Idrott och kommersialism – ingen nyhet precis!

av Hans-Erik Olson

Är idrott en näringsgren eller en demokratisk folkrörelse? I Sverige går frågan ända tillbaka till början av 1900-talet, då starkemannen-uppvisningar och boxning suddade ut gränserna mellan den folkliga sundhetsrörelsen och kommersiella massnöjen.

Vad är idrott? I Sverige råder en viss begreppsförvirring. Där finskan har två begrepp för det svenskar kallar idrott – urheilu och liikunta (hälsomotion), har svenskan bara ett, och därför kan man aldrig vara säker på vad en svensk menar när hen talar om ”idrott”. Sedan mitten av 1970-talet är Sveriges Riksidrottsförbund (RF) riksorganisation för alla idrottsföreningar samlade i 71 specialidrottsförbund. Just denna oklarhet har RF många gånger utnyttjat, genom att föra fram hälsoargumentet har man fått ökat statligt stöd som sedan slussats vidare till den inte alltid så hälsosamma karriäridrotten, där trycket istället ligger på att förbättra prestationerna.

En annan säregenhet ligger i uttrycket ”Sveriges största folkrörelse”. RF använder flitigt detta slagord och hänvisar till att knappt tre miljoner svenskar är med i en idrottsförening. Det beror på att begreppet ”folkrörelse” framför allt inom socialdemokratin ses som något fint och vackert, som associeras till gamla tider då breda folklager engagerades för föra kampen för allmän rösträtt, nykterhet och förbättrade levnadsvillkor i största allmänhet. Men idag har begreppet tappat mycket av sin forna glans, och många uppfattar det som ålderdomligt. Forskningen om civilsamhället visar att det inte är medlemantalet i en förening som är det viktiga utan aktiviteten. En klar majoritet, 70-80 procent, av svenska knattar och ungdomar är aktiva i en idrottsförening. Men från 15 års ålder minskar deltagandet drastiskt. I 20-årsåldern är det knappt 30 procent som idrottar, och i 50-årsåldern är andelen under 10 procent. En majoritet av RF:s tre miljoner medlemmar gör något annat i föreningen än idrottar. Om de gör något alls.

Folkrörelsens krock med pengarna

I en folkrörelse går alla vinster från lotterier, basarer och diverse försäljningar tillbaka till klubben, rörelsen ska vara ideell och inte kommersiell. Huvuddelen av allt arbete utförs dessutom gratis.

När kommersiella uttryck dyker upp, så får den svenska idrottsrörelsen problem. Detta såg vi under åren kring millennieskiftet då några storklubbar ville bedriva sin verksamhet i bolagsform. Det blev en våldsam debatt. Känslorna svallade. Slutsatsen efter flera års diskussioner var att idrott kunde bedrivas i bolagsform, men endast under vissa bestämda förutsättningar. Det viktigaste var att den ideella föreningen skulle äga majoriteten av aktierna i det grundade IdrottsAB.

Bolagiseringsdebatten kolliderade med idrottens självbild som ideell folkrörelse, det gamla amatöridealet satt kvar i ryggmärgen hos många politiker och idrottsledare. De borde ha vetat bättre. Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP, och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.

Kring detta har svensk idrottsforskning ännu inte haft mycket att säga, den domineras av medicinsk och pedagogisk forskning. På senare tid har historiker och några etnologer med bravur trängt sig in och krävt sin plats inom idrottsforskningen, men ekonomer, sociologer och statsvetare lyser med några få undantag med sin frånvaro.

Tidig kommersialisering

Tyngdlyftaren Frederick Winters under OS i St. Louis 1904.

Tyngdlyftaren Frederick Winters under OS i St. Louis 1904.

Medan samhällsvetarna lämnar walk-over så har historikerna intresserat sig för idrottens politiska ekonomi. Den senaste i raden är Nils-Olof Zethrin som på försommaren 2015 försvarade sin avhandling Mellan masskonsumtion och folkrörelse. Idrottens kommersialisering under mellankrigstiden (Örebro Studies in History 17, Örebro 2015).

Tidigare idrottshistorisk forskning har velat tona ner kommersialismens betydelse och hävdat att den var perifer inom idrotten fram till 1970-talet. Zethrin visar att detta inte stämmer. Han börjar sin analys med den folkkulturella uppvisningssporten, som mest handlade om starka karlar som visade upp sina konster på marknader och på cirkus. Många nådde nationell ryktbarhet för sin råstyrka. Dessa höll naturligtvis inte på med idrott i dagens mening, men deras uppvisningar innehöll både prestationer och upplevelser, som fångade publikens intresse i så stor utsträckning att folk var beredda att betala för att få se på.

När idrotten efter OS i Stockholm 1912 började spridas över landet hade cirkusartisterna så att säga krattat manegen för kommersialiseringen av idrotten, som enligt Zethrin startade omkring 1920. En nära koppling uppstod också mellan idrotten och den framväxande massmediekulturen. Tidningar och tidskrifter presenterade idrottens ”hjältar”, som efterhand blev berömda över hela landet. Ett idrottsekonomiskt komplex började växa fram.

Två logiker möttes och befruktade varandra: tävlingslogiken och marknadslogiken. Tävlingslogiken gick ut på att deltagarna skulle prestera sitt yttersta, och marknadslogiken innebar att människor med sinne för affärer såg att det gick att tjäna pengar på idrotten. Ju bättre prestationerna blev, desto mer pengar kunde tjänas.

Tävlingslogiken låg väl i linje med idrottens grundidé, som den presentades av OS-baronen Pierre de Coubertin: citius, altius, fortius – snabbare, högre, starkare. Men marknadslogiken kom snabbt i konflikt med ett annat grundelement i dåtidens idrott – amatörismen.

Vem skulle lägga beslag på de intjänade pengarna? Idrottsmännen tyckte att även de borde få del av kakan. Men amatörreglerna stadgade att bara struntsummor kunde delas ut till de aktiva. För att kringgå detta började en stor del av idrottens ekonomi skötas under bordet. Så fungerade det åtminstone fram till 1967, då RF tog bort amatörbestämmelserna.

Proffsboxningen hotar gentlemannaidealet

Proffsboxningen byggdes upp utanför RF, och därför behövde den inte bekymra sig om amatörreglerna. Med hjälp av nationella och internationella galor utvecklades den till ”en kommersiell masskultur som bars fram av tidningar, teater- och filmproducenter, bokförläggare, galaarrangörer och boxningssällskap”, menar Zethrin.

Proffsboxningen blev snabbt populär och svarade också för den första idrottspolitiska ”skandalen”. År 1921 kom den framgångsrike franske proffsboxaren Georges Carpentier till Stockholm. Redan när han klev av tåget på Stockholms centralstation uppstod tumult när tusentals människor ville se honom livs levande.

Men många chockades av själva sporten. Slagen från ringen på Cirkus i Djurgården ekade ända in i riksdagen där riksdagsmän krävde sänkning av statsanslaget till idrotten. Den hade ”spårat ur”. ”Avarter och överdrifter” hade ersatt ”en sund och för ungdomens fysiska fostran gagnelig idrott”. Av de 200 000 kronor som regeringen hade föreslagit, fick idrottsrörelsen nöja sig med 50 000.

Denna historia betraktas som den svenska idrottens första ”legitimitetskris”. Det skulle komma fler sådana, ty idrottens ”avarter och överdrifter” har följt oss ända in i våra dagar. Tänk bara på doping, läktarvåld, utslagning, tidig elitsatsning, brist på jämställdhet, med mera.

Skandalen innebar en kollision mellan den folkliga populärkulturen och det skötsamhetsideal som den brittiska gentlemannaidrotten stod för med amatörism, fair play och hög moral. Idrotten skulle fostra unga män till dugliga representanter för nationen och för medelklassens värderingar – till goda gentlemän.

Ett par år senare trädde tungviktaren Harry ”HP” Persson, in i ringen. Mellan 1923 och 1931 gick han 31 matcher, många mot internationella storstjärnor. Genom sitt stora massmediala genomslag blev HP Sveriges första stora idrottsstjärna. Han blev också landets första idrottsmiljonär.

Zethrin menar att 1920- och 1930-talens boxningsdebatt visar på en brytningsperiod i svensk idrottspolitik. Boxningen stod för en marknadslogik helt främmande för den brittiska gentlemannaidrotten. Boxningen blev ett masskulturellt nöjesfenomen och inte ett ideal för unga mäns fostran.

Georges Carpentier boxas mot Jeff Smith 1913.

Georges Carpentier boxas mot Jeff Smith 1913.

Friidrottens entreprenörer

Proffsboxningen dog tillfälligtvis ut under 1930-talet. Därmed skulle man kunna tro att RF:s idealistiska tro på amatörismen skulle ha vunnit över marknadslogiken, men Zethrin visar med hjälp av friidrottsklubben IK Göta i Stockholm att så inte var fallet.

Klubben var under 1910-20-talen mycket framgångsrik. Fram till 1940 hade klubben erövrat 79 manliga och 40 kvinnliga SM-tecken. Klubbens ledare – affärsmannen Sven Låftman – såg tidigt friidrottens kommersiella värde. Under 1920-30-talen arrangerade klubben både internationella och nationella tävlingar på Stockholms Stadion.

Även friidrotten blev ett populärt masskulturellt fenomen med tiotusentals åskådare på Stadiongalorna. Därmed uppstod frågan hur inkomsterna skulle fördelas. IK Göta och Svenska Friidrottsförbundet började bråka om godbitarna, och 1932 small det. Förbundet hade gjort en utredning av Götas ekonomi och anklagelserna om ekonomiska oegentligheter var allvarliga. Förbundets årsmöte på hösten beslöt dock att inte vidta några åtgärder mot Göta. Zethrin drar slutsatsen att ”djupare grävande … inte (var) önskvärt, eftersom ett sådant i så fall skulle ha kunnat skada idrottens anseende mer än nyttan av straffa de skyldiga”. Men denna konflikt innebar slutet på IK Götas storhetstid.

Fotbollen

Allmänna Idrottsklubben (AIK) bildades 1891. Under de första decennierna spelade klubben i Stockholm, men 1937 flyttades verksamheten till den då nybyggda Råsunda fotbollstadion i Solna. När denna revs följde AIK år 2013 med till Friends Arena.

Det är inte bara för sin svart-gula tävlingsdräkt som klubben brukar kallas ”de guldkantade”. AIK är också en av de främsta klubbarna inom svensk fotboll. År 1928 var klubben i kris, men året därefter gjorde klubben en snabb klättring uppåt både idrottsligt – AIK blev svenska mästare 1931/32 och 1937 – men även i popularitet fick klubben ett lyft. Under huvuddelen av 1930-talet hade klubben en femtedel av Allsvenskans publik.

”De guldkantade” syftar även på klubbens ekonomi. Under många år hade klubben ekonomiska resurser som översteg Svenska Fotbollsförbundets. Inkomsterna kom huvudsakligen från entréavgifter från både allsvenskan och vänskapsmatcher.

Relationen mellan Fotbollsförbundet och AIK är intressant. Klubben behövde förbundet för att få sanktion för matcherna, medan förbundet fick en andel av entréavgifterna. Här ser vi framväxten av ett idrottsindustriellt komplex som gick både vertikalt – mellan förbund och klubbar – och horisontalt – mellan olika klubbar.

För storklubbarna gällde det att hålla sig väl med de mindre klubbarna. Där kunde finnas talanger värda att värva. AIK gav vid flera tillfällen bidrag till småklubbar och ställde ofta upp på vänskapsmatcher, där småklubbarna också fick sig en slant i handen. Goda vänskapsband mellan affärspartners behövs även inom idrotten.

Sport och medier

Liknande relationer fanns även mellan idrott och medier. Att läsa idrottsreportage i dagstidningar var ett populärt fritidsnöje hos en växande grupp, och specialtidningar kring olika idrotter startades. I detta komplex drogs även Statens Järnvägar in, extratågsresandet till bortamatcher var viktiga. När AIK 1932 mötte GAIS reste 8 000 fotbollsfans med tåg till Stockholm. Stadion var slutsåld och Dagens Nyheter passade på att göra reklam genom att anlita den legendariske radiomannen Sven Jerring att direktreferera matchen för en folksamling på Hötorget i Stockholm.

Även spelarna drogs in i det idrottsekonomiska klustret. Att få spela i AIK var något att sträva efter. Det var även betydelsefullt att klubben hade goda kontakter med storföretagare som kunde erbjuda arbete åt lämpliga värvningsobjekt. AIK:arna sågs som ”välklädda, beresta och som frekventa gäster vid huvudstadens restauranger”.

Klubben axlade också ett socialt ansvar. Genom en understödsfond fick spelare som blivit arbetslösa ekonomiskt stöd. Försäkringar och sjukvård var andra delar av klubbarnas sociala engagemang.

Zethrin visar tydligt hur AIK vävdes in i ett nät av kommersiella relationer som kunde omsätta mycket stora belopp. Men, konstaterar han samtidigt, grunden låg i att klubben kunde uppvisa högklassiga fotbollsarrangemang. Samtidigt fanns det en ambivalens. Idrotten hade sina ideal som lätt kom på kant med kommersialismen. Svensk idrott vågade ännu inte ta steget ut och se verksamheten som en näringsgren. Att vara ”professionell” sågs som något negativt.

Samtidigt pressades särskilt fotbollen av den internationella utvecklingen. År 1930 släppte internationella fotbollsförbundet FIFA helt amatörreglerna och vi fick professionella fotbollsspelare. Zethrin konstaterar att det främst var staten (inte minst skattemyndigheten), kommunerna och RF som bromsade en professionell utveckling även i Sverige. Att producera ”rätt” ideologi kring idrotten ansågs viktigare.

En rad frågor

Zetrhrins avhandling väcker en rad frågor. Det idrottsindustriella komplex som Zethrin finner redan på 1920-talet har sedan dess bara utvecklats. Varför är denna näringsgren i så stor utsträckning fortfarande organiserad kring ideella föreningar? Och kan vi i någon rimlig mening fortfarande tala om idrotten som en folkrörelse? Och hur ser relationerna ut inom detta komplex, mellan aktörer som staten/kommunerna, RF-familjen (specialförbund och klubbar)? Vem styr vem? Och vilka är handlingsalternativen?

Hur ser denna näringsgren ut, närmare bestämt? Zethrin pekar på svårigheterna med källmaterialet. Alla idrottsliga storföretag – klubbar och tävlingsarrangörer – är idag antingen organiserade som ideella föreningar eller som privata företag och är därför bekvämt undantagna från offentlighetsprincipen. Hur får man dem att öppna sin bokföring och bli transparenta?

Ideella föreningar får mycket av sin verksamhet subventionerad via statliga och kommunala bidrag. På den statliga nivån finns utvärderingar, men på den kommunala är bilden mer splittrad. Vi kan anta att många kommunalpolitiker fortfarande betraktar bidragen som skattebetalarnas gåva till föreningarna och att de därför inte behöver beläggas med några motprestationer.

Zethrin lyfter också som flyktigast upp entreprenörsandan hos de framgångsrika ledarna. Forskningen om idrottsledare har hittills koncentrerat sig på deras idrottsliga ledarskap. Vi skulle behöva mer forskning kring idrottsledare som organisationsledare och managers. Hur måste man tänka organisatoriskt och ekonomiskt för att en idrottsklubb skall bli framgångsrik? Zethrin lyfter fram 1900-talets idrottsledare Sven Låftman, men vi borde få fler analyser av ledare som han.

Exemplet Låftman belyser också motsättningen mellan föreningsdemokratin och en ”stark mans” okuvliga entreprenörsanda. Frågan blir vad som är viktigast: idrottsliga framgångar eller en mängd stormöten i sann demokratisk anda som kanske inte alls leder någonvart? Är demokratin överhuvudtaget intressant inom idrottsrörelsen? Och varför skulle den vara det, när den inte är det inom andra näringsgrenar?

Text: Hans-Erik Olson
Illustration: Otto Donner

2 kommentarer

Idrott och kommersialism – ingen nyhet precis! | Ny Tid | Långläsning 17 december, 2016 - 11:44

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply
Veckans bästa långläsningar | Långläsning 19 december, 2016 - 12:33

[…] om de turbulenta dygnen inför avslöjandet att Nobelpriset i litteratur tilldelas Bob Dylan. Idrott och kommersialism – ingen nyhet precis! Ny Tid | Hans-Erik Olson | 2 134 ord | 8 minuter ”Är idrott en näringsgren eller en […]

Reply

Lämna ett svar till Idrott och kommersialism – ingen nyhet precis! | Ny Tid | Långläsning


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.