Ett krig i kriget – George Orwells skildring av majdagarna i Barcelona 1937

av Ny Tid

”Men vad fan handlar det hela om?” var George Orwells reaktion då han fick höra att strider mellan anarkister och kommunister hade brutit ut på Barcelonas gator. Det var den tredje maj 1937 och den brittiske författaren befann sig i Spanien för att kämpa mot fascisterna i inbördeskriget. I sin bok Hyllning till Katalonien beskriver Orwell hur han blev vittne till striderna. En modern läsare måste känna sig förbryllad. Dessa olika socialistiska fraktioner hade ju trots allt en mäktig gemensam fiende att bekämpa – de fascistiska trupperna under general Fransisco Francos ledning, som stöddes av både Benito Mussolinis Italien och Adolf Hitlers Tyskland.

Spanien övergick från monarki till republik den fjortonde april 1931. En vänsterkoalition vann valet i februari 1936 med en knapp seger. Förbittrade över sitt nederlag beslöt det tre år gamla falangistiska partiet Falange Española för att göra en statskupp. Falange Española var starkt högernationalistiskt och dess avsikt var att införa militärdiktatur baserad på traditionella och kyrkliga värderingar.

Den sjuttonde juli 1936 inleddes kuppförsöket, i vilket general Franco spelade en central roll. Regeringen stod handfallen, men den spanska politiken var starkt influerad av diverse vänsterinriktade fackföreningar och partier som utropade generalstrejk, och de beväpnade genast sina medlemmar där det fanns möjlighet till det. Redan följande dag gav regeringen efter och gav offentligt order om att beväpna fackföreningarna, samtidigt som armén officiellt upplöstes. På många håll slogs de fascistiska rebellerna tillbaka av vanliga arbetare. Militärkuppen hade misslyckats, men ett inbördeskrig hade brutit ut.

Officiellt valde resten av Europa att inte ingripa. Trots detta var Orwell långt ifrån den enda utlänningen som reste till Spanien för att bekämpa fascismen. I de internationella brigaderna stred över 30 000 man från 53 olika länder. Dessutom deltog cirka 5 000 man från utlandet främst i miliser tillhörande anarkisternas organisation Confederación Nacional de Trabajo (CNT) och det kommunistiska (men dock anti-stalinistiska) partiet Partido Obrero de Unificación Marxista (POUM).

Orwell, vars verkliga namn var Eric Blair, stred själv för POUM. I maj 1937 befann han sig i Barcelona på permission, efter att ha tillbringat hundrafemton dagar vid fronten. Han hade sett fram emot att vila upp sig i sällskap med sin fru Eileen, som jobbade på Independent Labour Partys kontor i Barcelona.

Anarkisternas Barcelona

Då inbördeskriget bröt ut tog den socialistiska landsorganisationen Unión General de Trabajadores (UGT) och det socialistiska partiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE) över kontrollen av flera områden, bland annat Madrid. Barcelona utgjorde dock ett undantag. I Barcelona väntade inte anarkisterna på att få vapen från regeringen, utan intog själva ett antal vapenförråd under natten till den nittonde juli. I några fall fick de även hjälp av sympatiserande underofficerare och en del poliser trotsade lokalregeringens order genom att dela ut vapen ur sina egna förråd åt anarkisterna. Både personbilar och lastbilar bepansrades av metallarbetare. Då fascisterna försökte ta över staden var anarkisterna beredda och slog tillbaka kuppen. En stor del av stadens administration förblev även senare under anarkisternas kontroll.

För vissa av grupperingarna, däribland POUM och CNT, var det inte bara frågan om ett försvar av republiken, utan en möjlighet till fullskalig revolution. På landsbyggden kollektiviserades jorden och lönearbete förbjöds. I städerna tog arbetarna över fabrikerna och kollektiviserade dem. Fängelserna avskaffades och fångarna släpptes fria. Då Orwell först besökte Barcelona uppfattade han det som att staden var klasslös; ”en stad där de välbärgade klasserna praktiskt taget inte längre existerade”. Han skildrar hur röda och rödsvarta flaggor vajade överallt och till och med skoputsarnas lådor hade målats i rött och svart!

Upptrappning

Trots att Orwell uttrycker förvirring över gatustriderna berättar han att de ändå inte utbröt helt oväntat. Han beskriver atmosfären före gatustriderna som ”en omisskännelig och fruktansvärd stämning av politisk rivalitet och hat” anarkisterna och kommunisterna emellan.

Det är svårt att säga när upptrappningen till konflikten egentligen fick sin början, men en maktstrid hade redan länge pågått mellan det katalonska socialistpartiet Partido Socialista, Unificado de Cataluña (PSUC) och anarkistpartiet CNT. I början av inbördeskriget hade PSUC fått ett uppsving, då medlemmar av den lägre medelklassen skrev in sig i partiet. Detta lager av samhället hade inte tidigare varit organiserat och saknade därmed partier som direkt representerade dem. Valet föll inte på PSUC av ideologisk övertygelse, utan av oro inför den vidspridda anarkismen. I samma veva hade PSUC helt och hållet tagits över av Sovjetvänliga kommunister.

Redan innan gatustriderna förekom en allmän livsmedelsbrist, skriver Orwell, och den förvärrades då stadens basfunktioner slutade fungera: ”i arbetarkvarteren var köerna för bröd, olivolja och andra förnödenheter hundratals meter långa”. För att undvika matbrist hade anarkisternas CNT redan i början av revolutionen grundat så kallade anskaffningskommittéer. Deras uppgift var att hålla reda på antalet invånare i varje område och övervaka matdistributionen så att varje område fick den mat som behövdes. Då brödet tog slut i december 1936 fick CNT skulden för det, vilket ledde till att anskaffningskommittéerna upplöstes. Enligt Helen Graham, författaren till The Spanish Republic at War 1936-1939, berodde avskaffandet av kommittéerna inte på inkompetens, utan på den ekonomiska makt de gav CNT.  Det var en del av en process som siktade på att radera ut alla gräsrotsaktioner och återföra makten i regeringens händer. Denna teori stöds av att upphävandet bara ledde till att priserna steg och att bristen på bröd blev ännu värre.

Makten återtas

Ett annat led i återförandet av makten i regeringens händer var grundandet av en ny polisstyrka. I samband med revolutionen grundades det arbetarpatruller som fungerade som polis, men dessa kriminaliserades. Den tolfte mars gav den centrala republikanska regeringen dessutom order åt alla arbetarorganisationer att överlämna sina vapen inom 48 timmar. Detta ledde till att CNT:s representanter drog sig ur Kataloniens lokala regering, generalitatet.

Ministerposterna omorganiserades och den sextonde april blev kommunisten Joan Comorera, som uttalat en önskan om att krossa POUM, tillsatt som justitieminister. Kort därefter övertogs CNT:s gränsstationer vid Pyrenéerna av karabinjärer. Det förekom strider mellan karabinjärer och anarkister i vilka ett flertal anarkister dog.

Även kommunisterna utsattes för våld: UGT-ledaren och kommunisten Roldán Cortada mördades den tjugofemte april i Barcelona. Det är osäkert vem som utförde dådet, men eftersom Cortada var en föredetta medlem av CNT antogs det att anarkisterna låg bakom mordet. CNT fördömde dådet öppet.

Situationen var så spänd att generalitatet beslöt sig för att ställa in det traditionella förstamajtåget. ”Barcelona, den så kallade revolutionära staden, var antagligen den enda stad i det icke-fascistiska Europa där man inte firade den dagen”, skriver Orwell. Enligt honom hade CNT och UGT haft för avsikt att närma sig varandra genom att marschera tillsammans.

Striderna utbryter

Då gatustriderna i Barcelona bröt ut tycks det inte ha varit helt klart vad det gick ut på. Orwell fick bara reda på att det varit ”någon sorts bråk vid telefonstationen”, vilket lett till skottlossning över hela staden. Han skriver även att ”[d]et allmänna intrycket var att civilgardet var ’ute efter’ CNT och arbetarklassen i allmänhet”.

”Bråket” gick ut på att en polisstyrka hade försökt ta kontroll över en telefoncentral som hade skötts av anarkister ända sedan revolutionens utbrott. Centralen var strategiskt viktig, eftersom kontrollen av den gjorde det möjligt att avlyssna alla samtal till och från Barcelona. Detta gällde även lokalregeringens samtal.

Anarkisterna slog tillbaka stormgardet med hjälp av en kulspruta. Snart började barrikader byggas av gatsten och sandsäckar, spårvagnstrafiken stannade upp och butikerna stängdes. CNT utlyste generalstrejk. CNT:s krav för att avblåsa strejken var att chefen för ordningsmakten och ministern för inre säkerhet skulle avgå med det samma.

CNT uppmanade dock aldrig folk till strid och tog även avstånd från en pamflett som en liten anarkistisk grupp kallad Amigos de Durruti gav ut, som talade för grundandet av en revolutionsjunta samt för arkebuseringen av dem som var skyldiga till anfallet mot telefoncentralen. POUM förhöll sig annorlunda än CNT och pamfletten trycktes följande dag i sin helhet i POUM:s dagstidning La Batalla.

Vid stridernas utbrott såg Orwell unga anarkister (igenkännbara tack vare rödsvarta näsdukar, vilka de bundit kring halsen) springa gatorna fram med gevär i handen. Själv blev han beskjuten av poliser. En mängd CNT-medlemmar deltog i striderna, men enligt historikern Helen Graham endast defensivt och själva ledningen höll sig utanför den väpnade konflikten. CNT hade tillgång till tungt artilleri, men lät bli att använda sig av detta.

Situationen ledde till att folk låste in sig i diverse byggnader och försvarade dessa mot varandra – enligt Orwell var det svårt att avgöra vem som slogs mot vem. Det var endast vid kommunisternas och anarkisternas byggnader – som vätte mot varandra – som han nämner att striden var speciellt intensiv. Byggnaderna låg så pass nära varandra att de stridande med rop kunde kommunicera med sina motståndare på andra sidan.

Striderna pågick från den tredje till den sjunde maj. Tidigt den sjunde maj uppmanade CNT:s ledning de stridande att lämna barrikaderna och återvända till sina arbeten, vilket även skedde. Samma kväll anlände tusentals starkt beväpnade poliser till staden och striderna tog definitivt slut.

Regeringen faller

Vilka konsekvenser kan vi då säga att striderna hade? En följd av dem var att regeringen, ledd av konseljpresidenten och krigsministern Largo Caballero, föll. Caballero kom från UGT, sympatiserade med CNT och sågs som en representant för arbetarna. Enligt vad José Peirats berättar i boken Anarchists in the Spanish Revolution, ansåg Caballero att hela händelsen var framprovocerad för att störta honom från makten. Peirats berättar att på ett möte den femtonde maj föreslog de kommunistiska ministrarna att CNT och POUM skulle förbjudas. Caballero svarade att han inte ens hade befogenheter till detta, utan att det i så fall skulle avgöras av en domstol. Mötet slutade med att alla utom Caballero och ett par anarkistiska ministrar gick ut ur möteslokalen. Två dagar senare sade Caballero upp sig.

Juan Negrín bildade en ny regering, som var mera vänligt inställd till kommunisterna. CNT var inte med i denna och naturligtvis inte heller POUM. CNT förlorade därmed alla sina officiella maktpositioner.

Det antistalinistiska POUM råkade värre ut i och med att partiet förbjöds den sextonde juni samma år. Dess ledarskap arresterades och den adertonde juni skildes generalsekreteraren Andrés Nin från sina kamrater. Han fördes till staden Alcalá de Henares, där han förhördes och utsattes för tortyr i några dagars tid. Efter detta fördes han vidare till ett sommarresidens utanför staden, som stormades av tyska kommunister förklädda till Gestapomedlemmar. Nin mördades och begravdes, men samtidigt spreds det ut en påhittad berättelse om att Nin räddats av sina fascistiska kamrater. Vem som egentligen låg bakom kidnappningen och mordet är svårt att avgöra. Verifieringen av det hela försvåras i och med att Nins kropp inte har hittats. Enligt Antony Beevor, författaren till verket Spanska- inbördeskriget, var det hela planerat av och utfört på order från Alexander Orlov, chefen för spanska NKVD (”Folkkommissariatet för inrikes ärenden”, det vill säga en säkerhetstjänst som arbetade för Sovjetunionen). Orlov erkände dock aldrig att han skulle ha legat bakom dådet och åtminstone Graham anser det förhastat att försöka fastslå den skyldige.

Orwell på flykt

Även ett flertal av dem som stred i POUM:s milis råkade illa ut. Orwell berättar om hur han, efter blivit skjuten genom halsen av en fascistisk prickskytt då han kom tillbaka till fronten, än en gång återvände till Barcelona. Hotellrummet han delade med sin fru hade blivit genomsökt av polisen och han måste sova utomhus för att undvika att bli arresterad på natten. Till sist lyckades han dock ta sig ut ur landet och kom i säkerhet.

Över hela världen svartmålades POUM i den kommunistiska pressen. Det påstods bland annat att organisationen arbetade för Franco och att den ensam bar skulden för gatustriderna i Barcelona. Även Franco själv påstod sig ha organiserat konflikten, men det var väl inget annat än löst skryt.

Hur kommer det sig då att det var just POUM som fick agera syndabock i den här historien? Enligt Helen Graham var avsikten varken att hämnas eller straffa, utan att statuera exempel. POUM var en passande organisation för detta ändamål, i och med att den var så pass marginell och hade rätt få allierade. Om man till exempel hade riktat sig mot CNT hade det kunnat få följder för vapenindustrin, eftersom så många CNT-medlemmar var fabriksarbetare – men när POUM förbjöds reagerade inte ens CNT:s ledning på detta.

En annan konsekvens av gatustriderna var att Kataloniens poliskår kom direkt under Valencias, det vill säga centralregeringens, kontroll. Redan den sjunde maj anlände 5 000 poliser ur regeringens stormgarde till Barcelona. Trots att striden var över då de kom dit berättar Orwell att de betedde sig som erövrare av staden. De avväpnade arbetare, begärde identifikationsbevis och rev sönder de CNT-medlemskort som de kom över. Dessutom dödades ett flertal CNT-medlemmar efter gatustriderna och vissa CNT-byggnader brändes ner.

Emot totalitarismen

Orwell ansåg att allt detta skulle ha skett oberoende av händelserna i maj – att striderna endast försnabbade händelseförloppet. Men för Orwells del personligen måste händelserna ha haft en stor betydelse. Han hade inte tänkt återvända till POUM:s milis efter sin permission i Barcelona, utan hade redan kontaktat kommunisterna för att förflyttas till de internationella brigaderna. Så som han såg saken hade kommunisterna rätt då de krävde en mer centraliserad armé för att effektivt kunna bekämpa de fascistiska styrkorna. Men nu skrev han att ”efter det som hänt kunde jag inte ansluta mig till något som helst kommunistkontrollerat förband. Förr eller senare skulle det kunna komma att användas mot den spanska arbetarklassen”.

T. R. Fyvel, vän till Orwell och författare till biografin George Orwell. En bok om mannen som skrev 1984 tar upp frågan om hur det skulle ha påverkat Orwells samhällssyn om han i de internationella brigaderna hade blivit god vän med kommunister och kämpat tillsammans med dem. När allt kommer omkring är ju Orwells mest kända verk attacker mot olika former av totalitarism och då inte bara den fascistiska totalitarismen utan även den som Sovjetkommunismen representerade.

Vi kan endast spekulera om saken, men utan majdagarna i Barcelona skulle vi kanske ha gått miste om, förutom naturligtvis Hyllning till Katalonien, även sådana litterära klassiker som Djurfarmen och 1984. Den förra är ju en modern fabel om det totalitära Sovjetunionen, som ironiskt nog fick högern, speciellt i USA, att hylla den socialistiske Orwell. Den senare är en dystopisk framtidsvision om ett totalitärt samhälle och kan väl närmast tolkas som en varning för vad totalitarismen kan leda till om vi låter den framskrida obehindrat. Även denna bok tolkades inom vissa kretsar som en kritik av socialismen, trots att Orwells politiska åsikter alltid höll sig till vänstern.

Jan Nyström
Foto: Adam Jones/Flickr

2 kommentarer

Ett krig i kriget (Ny Tid) | Långläsning.se 15 juli, 2016 - 03:14

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply
Veckans bästa långläsningar | Långläsning.se 18 juli, 2016 - 18:46

[…] Ett krig i kriget (Ny Tid) George Orwells skildring av majdagarna i Barcelona 1937. […]

Reply

Lämna ett svar till Veckans bästa långläsningar | Långläsning.se


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.