Myten om den gröna kapitalismen

av Ny Tid

Nya tekniska innovationer och gröna företag kommer inte att rädda oss från klimatkrisen. Miljöförstörelsen och utarmandet av naturens resurser utgör centrala delar av själva kapitalismens väsen, och innan vi blir kvitt den finns inte mycket hopp för att rädda miljön. Det skriver forskarna Christopher Wright och Daniel Nyberg, som gett Ny Tid tillstånd att publicera ett utdrag ur deras bok Climate Change, Capitalism and Corporations, Processes of Creative Self-Destruction.

20-26-bokpärm webbKlimatförändringen innebär en utmaning för den konventionella miljöekonomin som utvecklades inom de västliga liberala demokratierna under andra halvan av 1900-talet. Den baserar sig på en vision om teknologisk utveckling och förädling, och har traditionellt sett miljöförstöring som ett problem förknippat med den tidiga industrialiseringen. Enligt teorin om ”ekonomisk modernisering” har den ekonomiska utvecklingen, tekniska innovationer och miljöreformer med tiden minimerat föroreningar och miljöförstörelse.

Det här bekväma antagandet har omvärderats en smula i och med den av människan förorsakade klimatförändringen, men ekologiska modernister har ändå fortsatt insistera på att ekonomisk tillväxt är den bästa medicinen mot miljöproblem. Bakom det här synsättet finns en föreställning om att nya teknologier och marknader kan separera ekonomisk tillväxt från miljöförstörelse på både ett relativt och ett absolut plan. Den förre chefsekonomen för Världsbanken Sir Nicholas Stern levererade 2007 en klassisk illustration av det här tänkesättet då han karaktäriserade klimatförändringen som ett marknadsmisslyckande. Som lösning föreslog han att prissätta utsläpp av koldioxid (definierat som ”externaliteter”) och marknadsdisciplin. Med andra ord: marknaden skulle rätta sig själv. Det är alltså ingen större överraskning att människans förstörelse av miljön fortsätter i en allt snabbare takt, trots att man anammat ”hållbarhet”, ”corporate environmentalism” och ”grön tillväxt” både i diskursen och i praktiken. Vi ser det här inte bara i de rent fysiska uttrycken för klimatförändringen – issmältningen i Arktis, rekordtorka och rekordöversvämningar, stigande havsvattennivåer och försurning av haven – men också i förstörelsen av habitat och den minskande biodiversiteten. Ett av de avgörande dragen i den så kallade antropocen – eller människans tidsålder – är den enorma förlusten av djur- och växtarter, den så kallade sjätte massutrotningen.

En alternativ förklaring till den mänskliga förstörelsen av beboelig miljö kommer från forskningen inom miljösociologi och politisk ekonomi. Perspektivet är känt som ”produktionens ekorrhjul”, och har sitt ursprung i Karl Marx observation om att kapitalismen är beroende av ett oändligt utnyttjande av naturen. Förklaringsmodellen framhåller att det finns en grundläggande konflikt mellan den globala kapitalismens politiska ekonomi och miljöns välfärd: att investering av kapital leder till en ständigt växande efterfrågan på naturresurser om sysselsättningens och konsumtionens nivå ska bibehållas. Vidare konstaterar den att resursutvinning leder till ytterligare förvandling av naturen till handelsvara genom högre vinster och nya investeringar, vilket i sin tur väcker en ännu större efterfrågan på naturresurser.

Produktionens ekorrhjul har också politiska följder. Kenneth A. Gould et.al. skriver i Interrogating the Treadmill of Production (2004) att systemet är ”reaktionärt och dömt att misslyckas”. Vidare begränsas motståndet mot ekorrhjulet av att medborgare och arbetare är beroende av sysselsättning och löner, och av att de värsta föroreningarna och den största miljöförstörelsen koncentreras till fattiga, avlägsna platser eller till ”offrade zoner”, vilket illustreras av den kvävande smogen, bristen på grundvatten, och de förgiftade floderna och haven i länder som Kina.

I kontrast till den optimistiska tanken om ekologisk modernisering framhåller alltså ekorrhjulsargumentet att miljöförstörelse inte bara är en olycklig biprodukt av industrialieringen, utan snarare väsentlig del av vårt ekonomiska system. Den synvinkeln erbjuder en betydligt trovärdigare förklaring av den pågående klimatkrisen. Den miljöförstörelse som marknadskapitalismen har orsakat är uppenbarligen rationell ur en smal vinstmaximeringssynvinkel, men ställer oss nu inför en fullständigt irrationell framtid. Då vi har förgripit oss på atmosfären, biosfären, kryosfären, litosfären och hydrosfären genom vår utvinning och förbränning av fossila bränslen, och vår förstörelse av kolsänkor som skogar, djungler, torvmossar och tundror, har vi gett oss i kast med ett globalt experiment med potentiellt katastrofala följder.

Då vi försöker förstå den här självmords-strategin använder vi termen ”kreativ självförstörelse” som ett centralt organisationskoncept. Idén utgår från en bredare beskrivning av kapitalismen som ett ekonomiskt system byggt på kriser och ”framtvingad förstörelse av en mängd produktivkrafter” (se Marx och Engels). Ekonomen Joseph Schumpeter kallade som känt den här processen för en ”kreativ förstörelse” där tekniska framsteg och företagasamhet inte bara har skapat vågor av innovation, utan också svept iväg tidigare former av kapitalackumulation och naturresurser. Även om ”kreativ förstörelse” av marknadsekonomer har hyllats som central för ekonomisk effektivitet och människans utveckling kan det vara bra att minnas Schumpeters varning. I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy (1942), varnade han för att den kreativa förstörelsen också medför strukturella risker; ”Då kapitalismen raserade de förkapitalistiska samhällsramarna, raserades inte bara de hinder som hämmade kapitalismens framfart, utan också de stöttepelare som förhindrade dess kollaps … På samma sätt som den kapitalistiska processen förstörde det institutionella ramverket för det feodala samhället, försvagar den också sitt eget.”

Företagsvärldens svar på klimatförändringen liknar den här processen. Skillnaden är den att slutresultatet troligtvis blir förintelsen av hela systemet. … [T]rots de allt mer detaljerade vetenskapliga bevisen för de katastrofala följderna av eskalerande utsläpp av växthusgaser, fortsätter den globala ekonomin sin obevekliga jakt på nya marknader, mer konsumtion och nya former av kapitalackumulering. I stället för att stoppa eller ens minska vår användning av fossila bränslen, har industrin riktat sina innovativa och kreativa krafter på att utveckla ny teknologi och nya sätt att utnyttja ”icke-traditionella” fossila bränslen då de mer lättillgängliga kolväteresurserna håller på att ta slut. Djuphavsborrning efter olja, förädlingen av tjärsand, samt frackandet av skiffer- och kolgas är alla exempel på både vår kapacitet till kreativ genialitet och vår blindhet inför den ekologiska katastrof som vi håller på att skapa.

Marx sade att kriser är manifestationer av hur kapitalackumulation leder till kannibalistiskt utnyttjande av jordens livsuppehållande system. Men till skillnad från Marx och flera marxistiska tänkare anser vi inte att krisen springer ur motsättningar inom den kapitalistiska ekonomin.

I det här fallet är paradoxen ett resultat av den ändlösa ackumulationen och konsumtionen av själva grunden för det kapitalistiska systemet: naturen. Naturens förmåga att förnya och hysa liv på planeten utgör livsvillkoret för kapitalismens existens. Således är kapitalismen alltså en ”friåkare” i naturen, och använder den både som ”inmatning” i produktionen och som ett ”kärl” som absorberar kapitalismen. Vidare blir naturens egna kolsänkor kontinuerligt skövlade och berövade för att stöda den kapitalistiska produktionen. Det här är orsaken till att kapitalismen som en ekonomisk modell och ett socialt system inte kan inkludera miljön. En totalisering av naturen, i bred mening, skulle skapa ett slutet system och en oundviklig kollaps. Den av människan skapade klimatförändringen lyfter fram kapitalismens logiska självmotsägelse som ett ekonomiskt system som är beroende av naturförstörelse för sin utveckling, och vår politiska handfallenhet inför den visar hur mycket vi bygger vår världsbild på den kapitalistiska bilden av evig ekonomisk tillväxt.

Industriell tillväxt och varuproduktion för marknaden har alltid medfört följder för miljön, som förorening, skogsskövling och överfiske. I sin bok Seventeen Contradictions and the End of Capitalism (2014) skriver David Harvey att Storbritannien i början av 1800-talet ställdes inför en paradox då man tvingades välja mellan att använda mark för produktion av biobränsle eller livsmedelsproduktion. Lösningen blev då användningen av fossilt bränsle (kol) så att marken kunde användas för jordbruk. På ett nationellt plan står britterna fortfarande inför den här typen av spänningar då det gäller resursanvändning, vilket bevisas bland annat av den pågående debatten om att överlåta jordbruksmark för fracking eller för att odla biobränsle.

Men frågan är nu internationell. Den ökande industriella produktionen, den globala marknaden och befolkningstillväxten under 1900-talet har gjort att följderna av beslut om resursutnyttjande blir globala. Vår medvetenhet om klimatförändringens hot belyser alltså en glidning från ”spänningar” till ”absolut självmotsägelse”, och en konflikt som alltid har existerat har nu blivit ohanterlig.

I grunden för denna absoluta självmotsägelse ligger kapitalismens beroende av ekonomisk tillväxt. Som Harvey skriver; om ekonomin inte ständigt växer, är det inte längre ett kapitalistiskt system. Under de gångna decennierna har vi iakttagit denna tillväxt genom konsumtion – både i dess tilltagande acceleration och i den ständiga identifieringen av nya produkter och marknader. Såväl i utvecklings- som utvecklade ekonomier har hyperkonsumtion bidragit till den ekonomiska tillväxten. Vi uppmanas allt oftare och med allt starkare emfas att köpa nya kläder, telefoner, bilar och andra ”förnödenheter”. Vi har drabbats av affluenza eller ”överflödssjuka”, som Clive Hamilton och Richard Denniss i sin bok Affluenza. When Too Much is Never Enough beskriver som ”ett ohållbart beroende av ekonomisk tillväxt”. Samtidigt skapas också nya handelsvaror som tillgångar och instrument för finansspekulation, till exempel finansderivat och utsläppshandel.

Det finns en klar skiljelinje mellan den kapitalistiska ekonomin och miljön. Den kapitalistiska modellen grundar sig på miljön – åtminstone i dess allra bredaste mening – snarare än skiljer sig från den. Gränsen mellan dem är delvis en produkt av kapitalismens inbillade eller sociala system i sig själv. Det är grundläggande för kapitalismens politik att ”hantera” gränsen såtillvida att man bestämmer vad som ska inneslutas (till exempel människor, kol) och vad som ska uteslutas (till exempel andra djurarter). Även om gränsen kan vidgas för att till exempel cirkulera kapital genom utsläppshandel eller så kallad geoengineering, kräver kapitalismen att det som finns på utsidan förstörs för att det som finns på insidan ska blomstra. Beroendet av tillväxt genom kommodifiering belyser ytterligare att kapitalismen, då den förvandlar naturen till varor för försäljning på självreglerade marknader, bryter ner den mark som den själv står på. Den ekonomiska tillväxtens fysiska begränsningar avslöjas av klimatkrisen, och den demonstrerar således den här paradoxen med största tydlighet.

Harvey påpekar att kapitalismen egentligen aldrig löser de kriser som den genererar, utan i stället ”flyttar runt dem”. Det betyder att om kapitalismen ska överleva, måste klimatkrisen hanteras på ett sätt som – åtminstone tillfälligt – tillåter fortsatt ekonomisk tillväxt och konsumtion.

Det finns en uppsjö av olika sätt att slå mynt av miljön i allmänhet och klimatförändringen i synnerhet. Strategin att förneka att klimatförändringen alls är en självmotsägelse, eller ens ett problem, har varit tydlig framför allt bland producenter av kol, olja och gas, energibolag, och en ansenlig del av produktionsindustrin, som alla förespråkar ”fossila bränslen för evigt”. … [V]issa specifika businessaktörer och bolag har haft en central roll i finansieringen av och stödet till ”klimatförnekarindustrin”, som så effektivt har kvävt försöken att motarbeta klimatkrisen på politisk nivå i USA, Storbritannien, Australien och Kanada.

Andra företagsgrupper har försökt framställa klimatförändringen som ett tillfälle för nya marknadsmöjligheter. De medger att kapitalismen måste förändras, men betonar att det bör ske så att ingenting egentligen måste förändras. Ofta tjänar acceptansen av klimatförändringen som ett berättigande att utvidga och privatisera statlig verksamhet. Detta är vad Naomi Klein i Chockdoktrinen (2007) kallar för katastrofkapitalism. Betänk till exempel de nedanstående utvecklingarna:

– Den ökande utvinningen av fossila bränslen i takt med att polarisen krymper

– Ökad efterfrågan på försvarsleverantörer, privata säkerhetsbolag och privata katastrofhjälpföretag i regioner som drabbats av naturkatastrofer

– Nya försäkringsprodukter för allt mer extrema väderfenomen

– Förslag på gigantiska byggprojekt för att skydda mot stigande havsvattennivåer.

Alla dessa illustrerar hur den annalkande katastrofen rättfärdigar nya marknadsbaserade lösningar och nya sätt att skapa privata vinster.

Det här är också förknippat med geoengineering, en lösningsmodell som förespråkats av kändismiljardärer som Bill Gates och Richard Branson, och bolag som ExxonMobil, Shell, och BP. Där geoengineering – eller ”planetär ingenjörskonst” – en gång sågs som en sista extrem utväg, håller fenomenet nu på att dra till sig ansenliga mängder pengar och resurser. Den amerikanska affärsman som i juli 2012 dumpade 100 ton sulfater i havet utanför Kanada för att ”gödsla” havet ses ofta som startskottet för en vild kapplöpning för att på konstgjord väg försöka reglera klimatet. Bland förslagen på bordet finns bland annat reglering av solenergi genom att spraya sulfatpartiklar i de övre atmsosfärlagren för att efterlikna vulkanutbrott, att göra molnen ljusare för att reflektera mer solljus ut i rymden och försök att avlägsna föroreningarna från luften genom trädplantering och industriell lagring av kol. Igen ses klimatförändringen som en förevändning att tillåta kapitalismen att expandera till nya områden.

Trots att de flesta aktörerna vidhåller att det skulle vara fråga om en sista lösning, och att en kollektiv minskning av koldioxidutsläpp skulle vara att föredra, används de växande investeringarna i geoengineering som en ursäkt för att man inte lyckats minska på utsläppen av växthusgaser. Antydan om att vi kommer att kunna lösa problemet senare med ny teknologi tillåter oss att dra fötterna efter oss. Denna brist på brådska gör oss blinda för den mest uppenbara lösningen: att låta de fossila bränslen bli kvar i marken, övergå till förnybara, kolsnåla energikällor, och att minska på den materiella konsumtionen.

Således är den allt större investeringen i geoengineering också en politisk ståndpunkt, skriver Kathryn Yussoff i The Geoengine: Geoengineering and the Geopolitics of Planetary Modification: ”Vi har inte den politiska viljan, fantasin eller den demokratiska processen för att hantera klimatförändringen på ett demokratiskt (och rättvist) sätt”. Det är på det här sättet som vi har landat vid en politisk diskurs i vilken det på något sätt ses som vettiga alternativ att blockera solen eller så kemikalier i haven för att motverka klimatförändringen. Det är så här vi har börjat acceptera att marknadskapitalismen inte bara är kapabel att lösa den klimatkris som den själv har skapat, utan till och med uppfinna ett helt nytt klimat. Men den skrämmande paradoxen är, som Melinda Cooper skriver i Turbulent Worlds: Financial Markets and Environmental Crisis, att geoengineering kan bli snarast omöjlig att skilja från klimatförändringen, med andra ord ”lika oförutsägbar, oberäknelig och turbulent i sin utveckling”.

Mer allmänt taget är det faktum att vi vänder oss till geoengineering ett symptom på ökad marknadisering och styrning av ekosystemet. I korthet har vi nått punkten där miljön – och naturen i sig – förvandlas till en handelsvara och prissätts.

I slutändan leder nyliberalismens dominans som politiskt projekt till att ett överdimensionerat förtroende läggs på företagens förmåga att organisera naturen. Enligt nyliberalismen går det att lösa problemen med miljöförstöring och ekologiska trubbel som oljeläckage, skogsskövling, minskad biodiversitet, kemiska föroreningar och själva klimatförändringen, genom samma logik som skapade dem. Förvandlingen av koldioxidutsläppen till handelsvara tillåter kapitalismen att använda utsläppen på hyresbasis, men det förbättrar inte nödvändigtvis miljön, och ger inte heller alla lika rätt att ta del av den.

Om vi lyckas inse detta, ser vi att den pågående hyllningen av marknaden endast tjänar till att skyla över den djupare krisen inom kapitalismen.

Text Christopher Wright, Daniel Nyberg
Översättning & bearbetning Janne Wass

Texten är ett bearbetat utdrag ur Christopher Wrights och Daniel Nybergs bok Climate Change, Capitalism and Corporations, Processes of Creative Self-Destruction, Cambridge University Press, 2015. För läsbarhetens skull har vissa källhänvisningar plockats bort.

1 kommentar

Myten om den gröna kapitalismen (Ny Tid) | Långläsning.se 18 juni, 2016 - 02:45

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply

Lämna ett svar till Myten om den gröna kapitalismen (Ny Tid) | Långläsning.se


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.