Barthes famlar efter kärleken

av Andreas Holmström

Behållningen i Roland Barthes moderna klassiker ligger i ordens, poesins och tänkandets  snirklingar, skriver Andreas Holmström.

barthes_karlekens_samtal_omslag_inbVad avsåg Roland Barthes egentligen med Kärlekens samtal (Fragments d’un discours amoureux), den moderna klassikern som utkom första gången 1977? Ville han, som den svenska titeln antyder och Carin Franzén i bokens förord framlägger, föra kärlekens samtal, uttrycka det som älskande uttrycker (kanske inom sig)? Eller ville Barthes, vilket originaltiteln hävdar och som han själv menar i inledningen, uttala en fragmentarisk utsaga från ”den älskade människan” i ett kärleksfullt tal till den andre? Det avsåg han kanhända, men efter att ha millimeterläst Kärlekens samtal vill jag hävda att han egentligen inte gör någondera. Det Barthes gör är nämligen något mer specifikt än så: att genom Goethes Den unge Werthers lidanden och andra texter försöka definiera sin egen kärlekskänsla, sätta ord på sina upplevelser och sina egna tillkortakommanden, särskilt riktat till bokens Herr ”X”. Så bokens premisser – via titlarna och de inledande sidorna – kan onekligen verka förvirrande och missvisande, även om snart ett eget poetiskt lugn lägger sig över sidorna.

Kärlekens samtal består i den nya upplagan av 100 (eller 99 beroende på hur man ser på det) alfabetsindelade fragment, eller ”figurer” som Barthes kallar dem. En del figurer bär rubriker som ”Kärleksbrevet”, ”Jag älskar dig”, ”Saknad”, ”Vilja-äga, ”Kön” och cirkulerar således kring rätt självskrivna koncept i en kärlekens diskurs, medan andra har mer dunkla titlar som ”Tecken”, ”Natt”, ”Musik”, ”Genljud” och ”Doxa”. Fragmenten är genomgående förhållandevis korta och de vindlande språk- och tankegångarna rika och intrikata, och många bär igenkännandets tecken. Så till exempel avsnittet om gråt; raderna om den profetiska kärleken; orden om boken, musiken eller filmen som förenar de älskande; eller om föremålen från den andre som blir till livsviktiga fetischer – som ibland kan framkalla glädje, ibland ångest. För att citera något, om inte annat för ett ge något av bokens språklighet: ”Den älskade ses av den älskande som [ … ] omöjlig att inordna, placera, ständigt och oförutsägbart unik.” Eller: ”Den älskade människan åtrås därför att någon annan eller några andra visat den älskande att hon är åtråvärd.”

Ibland fungerar texterna dock som att, välvilligt, läsa sitt horoskop, det där känner jag igen …, eller är det bara för att jag vill känna igen det?, det vill säga som en projektion. Alltför ofta går det också svårligen att skriva under figurernas alla utsagor. Barthes ser ”den älskande” som en egen enhet, det finns sällan ett ”vi”, ett talande och tänkande par; det tycks bara vara en som älskar. Upptagenheten med sådant som tangerar svartsjuka, misstroenden, lögn, oro och vånda, ställer också personen bakom orden i ett skarpt ljus. Och ofta tycks utsagans kärleksbegrepp vara helt synonymt med andra uttryck, som ”begär”, ”åtrå”, ”ägande” och även ”bilden av kärlek”. Den värsta skräcken enligt Barthes är ”att förlora ansiktet”, och att diskursen som här ska förädlas är ”den diskurs som den älskande människan håller för sig själv”.

Det blir alltså tydligt att kärlekserfarenheten kan vara nog så skild mellan människor, vilket också ger Kärlekens samtal ett inbyggt reellt motstånd.

Underlaget för Kärlekens samtal var en tvåårig seminarieserie om kärlekens diskurs, om kärlekens språkliga uttryck, på École pratique des Hautes Études 1974-76; vilket i retrospektiv måste sägas vara ett anmärkningsvärt ämne för universitetsstudier. (Men samtidigt hoppingivande, även det i retrospektiv.) Detta faktum kan också innebära att det som jag uppfattar som uteslutande personligt i Barthes framställning inte alls är det, utan har en långt mer allmängiltig hävd. Samtidigt slår författaren ideligen fast, med en närmast kokett hållning, att han kan sysselsätta sig med kärleksdiskursen i åratal utan att kunna fånga dess begrepp annat än i glimtar, och att figurerna ändå bara dyker upp slumpmässigt och utan ordning. Men kanske finns den hållningen där för att Barthes egentligen inte heller vill skapa en ordning, han vill trots sin skolning inte skapa en ”kärleksfilosofi” utan vill fortsatt tro på kärleken och hävda dess unika och oklanderliga rätt i sig själv. Av samma orsak drar han sig undan den färdiga formuleringen och förskansar sig bakom det poetiska fragmentets och det polysema brottstyckets skyddande skal.

Liksom i sina andra essäer, som Litteraturens nollpunkt och Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, är det sällan Barthes med bestämdhet hävdar något, utan hans språk formar istället ett sympatiskt undanglidande. Men samtidigt kan han slå fast att Werther är verklig, men så är Goethes  sorgdraperade protagonist också hans primus motor och matris över kärlekens handlingar och väsen – vilket gör det svårt att hävda något mindre om karaktärens sannhet utan att skjuta sitt eget kärleksprojekt i sank. Precis som Barthes även slår fast, liksom i Det ljusa rummet, att moderns position i hans liv speglar något ytterst essentiellt, här som en annan ofrånkomlig urtext till kärleksdiskursen.

Denna kärlekens bok inbjuder således till en rådbråkande läsning, enligt Barthes egna träffsäkra karaktäristik ”rik på vissa ställen, torftig på andra”. Därför ska man heller kanske inte göra någon stor sak av att de 20 fragment som Barthes själv valde bort i denna nya upplaga finns med, för vem är någon att säga vad som är rikt för vem och torftigt för vem? Men behållningen i Kärlekens samtal ligger ändå inte i de igenkännbara nedslagen i den egna erfarenheten, utan i ordens, poesins och tänkandets snirklingar. Och ”X” är nog ändå den som känner igen sig mest i dessa kärlekens samtal, för som det heter i en parentetisk kvick passage: ”jag riktar mig till någon som ni inte känner, men som finns där som mål”.

Andreas Holmström

Roland Barthes: Kärlekens samtal. Modernista, 2016. Översättning Leif Janzon.

1 kommentar

Lämna ett svar till Om Roland Barthes ”Kärlekens samtal” – Avakrök


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.