Balansgång på sköra linor

av Emma Juslin

– Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik, skriver Emma Juslin i sin essä om den växande maktlösheten som i sin tur skapar förutsättningar  för extremism och hatretorik runtom i Europa. Samtidigt hoppas hon att hennes nuvarande hemland Estland väljer en annan väg.

En kväll i slutet av september återvänder jag till Estlands västkust efter en resa till Frankrike, året är 2015 och jag har varit bosatt i Estland i tre år. Jag lägger ner min tunga ryggsäck på marken, löven prasslar lågmält under mina slitna skosulor som om de fogade sig efter sitt öde, sin annalkande förruttnelse.

Innan jag bär in ved från lidret, bestämmer jag mig för att hämta posten.

Brevlådorna är belägna vid den gemensamma ingången till ett ålderstiget trähus, byggt kring år 1870. I husets konstruktion reflekteras siluettlika fotspår, såväl individuella som de som en mångfacetterad historia efterlämnat när den stigit över tröskeln, stundom smygande som om den skämdes. Dessa sist nämnda fotspår bleknar till skillnad från de personliga. När jag kliver över tröskeln är tanken efterhängsen likt min egen skugga som avspeglas på marken i det lena höstljuset – vår kollektiva historia är skapad och upprätthålls av oss alla, tillsammans. Den tigande skammen är min, men den är också din.

I den barrskogsgröna brevlådan finns räkningar, ett vykort samt två veckors reklamansamling från bland annat Rimi, Bauhof och Maxima. Bland all annan post hittar jag en politisk pamflett som får mig att reagera. Jag ögnar flyktigt igenom pappret med en tilltagande känsla av modlöshet, alltmedan jag fritt översätter slagordet från estniska till svenska.

Tillsammans kan vi bekämpa massimmigrationen!

Jag placerar pamfletten underst i reklambunten och går ut på gården där mitt bagage och en barnvagn väntar på mig. Jag ser mig omkring, kvarteret i den lilla kuststaden är folktomt och stilla. På avstånd kan man höra vågorna ryta när de väller in mot kusten.

Vilken massimmigration menar ni, frågar jag mig själv eftersom jag inte ser någon annan person jag kunde ställa frågan till. Vilken massimmigration? Menar ni mig, eller?

Allt medan jag bär in mitt bagage till den kantstötta verandan, skuffar in vagnen med det sovande barnet samt börjar bära in ved – omsluten av den pittoreska solnedgången – överger inte denna obesvarade fråga mig. Den klamrar sig fast i mitt medvetande med samma enträgenhet en spindel spinner sitt fångstnät. Till skillnad från en spindels nätverk känns mitt medvetande otillräckligt – språket kan inte längre fånga känslan av vilsenhet som den dominerande samhällsretoriken skapar, såväl i de nordiska länderna som i otaliga länder inom EU – och plötsligt även i Estland.

I egenskap av författare är jag väl insatt i hur ord, uttalanden och retorik kan brukas men likväl missbrukas. Ordmissbruket påminner om orwellskt nyspråk, men även detta dystopiska nyspråk är ett illa medfaret begrepp för att skildra den politiska diskursen. Nyspråket utnyttjas och rentav förutsätter en enhetlig auktoritet, men dagens fragmenterade samt individualiserade samhällen tenderar sakna en sådan auktoritet. Det finns ingen Storebror. Ingen ser dig men alla vill bli sedda.

De ideologiska motsättningarnas era är försvunnen och verkar ha ersatts av en alternativlös neoliberalism i kombination med ett allt mer digitaliserat informationssamhälle. Inom de ramarna förskjuts makten. Politikerna är den fria marknadens marionetter, nyspråket privatiseras och konkurrensutsätts tillika som institutioner.

***

I Estland har denna utveckling förlöpt snabbt – övergången från en statligt reglerad planekonomi till en så kallad fri marknad. Inget är enkelspårigt, det är en konstant balansgång på sköra linor. Denna så kallade fria marknad förvandlas träget till en fängslande arena för dem som är utsatta, fattiga samt i minoritetsställning. En fri marknad innebär per se en tävlingsmentalitet som exkluderar solidaritet och främjar egocentricitet.

Hopplösheten de marginaliserade upplever tilltar bland de unga. Denna pessimism göder en ny typ av fanatism som i botten grundar sig på en känsla av hemlöshet i världen, en rotlös situation i samhället. Denna utveckling är tydlig i Finland.

Från andra sidan av Finska viken har jag iakttagit hur en borgerlig regering konsekvent nedmonterar den nordiska välfärdsmodellen, komponent efter komponent. Främlingsfientligheten ökar och de marginaliserade förblir ofta ohörda. Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik.

Jag är ofta naiv, men jag vill se små gnistor av hopp glöda någonstans. Jag vill höra en dialog inom EU med ett annat slag av retorik. Sluta, vill jag säga, sluta dränka oss i ett hav av slitna koncept. Sluta påstå att EU är ett skepp som håller på att sjunka på grund av alla läckande hål av osämja. Prata inte om flyktingproblemet, det fanns en tid då det pratades om judeproblemet – har ni glömt det redan? Är inte EU:s grundkoncept att garantera att historien inte upprepas samt att mänskliga rättigheter är obestridliga?

Jag är för ung för att minnas Berlinmurens fall, en händelse som är starkt förknippad med Sovjetsystemets upplösning samt Estlands andra självständighetsförklaring 1991. När jag var nio år gammal förliste passagerarfartyget Estonia i Östersjön. Det kan jag erinra mig klart, trots att känslan av sorg var diffus. Det var också en dag i slutet september, jag befann mig hos min farmor. Hon förklarade att Estoniakatastrofen var snäppet värre än Titanic och isberget. Den skedde alltför snabbt – påpekade min farmor medan hon dukade upp saft och kex – när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent.

Jag funderar på farmor. Hon, om någon, förstår innebörden i begreppet när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent. Hennes föräldrar flydde till Finland från Sovjetunionen samma år unionen tillkännagavs, de emigrerade från det område som i dag är Uzbekistan. De förskonades från de förföljelser som oliktänkare senare utsattes för. Farmors moster och hennes familj – de som stannade kvar – försvann spårlöst 1937 under Stalins mest omfattande utrensningar. I dag finns inget av dem kvar, de berövades sin humanitet och förvandlades till statistik. Det enda som återstår av dem, likt en spöklik viskning från det förflutna, är ett vykort. ”Situationen är instabil, vi måste gå under jorden”, stod det skrivet, ”vi sänder vår nya adress senare”.

Någon ny adress anlände aldrig.

***

Konfronterad med pamfletten, omkring tjugo år senare står jag inför en likartad förnimmelse av sorg, samma abstrakta sorg som jag förnam vid Estonias förlisning. Likt årstiderna i norra Europa är historien inte lineär, den återkommer. Jag är djupt besviken på den politiska diskursen i Finland, mitt hemland. Utvecklingen i Sverige följer samma mönster. Länge har jag betraktat Estland som progressivt, ett land som är humant samt utsmyckat med outtömliga möjligheter. En ynka pamflett kan inte ändra på min positiva inställning till Estland, men den kan ställa några öppna samt fundamentala frågor.

Jag hyser en hoppfull tilltro till att Estland – trots att landet ständigt varit geografisk utsatt, en jord i vilken det förflutna sått konflikter, krig – lyckas bemöta den utmaning EU står inför på ett mer värdigt vis än de nordiska länderna.  Delvis för att problematiken är ny i en estnisk kontext: hur borde Estland förhålla sig till flyktingar och migranter?

Finns det en möjlighet att förhindra att utvecklingen följer den nordiska? Kan Estland dra lärdom av den integrationspolitik Sverige bedrivit? En politik som resulterat i immigrantgetton – nationer i nationer – med Rosengård i Malmö som ett varnande exempel. Symptomatiskt eskalerar nationalistiska rörelser i Sverige med Sverigedemokraterna i spetsen. Redan år 2009 uttalade sig partiordförande Jimmie Åkesson islamkritiskt genom att påstå att muslimer är Sveriges största utländska hot. En dylik retorik har fått genklang i alla nordiska länder. Partier som förespråkar stängda gränser samt så kallade traditionella familjevärden erhåller oväntat reell politisk makt. Nationalismen har återkommit, men iklädd andra kläder än de totalitära regimer som föregick andra världskriget.

Under andra världskriget – år 1943 – skrev filosofen Hannah Arendt en essä med titeln We Refugees. Essän är såväl tidsbunden som tidlös och behandlar judarnas ställning som flyktingar och statslösa. Trots att Arendt i en tidsbunden kontext bearbetar de svårigheter emigrerande judar tvingades bemöta, går delar av hennes resonemang kring flyktingskap att överföra till ett mer kontemporärt sammanhang, och hennes budskap är fortfarande angeläget.

”De filosofer som lär ut att självmord är den sista och ultimata garantin för mänsklig frihet har kanske rätt”, konstaterar Arendt, ”ofria att utforma våra liv eller den värld i vilken vi lever, finns trots allt friheten att förkasta världen och lämna den”.

Sedan Arendt myntade denna mening, har världen förvandlats. Globaliserats. Fragmentiserats. Digitaliserats. Individualiserats. Makten – trots att det är en medfaren term – förfogas numera av den fria, överstatliga neoliberala marknaden och problem som skapats globalt kan inte heller lösas lokalt, inom en nations gränser. Karakteristiskt vaknar en ofattbart stor del av världens befolkning upp varje morgon och känner sig som ohyra – likt Gregor Samsa. Oförmögna att leva ett mänskligt liv, fråntagna sin möjlighet till arbete samt med en känsla av att de är maktlösa, eftersom makten är osynlig och gärna gömmer sig. De nyligen offentliggjorda Panamadokumenten kunde symbolisera denna nya globala makt.

Människor som är utlämnade åt en osäker framtid väljer inte sällan att resa någon annanstans, bosätta sig där de upplever att de har en chans att fortleva och höra hemma i världen.

Exkludering, rotlöshet samt maktlöshet föder hat. Ett privatiserat hat. Unga människor med en känsla av rotlöshet i världen är mer utsatta än andra och tenderar bli lätta offer för hatretorik samt finna en hemvist inom extrema organisationer eller begå enskilda desperata handlingar. Detta sker oberoende av den religiösa eller ideologiska tröst som extrema rörelser erbjuder.

Islamiska Statens växande popularitet bland muslimer är ett exempel, Anders Behring Breiviks terrorattack i Norge 2011 är ett annat. Självmordsattentat som sker ideligen är också sprungna ur samma problematik. I denna kontext föder den nuvarande främlingsfientligheten enbart mera hat.

Historiskt sett är migration en regel, snarare än ett undantag, trots att sammanhangen har varierat. I begynnelsen: vår mänsklighet som klättrade ner från ett träd och lärde sig gå upprätt och sedan förflyttade sig från kontinent till kontinent utan ett koncept om vad en nation innebar, vilken roll en gräns skall spela på mänsklighetens scen. Den senaste betydande folkrörelsen ur ett eurocentriskt perspektiv var all migration som det andra världskriget förde med sig.

***

Jag är orolig och sorgsen över den retorik som utvecklats i de nordiska länderna, att det talas om en gemensam europeisk värdegrund är illavarslande. Tillika att påstå att det finns en utpräglad nordisk, estnisk, rysk eller religiös värdegrund som måste skyddas från någon, inte sällan från islam, som om alla muslimer vore en generaliserad ansiktslös massa. En värdegrundsretorik kan lätt missbrukas för att diskriminera minoriteter, jag har personligen upplevt detta ur minoritetsperspektiv i Finland.

Fundamentala värden handlar inte om patriotism, de handlar om grundläggande universella mänskliga rättigheter. Detta borde vi vara kapabala att reflektera över och diskutera. Jag tror orubbligt att en dylik dialog är möjlig i Estland.

När jag tänder veden i kakelugnen och ser pamfletten brinna mellan vedklabbarna, tänker jag på den sista meningen i Hannah Arendts essä från 1943: ”För första gången är judarnas historia inte avskild utan tvärtom, förenad med alla andra nationers. Gemenskapen bland befolkningen i Europa söndersmulades vid denna tidpunkt och på grund av att den tillät exkludering och förföljelse av dess svagaste medlemmar.

Text: Emma Juslin
Illustration: Ulla Donner

2 kommentarer

Balansgång på sköra linor | Ny Tid | Långläsning.se 17 oktober, 2016 - 11:36

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply
Balansgång på sköra linor | Ny Tid | Långläsning 27 oktober, 2016 - 09:20

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply

Lämna ett svar till Balansgång på sköra linor | Ny Tid | Långläsning.se


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.