarval har beskrivits som en avvikelse, en tillfällig sinnesförvirring och en slump. Är det verkligen så svårt för det brittiska etablissemanget att acceptera att vänstern kan vinna?

Det är en diskussion som förs i många medelklassfamiljer i London. Men det är sällan den leder till skilsmässa.

Förälder A: Förtjänar inte lilla Oliver den bästa start vi kan ge honom i livet? Statsskolan runt hörnet får underkänt i Ofsted-rapporterna och lärarna är dåliga.

Förälder B: Men vi röstar ju Labour. Inte kan vi skicka Oliver till privatskola och understöda ett system som förstört den sociala rörligheten i samhället. Dessutom har vi inte råd med 20 000 pund per år i avgifter.

Förälder A: Men det är ju Olivers framtid det handlar om!

En liknande diskussion fördes också i ett hem i Islington i norra London år 1999. En brittisk vänsterpolitiker och hans fru, en vänsteraktivist, undrade vart de skulle skicka sin äldsta son. Politikern ansåg att principen gick först, sonen skulle till statsskolan även om den hade ett dåligt rykte. Aktivisten tyckte att sonen skulle få den bästa möjliga utbildningen och föredrog privatskolan. Båda parterna vägrade kompromissa och ett tolv år långt äktenskap sprack.

Vänsterpolitikern skulle sexton år senare bli Labours partiledare. Under sin 33 år långa karriär som parlamentariker har Jeremy Corbyn varit lika principfast. Han har röstat emot sitt eget parti över 500 gånger. Att han nu är oppositionens ledare får fortfarande många brittiska politiker och journalister att nypa sig i armen och undra om de inte sover. I Storbritannien där politiken domineras av ”the old boys’ club” vinner nästan aldrig de som inte hör till klubben.

Trepundsväljare

I parlamentsvalet i maj 2015 förlorade Labour mot de konservativa trots att nästan alla opinionsmätningar visat att resultatet skulle bli jämt. Scottish National Party (SNP) slaktade Labour i Skottland och roffade åt sig 40 av partiets parlamentsplatser. Labourledaren Ed Miliband avgick. Det var ett politiskt blodbad. Många inom partietablissemanget ansåg att Labours enda räddning var att söka sig längre högerut.

Då Jeremy Corbyn ställde up i partiledarvalet i juni 2015 låg hans odds på 200–1. Corbyns överraskande stora seger har beskrivits som en slump, men enligt Business Insider UK som intervjuat Labour-insiders i tre månader för att ta reda på vad som hände var segern slutet på en kedjereaktion. Domino-brickorna började falla efter ett fylle-slagsmål i Westminsterpalatset.

En februarikväll år 2012 tog den skotska Labourparlamentarikern och före detta majoren Eric Joyce några stop i parlamentets kvarterskrog Strangers’ Bar. Klockan 22.50 arresterades han av Londonpolisen. Det var inte första gången Joyce gjort bort sig i fyllan. Men den här gången hade han skallat till två konservativa parlamentariker och slagit en partikollega. Joyce suspenderades från Labour och gick ur partiet.

Problemen fortsatte då hans efterträdare skulle väljas i den skotska staden Falkirk. En av Storbritanniens största fackföreningar, Unite, anklagades för att utnyttja sina medlemmars rösträtt för att se till att deras favorit i Falkirk vann. Skandalen fick Labour att se över hur de röstar fram sina kandidater. Efter en utredning bestämde partiet sig för att göra det enklare för nya medlemmar att registrera sig och rösta i interna val. För bara tre pund (3,87 euro) kunde vem som helst registrera sitt medlemskap på partiets webbsida.

Inför partiledarvalet i september 2015 registrerade sig 120 000 nya partimedlemmar via nätet. Över 84 procent av dem röstade på Jeremy Corbyn. En del brittiska journalister menade att Labour infiltrerats av konservativa som registrerat sig och röstat på Corbyn därför att de ansåg att hans ledarskap skulle få partiet att stjälpa. Så konstig var Jeremy Corbyns seger att det var lättare att tro på konspirationsteorier än att acceptera att en vänsterpolitiker kunde vinna.

Momentum

Då Jeremy Corbyn ställde upp i parti-ledarvalet var det få som trodde att han skulle kunna vinna annat än pris för parlamentets bästa skägg (en utnämning han fått fem gånger). Inom Labour finns en liten grupp parlamentariker som alla turats om att ställa upp som vänsterns maskot i partiledarval. De har nästan alltid kommit sist eller fått för få nomineringar för att delta överhuvudtaget.

Det var inte heller lätt att få ihop de 35 nomineringar som behövdes för att Jeremy Corbyn skulle få ställa upp i valet. Tio sekunder före deadlinen den 15 juni hade bara 34 Labourparlamentariker gett honom en nominering. Det var John McDonnell, Labours nuvarande skuggfinansminister, som lyckades övertala sina partikollegor. Han varnade att gräsrotsrörelserna ”aldrig skulle förlåta partietablissemanget” om det inte fanns en vänsterkandidat i valet. Några- sekunder före deadlinen valde ytterligare två parlamentariker att ge Jeremy Corbyn sin nominering.

Samtidigt bubblade partimedlemmarnas missnöje med Labouretablissemanget under ytan. I Skottland började det synas då den ström väljare som övergett partiet för att stöda The Scottish National Party förvandlades till en tsunami i parlamentsvalet 2015. Också i England hade hungern vuxit efter ett Labour som inte styrdes av yrkespolitiker som gått i samma skolor som sina Tory-kollegor. Den unga vänstern som hittat sin röst i Occupy-rörelsen och som protesterat mot högre studieavgifter väntade på en kandidat som skulle representera dem. De var politiskt aktiva, vana att driva kampanjer, aktiva på sociala medier och snabba att ordna demonstrationer. Jeremy Corbyn var deras kandidat.

Tusentals deltog i Corbyns valmöten inför partiledaromröstningen. Hundratals personer arbetade som volontärer under kampanjen. Det är sällan ordförandevalet inom ett parti lockar fram så mycket engagemang och känsla. Under sommaren började de andra kandidaternas överlägsenhet mot socialistfalangen utbytas mot skepticism och sedan mot panik. De brittiska medierna följde en liknande kurva, först ignorerade de Corbyn, sedan gjorde de narr av honom och till sist försökte de dränka honom med kritik. Men stödet för Jeremy Corbyn bara växte. Under sommaren blev han en politisk rockstjärna inom vänstern. Runt om i landet sjöngs det ”Jez we can”.

En anspråkslös aktivist

”Beige” är ordet som ofta används för att beskriva Jeremy Corbyn. De som läser brittiska tidningar får lätt bilden att han är en grå man med anspråkslös framtoning och lika anspråkslösa kläder.

Jeremy Bernard Corbyn föddes den 26 maj 1949. Hans föräldrar var fredsaktivister som möttes i London under en demonstration mot Francisco Francos diktatur. Familjen bodde på en herrgård i konservativa Shropshire och de fyra sönerna skickades till privatskola. Politiskt engagemang var viktigt och livliga debatter vid middagsbordet hörde till vardagen.

Jeremy Corbyn trivdes inte i skolan och gick ut gymnasiet med dåliga betyg. Som 19-åring åkte han till Jamaika för att jobba som volontär. Efter två år återvände han till Storbritannien och blev aktivist på heltid. Som 25-åring fick han sitt första politiska uppdrag och blev ledamot i Haringey kommunfullmäktige i norra London. Nio år senare blev han parlamentariker för Islington North.

Under sin långa politiska karriär har Jeremy Corbyn ofta valt att driva frågor som i stunden varit problematiska och impopulära, men där historien gett honom rätt. Bland annat gav han en fängslad Nelson Mandela sitt stöd och motsatte sig Tony Blairs Irakkrig. Han är en något udda politiker i Storbritannien. Corbyn är vegetarian och nykterist, han cyklar och har de lägsta utgifterna av alla parlamentariker i Westminster. Han tycker också om att laga sylt och enligt Financial Times gillar han att fotografera gatubrunnars lock.

Labourledaren beskrivs som en man med få personliga fiender. Han är snäll och trevlig. Hans vänner säger att han är lustig. Ordet anspråkslös dyker ofta upp i intervjuer om hurudan han är som person. Men han är också något av en ensamvarg. Corbyn har få vänner inom partiet och sägs ha väldigt lite att göra med sina skuggministrar. Han anses heller inte ha mycket kontakt med aktivisterna som hjälpte honom att segra i ordförandevalet. Han läser inte de vanliga tidningarna och han spelar inte det vanliga politiska spelet. Också som oppositionsledare fortsätter han plikttroget ta hand som sina väljare i Islington North. Kollegorna i Westminster är överens om att den här mannen inte är premiärministermaterial.

Vänner och fiender

Socialism har varit ett fult ord inom Labour sedan åttiotalet. Men många inom partiets gamla garde väntade ut Tony Blair-åren. De kände sig aldrig hemma i det nya, glättiga ”New Labour” som sökt sig allt närmare storföretagen, bankerna och den moderata medelklassen som anses så viktig för valsegrar i Storbritannien. Corbyns seger innebar en reträtt för New Labour, men bakom kulisserna undrar de moderata yrkespolitikerna hur de ska lyckas ta tillbaka makten.

Enligt den före detta premiärministern Tony Blair borde Labourväljare- som ”röstade med hjärtat” och gav Corbyn sin seger få en ”hjärttransplantation”. Han har senare sagt att den nya partiledaren kommer att leda partiet ner i avgrunden. Den före detta skuggfinansministern, Chris Leslie, har sagt att han hoppas att han snart kommer att vakna upp och att Bobby Ewing från TV-såpan Dallas stiger ut ur duschen, en referens till den berömda scenen som slog fast att allt som hänt under hela säsongen varit en dröm. För New Labour-gänget är Jeremy Corbyns ledarskap en mardröm.

De konservativa anser däremot att den nya oppositionsledaren är en gåva från gudarna. Enligt källor inom partiet som uttalat sig till brittiska medier hoppas premiärminister David Cameron och hans strateg och finansminister George Osborne att Jeremy Corbyns ledarskap får fortsätta. De är övertygade om att majoriteten av de brittiska väljarna aldrig kommer att rösta på ett parti vars ledare är en socialist som sjunger arbetarsången Den röda fanan.

De brittiska medierna är nästan uteslutande anti-Corbyn. Högerpressen förlöjligar honom, vänsterpressen anser att han är för radikal för dem. Negativa rubriker och kritiska artiklar har fått Corbyns anhängare att söka sig till alternativa medier och att bilda sina egna politiska rörelser. Gräsrotsrörelsen -Momentum, som hjälpte Corbyn att vinna partiledarskapet, har i dag över 100 000 anhängare.

Sommaren avgör framtiden

Jeremy Corbyns och Labours framtid avgörs under den kommande sommaren. Först i lokalvalen i maj, senare under folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap den 23 juni. EU-frågan splittrar de konservativa, något som flyttat fokus från Labour och gett oppositionen andrum. Under sommaren kommer Jeremy Corbyn också att göra något som ingen oppositionsledare gjort förut. Han får ett eget framträdande på musikfestivalen Glastonbury.

Alla de som anser att Corbyns Labour aldrig kommer att vinna val borde titta närmare på Syriza i Grekland eller på Bernie Sanders i USA. De som säger att vänstern aldrig kan vinna i Storbritannien har ingen fingertoppskänsla för den yngre genrationens uppgivenhet och ilska. Vågsvallet från Occupy-rörelsen, från Panamapappren och från demonstrationerna mot nedskärningar har ännu inte ebbat ut.

Jeremy Corbyn har också lyckats med konststycket att hålla sig utanför etablissemanget, att fortfarande vara en anti-politisk politiker, trots att han nu är oppositionens ledare i Westminster. Han har gjort bort sig många gånger i de brittiska mediernas ögon, men hans fans ser honom fortfarande som en principfast politiker som gör sitt bästa.

Den stora frågan för Jeremy Corbyns framtid som partiledare är om de urbana och unga väljare som gillar honom faktiskt ger sig till valbåsen då de behövs, och om de är tillräckligt många för att ha någon inverkan i det brittiska ”first-past-the-post-systemet” där bara en röst på vinnaren räknas. I så fall kan det politiska etablissemanget i Storbritannien tvingas fortsätta undra när Bobby Ewing kommer att stiga ut ur duschen och det är dags att vakna upp igen. N

Text: Charlotta Buxton
Foto: RonF/The Weekly Bull/Flickr

2 kommentarer

Kamrat Corbyn – den brittiska vänsterns nya hopp (Ny Tid | Långläsning.se 21 maj, 2016 - 04:47

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply
Kamrat Corbyn – den brittiska vänsterns nya hopp (Ny Tid) 24 maj, 2016 - 14:38

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply

Lämna ett svar till Kamrat Corbyn – den brittiska vänsterns nya hopp (Ny Tid)


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.