Varför är det svårt att komma överens?

av Olga Pemberton

Vad förknippar du med ordet vegetarian? Är det en cyklande balkongsodlare, eller någon som vill skapa mera parkeringsplatser i staden? I sin bok Mikä niitä riivaa? tar journalisten Johanna Korhonen med oss på en psykologisk resa för att hitta orsakerna till att samhälleliga debatter så ofta leder till polarisering och missförstånd.

George Lakoff hittade inget vettigt samband mellan frågorna. Men de som motsatte sig aborter försvarade nästan alltid privatpersoners frihet att beväpna sig och USA:s hårda utrikespolitik. Motstånd mot homosexuella och deras parförhållanden hörde också till paketet, fastän bögar inte brukar göra abort (om de inte råkar vara läkare och ha det som yrke), och de kan ha vilka åsikter som helst om utrikespolitik eller vapen. Vad handlade det här märkliga ihopbuntandet om?”

Den amerikanska lingvisten och kognitionsvetaren Lakoff, som är journalisten Johanna Korhonens huvudsakliga inspirationskälla i boken Mikä niitä riivaa? (Vad går det åt dem?), grubblade länge över vad som förenade de här till synes olika frågorna, tills han insåg att deras gemensamma nämnare var att han själv hade precis motsatta åsikter. Han drog slutsatsen att det måste finnas två strukturellt liknande tankemönster, som producerar två motsatta attityder.

”Ifall det finns två olika syner på samhället, finns det då också två olika syner på familjen – och är det möjligt att synen på familjen är en sådan tänkandets djupt liggande struktur, som också påverkar människans syn på samhället?”

Familjedynamik

Lakoff började undersöka saken utgående från det offentliga språkbruket och kom till slutsatsen att de två tankestrukturerna mycket riktigt produceras av olika sätt att se på familjen, och utvecklade teorin om ”sträng far” och ”vårdande förälder”. I ”sträng far”-familjer är fadern familjens auktoritet. Regler och vid behov straff används för det allmänna bästa. De som står högre i hierarkin har en plikt att tillrättavisa dem som inte följer reglerna. Barnen uppfostras till att se tydlig skillnad på rätt och fel, och värdegrundens oföränderlighet är en källa till trygghet.

Vårdande föräldrar ser det som viktigt att uppmärksamma och lyssna på barnen, och anser att barnen bäst lär sig ansvar då de själva blir omhändertagna. Könsrollerna kan vara flexiblare, och regler ska förändras om de inte är till nytta för någon. Det finns ingen tydlig auktoritet i familjen, istället betonas samarbete och jämlikhet.

Det förklarar också varför de häftigaste, mest polariserade och hänsynslösa diskussionerna förs om ämnen som sexualitet, äktenskapslagar och genusfrågor. De berör grunden för hur de två världsbilderna ser på familjen, inverkar på hur vi ser på samhällsstrukturer och är därför avgörande för vår politik.

I ett interaktivt grepp ber Korhonen läsaren ta ställning till en rad olika fenomen i samhället, till exempel vegetarisk skolmat, invandring och det nya privata barnsjukhuset i Helsingfors. Alla påståenden har två eller flera alternativa svar, och genom att välja bland dessa kan läsaren ta reda på ifall hen är mer av en vårdande förälder eller sträng far.

Grupptänk och generalisering

Eftersom tänkesätten lägger ramarna för vår världsbild och moral uppstår det lätt konflikter och missförstånd då människor ifrån de två olika referensramarna ska kommunicera med varandra. Korhonen lyfter fram debatten kring den jämlika äktenskapslagen som ett exempel. De som förespråkade lagen poängterade ofta att den inte fråntog någon några rättigheter, den bara utsträckte dem till flera. Men eftersom lagen bryter mot normer som ”stränga fäder” anser vara gemensamma så är det ingen individuell fråga för dem, det rubbar verkligen grunden för deras existens.

Ibland måste man ta ett steg bakåt, till de saker som bygger upp en persons tänkande, för att komma framåt igen och kunna bygga en dialog. Frågan är, finns det en vilja för detta? Ibland är det frågan om ren oförståelse gentemot den andra,
ibland lutar oförståelsen mera mot en faktisk ovilja att förstå. Kanske det rubbar ens egen världsbild, eller så vill man inte identifiera sig med den man kommunicerar med.

Enligt Korhonen är längtan efter att bli accepterad inom en grupp en stark motiverande faktor, och det leder lätt till att individer inte ifrågasätter de teser som framförs av gruppen utan så att säga köper hela paketet. Därtill måste människan kategorisera saker för att skapa sig en bild av världen, men ofta går det till ologiska eller till och med komiska överdrifter.

”Ingen människa har bara en identitet, utan många. Var och en. På grund av de stereotypier som styr vårt tänkande har vi svårt att tänka oss en vuxen finländsk människa som samtidigt är barn till föräldrar med afrikansk bakgrund, hjärtkirurg, ensamförsörjande för tvillingar, glidflygare, miljöaktivist, investerare, en operavän i blommiga klänningar, vänsterröstare, esbobo, i sin tro omvartannat agnostiker och väckelsekristen.”

Rätt röst i debatten

Eftersom Korhonen tar upp så grundläggande frågor är det synd att hon inte använder sig av flera teorier, vilket hade givit boken mera djup. Nu fungerar Lakoff som Korhonens referensram vilket gör denna bok till det den är: lättläst och enkel i sin argumentation, och dessutom underhållande. Hon lyfter fram flera exempel från Finland och världen.

En strävan som lyfter hela boken är Korhonens vilja att ge människor verktyg att förstå samhällsdebatter mera helhetsmässigt, och i mån av möjlighet också själva fungera som brobyggare i konfliktsituationer. Det hjälper ifall man inte antar att man hör det som man förväntar sig höra. Bara för att talaren kommer från ett visst sammanhang skall man inte tro att man vet vad den personen har att säga. Korhonen hoppas att vi i stället för att polarisera skall kunna se den ibland mångfacetterade sanningen, som ligger någonstans där emellan. Hon talar själv med den röst hon eftersträvar i den politiska debatten.

Text Olga Pemberton
Foto Markus Koller /CC

Johanna Korhonen: Mikä niitä riivaa?
Suomalaisen julkisen keskustelun tuska – ja eräitä etenemismahdollisuuksia. Kirjapaja, 2016.

1 kommentar

Ernst Mecke 14 april, 2017 - 23:46

I am grateful for this review. Not only because I think Johanna Korhonen’s book very worth promoting (it tackles an acute problem in an easy-to-read way, also gives some good recommendations which at least journalists may find helpful in their work), but also because seeing the content of a book so clearly set out on just two pages makes it very much easier to think further about the book’s ideas: If one takes George Lakoff’s idea of those two different family structures (”sträng far” and ”vårdande förälder”) one can very soon begin to wonder whether the idea of a ”sträng far” is really adequate for Finnish conditions (at least the Finnish-Finnish culture does have its matriarchal traits). Certainly also mothers can, by reacting to anything ”deviant” in very alarmed ways, instil in their children strong fears of anything which is not ”according to the rules”, whereas there can in ”strict fathers” quite well be an additional element which is hardly ever mentioned in European books, namely that the exertion of power (even for purposes of education) can be fun (!), also if it means that children are beaten (which is forbidden in many European countries but widely recommended in conservative circles in the USA). And the example of the thus-violent father who is punishing his children for any deviance from what the father things ”good” or ”right” will then be easily taken up by the older children in their dealings with their younger siblings. The ”fun” of being violent in a ”righteous cause” results then easily in ideas of what is ”healthy” which we know so well from classical fascism and imperialism (where it is justified to ”punish” also other nations for not living up to the imperialist’s ideas). And among Christians the Old Testament is an additional source of justification for the ”fun” of punishing (by legal restrictions or even physical violence) anybody who deviates from those ”values” which give the ”strict father” so much occasion to enjoy himself by feeling in possession of the moral high ground and by showing (by physical violence if need be) to those deviants how wrong they are.
It will be very difficult to discuss anything with representatives of this ”fun”-based righteousness to any conclusion which may feel acceptable to us of the ”red-green tolerantia”, so that there will very easily come the point in the discussion where one, instead of trying to reach agreement, will have to switch to the use of ”weapons” in order to convince at least a (possible) audience that one’s opponent is wrong. If his/her position is based on fears what might happen if certain things were allowed (such as unconventional marriages), one could still friendlily ask what those dangers might actually be, but if the position is based on the above-described ”fun”, then there may be not much alternative to asking whether the opponent perhaps enjoys beating children.

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.