Mitt i denna missnöjets vinter är Jörn Donner först med en bok om Finlands 100-årsjubileum.
För det ger han inte mycket. ”Vi är inte världens navel, snarare dess stjärt”. De personer som spelat den den största rollen för den hundraåriga republikens utveckling heter Lenin och Stalin, Hitler och Kohl, Churchill och Roosevelt.
Men ”dessa hundra år av hotad frihet” var ändå bättre än alternativen att förbli under Sverige eller Ryssland.
Donner kallar sin bok för ”paskill” eller nidskrift. Den består av en rad fragmentariska, tvärsäkra och tillspetsade påstående om olika företeelser i vårt land. De framkastas utan djupare analys, men är ändå inte tagna ur luften utan baserade i en erfarenhetsmassa som ”vid detta laget är betydande”.
Som delaktig i ett mindre mått av samma självupplevda erfarenhetsmassa kan jag vittna om att Donners bild av republiken i stort sett motsvarar min egen (vi firar femtioårsminnet av min recension av hans Nya Boken om Vårt Land i Mercator 1967).
När Donner rör om bland sina omfattande minnen kan han plocka fram nya vinklingar eller åtminstone omformuleringar. En del har skvallervärde, som att Paavo Lipponen lyfte cirka 500 000 euro för sin insats för Nordstream, eller innehåller reserverad kritik mot Carl Haglunds snabba knyck från ministerlön till riksdagslön till ”förhoppningsvis lukrativ ersättning” av de kineser som är hans nya arbetsgivare.
Mycket av det som står på bokens 119 sidor har man kunnat läsa tidigare, i Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Suomen Kuvalehti eller Västra Nyland. Det gäller till exempel Donners ifrågasättande av nyttan av att hålla en snabbt ökande massa åldringar – inklusive honom själv – vid liv till ofantliga kostnader. I HS fick han en massiv respons som anklagade Donner för förakt för människovärdet.
Denna respons redovisar Donner inte för i sin nya bok.
SuomiFinland håller samma ton som dagboken Mammuten och är lika illusionslöst underhållande, men saknar dagbokens djupa mänsklighet. Donner bara snuddar vid att han ”trott sig vara nära självmord” men räddats av sin kärlek till livet. Han gillar inte att psykologisera.
Jörn Donner berättar om sina egna sjukdomar, vilket är berättigat som underlag för kritik av landets planerade sjukvårdsreform. Han pekar på det absurda i att en patient skulle konkurrensutsätta sin egen hjärtoperation, och sedan bedöma anbuden ungefär som offerterna på en fastighets stambyte.
Också döden har Donner tänkt på, inte ofta, men under många nätter. När en fattig krematorieförening ville att han skulle skriva en stump om döden erbjöd den sig att betala i form av gratis kremering. En naturlig lösning för en man som alltid lagt sig på tvären, vilket blir svårt i en kista (försök till donnersk lustighet). Men Donner nöjer sig med att säga att vad som händer efter döden är tomma intet, och därför ointressant.
Också beträffande den världsliga framtid som Donner själv inte kommer att leva i avslöjar han sitt ovetande. ”Okunskapen om morgondagen är något som jag delar med alla andra”.
Personomdömena i boken varierar från syrliga till oförskämda. Timo Soini har sympatiska personliga egenskaper, men Donner mår illa när han tänker på det samhälle han kan skapa med sina medsammansvurna. ”När jag ser dessa tre män grips jag av illamående och spysjuka” (Sipilä, Stubb och Soini). Stubb är ”en säregen hundraprocentig narcissist”, en misstanke som riskerar att vändas mot den som framför den. De halvbildade ledarna i vår regering ”lever vidare i sin inskränkta provins utan att förstå att drömmen om ett mångkulturellt Finland håller på att gå upp i rök.
Ibland överskrids gränsen för god smak, som när Donner skriver att Kekkonen ”blev en storvuxen, övermogen och samtidigt torkad hårlös morot”.
President Niinistö är däremot en representativ och bildad person, ”i varje fall tillräckligt bildad för sitt ämbete”.
Donner fyller 84 år på Runebergsdagen den 5 februari, närmare 70 år efter att han inledde sin karriär som jounalistisk arg, ung man i Ny Tid. Ännu visar han få tecken på det jämnmod, eller den gerotranscendens som ibland infinner sig med hög ålder.
Försoningen får vänta.
Finlands jubileumsår 2017 är inget bra år för försoning. Till en sådan lockar inte heller den ledning som styr nationen under detta år.
Bara med sig själv visar Donner i några tillbakablickar glimtar av förlikning.
Vackert så.
Text: Per-Erik Lönnfors
Foto: Tapani Ritamäki
Jörn Donner:
SuomiFinland.
Förlaget, 2017.
1 kommentar
Verkligen intressant läsning