Oligarker och betjänter i EU

av Johan Ekman

Den brittiska diskussionen om Europeiska Unionen förs utgående från högerns ramar, och mönstret går igen i övriga länder. Snarare än diskutera om EU tjänar ett lands ekonomi, borde man diskutera vem unionen ska tjäna – finanseliten eller folket, anser Johan Ekman.

Hur kan britterna ha fått för sig att på allvar överväga ett utträde ur EU? Den frågan ställer sig många, inte minst i Finland, där EU-medlemskapet för inte alltför länge sen presenterades som ett led i en process av utveckling, förnyelse och förbättring. För ett perifert land med en stor granne är EU en geopolitisk konstruktion som erbjuder trygghet, exportmarknad och kanske också värdegemenskap. Kort och gott: alternativen är få, det är realistiskt bättre att vara med och hoppas på att det fungerar.

Även i Storbritannien handlar EU-medlemskap om politiska avvägningar. Skillnaden är att EU för den brittiska eliten inte representerat en väg från periferi till centrum. Det var snarare frågan om en strategisk nödlösning. Den Europeiska Gemenskapen var alternativet som föddes ur faktumet att solen hade gått ner över imperiet. De sista stormaktsillusionerna gick i kras med Suezkrisen och kalla siffror visade att Västeuropas ekonomier växte så det knakade medan den brittiska ekonomin stagnerade. I det läget valde premiärminister Harold Macmillan att år 1961 söka inträde på den kontinentaleuropeiska marknaden. Priset skulle bli dyrare import av livsmedel, men samtidigt skulle brittiska företag tvingas bli mer konkurrenskraftiga. Som bekant var Charles De Gaulle inte imponerad, och det var först efter att generalen gått i pension som britterna år 1973 fick komma med. Och egentligen var det först efter folkomröstningen 1975 som frågan om EU tystnade – men bara tills Margaret Thatcher återupplivade den. Enligt Thatcher hörde britterna självklart till Europa, men som en inbiten fiende av välfärdsstaten som hon så hårt bekämpat, var det minsann otänkbart att Bryssel med sin regleringsiver nu skulle ta över som den instans som stod i vägen för neoliberalismen.

Född till betjänt

Idag, när EU befinner sig i ekonomisk och moralisk kris, är det alltså föga förvånande att medlemskapet ifrågasätts. I bästa fall kunde debatten vara hälsosam: den inkompetens och brist på solidaritet som många politiker och tjänstemän ständigt ger smakprov på då det kommer till att hantera ekonomin och flyktingsituationen, är farlig. Ytterhögern vädrar morgonluft när människor känner att politiken har svikit dem. En politik som drar åt svångremmen på vanliga människor medan de rika kringgår skatter är explosivt stuff. Ipaden och lågprisflygbolagen kompenserar inte för känslan av otrygghet. Problemet är att hela debatten skickligt ramats in av högern. Det som nu i själva verket debatteras är vilken lösning som bäst gynnar det brittiska kapitalets intressen, inte vad som skulle gynna majoriteten av människorna.

Falangen som vill hålla Storbritannien kvar i EU är rädd att Londons position som EU:s finanscentrum skulle ta skada om landet lämnade EU. Förespråkarna av Brexit, ett brittiskt utträde ur unionen, menar däremot att Storbritannien tvärtemot skulle vinna på att slippa EU-reglering och att Kina och Indien har marknader med betydligt större potential än den europeiska. Londons fördelar som finanscentrum skulle heller inte, enligt denna narrativ, försvinna. London Citys omfattande offshorenätverk i forna kolonier, som ger stora fördelar i skatteplanering, skulle fortsättningsvis finnas kvar.

Övriga incitament för kapitalet skulle heller inte ta skada: London erbjuder privatskolor i världsklass och staden är säker för nästan vilken miljardär och diktator som helst. Dessutom är möjligheterna att förlusta sig näst intill obegränsade – som David Graeber vid LSE färggrant beskriver det hela: ”Ryska oligarker eller saudiska prinsessor vet att de kan få i princip vad helst de vill ha i London, från antika kandelabrar och högteknologiska spiongrunkor till Mary Poppins-inspirerade barnvakter för sina ungar, färsk hummer levererad med cykelbud på småtimmarna, och varenda tänkbar variant av exotiska sexuella tjänster, musik och mat. Till råga på allt kommer hela rubbet att levereras av en leende, kreativ och underdånig arbetarklassbefolkning, som tack vare århundraden av tradition vet exakt hur man ska bete sig som betjänter.”

Thatchers spöke

Var inte just det vad EU- kommissionens ordförande Jaques Delors lovade att EU skulle ändra på då han år 1988 lyckades övertyga de brittiska fackförbundens skeptiska kongress om att EU skulle skapa mera trygghet för människor i en osäker värld? Istället förefaller det nu som om motsatsen skulle ha skett och att EU är orsaken till problemen. Det att nationella politiker, många av dem socialdemokrater, gått i bräschen för utvecklingen, ändrar inte på att fakta – som stavas ökad ojämlikhet och högre levnadskostnader – är envisa ting. När EU nu debatteras i Storbritannien, är det ironiskt nog den av Thatcher förespråkade neoliberalismens arv som används av den EU-skeptiska delen av högern för att övertyga väljare om att det i själva verket är EU som ensamt bär ansvaret för en för politik de själva varit med om att skapa.

Den brittiska EU-debatten är nationell. Men frågorna den väcker är större än så. Det vore i alla progressivas intresse att på allvar debattera för vem EU finns till och vad för slags samhällen vi vill ha: den som ramar in frågan vinner oftast, och i dagsläge ligger problemformuleringsinitiativet hos högern.

Johan Ekman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.