Med Maltadeklarationen är Italien på god väg att tillsammans med resten av EU slutgiltigt stänga gränsen mot Medelhavet. Det har lett till en rush av flyktingar som äntrat båtar i Libyen – och smugglarna skor sig på att sälja intet ont anande arbetssökande till ett liv på flykt.
Sommaren innebär vanligtvis högsäsong för människosmugglarna på Medelhavet. I år har ändå antalet båtar som avgår från Libyen mot Italien ökat redan under årets första månader. Troligtvis är de påskyndade av att både Italien och EU har ingått överenskommelser med Libyen om att stoppa migranterna redan vid Libyens kust. Trots stora räddningsaktioner fortsätter människor drunkna på Medelhavet varje dag.
– Det råder inte en flyktingkris i Europa. Under rekordåret 2015 tog vi emot en miljon flyktingar, vilket bör sättas i relation till en befolkning på 750 miljoner. Problemet är att nästan alla som anländer till Europa kommer via Medelhavet och anländer till några få italienska kuststäder, säger forskaren Jonathan Chaloff vid en presskonferens i Rom.
Mot bakgrund av detta valde Italien i början av sommaren att arrangera toppmötet mellan världens sju rikaste länder, G7 på Sicilien. Det är nämligen till Sicilien som majoriteten av de invandrare som lyckas överleva resan från Libyen till Europa anländer. Trots att rapporterna om dödsfall på Medelhavet fortsätter avlösa varandra, anser Italien sig ha svårt att få gehör från resten av världen i sina försök att diskutera djupgående lösningar.
Pengarna i brunnen
Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet och som ännu inte, till skillnad från många av grannländerna, har stängt sina gränser, men som nu, tillsammans med resten av Europa, är på god väg att göra det.
Efter desperata försök att få de övriga EU-länderna att ta ansvar för flyktingarna som landstiger i Italien har regeringen gett upp och förhandlar nu med Libyen om att stoppa flyktingarna innan de lämnar landet. Det har resulterat i en överenskommelse, den så kallade Maltadeklarationen, som syftar till att ta kontroll över EU:s yttre gränser.
I praktiken innebär Maltdeklarationen bland annat att EU ska ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen, premiärminister Fayez al-Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna ska i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa via Medelhavet, samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.
Samtidigt visar de rapporter som kommer inifrån Libyen att situationen i landet är fullständigt kaotisk och att migranterna hålls inlåsta, misshandlas och tvingas till tvångsarbete. Den Internationella organisationen för migration (IOM) rapporterar om att situationen har förvärrats ytterligare de senaste månaderna och att det nu pågår öppen slavhandel i Libyen.
– Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande, säger Loretta Bondi på organisationen Be Free i Rom.
Hon menar att det är högst oroväckande att det finns planer på att hindra människor från att lämna Libyen.
Snikna smugglare
Uppifrån ner: Bianca Pomeranzi, Flavio Di Giacomo, Loretta Bondi.
Flavio Di Giacomo är talesperson för IOM i Rom. Han menar att även om organisationen i princip stödjer Maltadeklarationen råder det en gråzon i internationell rätt.
– Många av dem som tar sig till Libyen från andra delar av Afrika gör det för att leta efter arbete. De är enligt internationell rätt inte flyktingar, och har därför inte rätt till internationellt skydd. De är så kallade ekonomiska migranter. Men även om de lämnade hemlandet på grund av ekonomisk nöd, så blir de utsatta för våld i Libyen och tvingas fly därifrån, varför många tar sin tillflykt till Europa. I praktiken blir därför skillnaden mellan ekonomiska migranter och flyktingar med rätt till skydd mycket luddig, säger han.
Störst tvivel känner IOM ändå inför det faktum att det faktiskt inte finns någon egentlig motpart i Libyen för EU att förhandla och komma överens med. Sedan Muammar Gaddafi störtades 2011 råder politiskt kaos. Landet styrs av två regeringar och en lång rad milisgrupper som var och en kontrollerar en bit av territoriet och delar av gränserna. Gränserna mellan smugglare, milisgrupper och regeringen är mycket lösa.
Smugglarna, menar Di Giacomo, utnyttjar den våldsamma situationen för att rekrytera unga män och kvinnor till båtarna som ger sig ut på Medelhavet. Många har, enligt honom, inte haft för avsikt att resa vidare till Europa utan har sökt sig till Libyen, som historiskt har varit en plats dit man reser för att hitta arbete.
Migrant mot sin vilja
Några av dem som har klarat den riskfyllda resan över Medelhavet står i dag och målar muralmålningar vid en vägg i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien.
De kommer från Gambia, Nigeria och Senegal och vittnar om hur de har tvingats lämna sina hemländer på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från ett land till ett annat i jakt på en tillfällig plats att leva på. Deras berättelser skiljer sig på en punkt avsevärt från deras landsmäns historier från ett par år tidigare. Då vittnade de flesta om att de bar på ett hopp om att ta sig till Europa, men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken.
Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De reser från land till land i jakt på arbete och hamnar alla till slut i Libyen. De berättar om hur detta land i sönderfall – med sina två rivaliserande regeringar – är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna.
De berättar om hur de arbetat i Libyen, ständigt rädda för att utsättas för våld, ibland inlåsta, ofta utan att få betalt. Vare sig de velat eller inte, har de efter en tid transporterats till kusten och satts i kontakt med människosmugglare som har tagit dem över havet. Utan att de själva har bett om det.
Utnyttjas för sexhandel
I takt med att EU nu utbildar den libyska kustbevakningen, uppmanar de libyska människosmugglarna allt fler ungdomar från bland annat Bangladesh, Nigeria och Guinea, som befinner sig i landet att skynda sig iväg innan även denna återstående väg till Europa stängs.
– Förutom att situationen i Libyen har förvärrats och är farligare än någonsin, så är det troligt att det avtal som förhandlats fram mellan EU och Libyen också spelar en roll, eftersom risken att vägen stryps är överhängande, vilket får fler att skynda på att komma iväg, säger Di Giacomo.
Många råkar i skuld hos människosmugglarna, vars nätverk sträcker sig över nationsgränser och kontinenter. Det kanske mest synliga exemplet på detta är den explosionsartade ökningen av antalet nigerianska kvinnor som kommer till Europa. Unga fattiga kvinnor lockas under falska förespeglingar till Europa, och ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa företrädelsevis i Italien.
Förra året omkom rekordmånga, över femtusen personer, när de försökte ta sig över Medelhavet. Siffrorna är fortsatt höga under 2017. Antalet flyktingar i Libyen beräknas vara mellan 300 000 och 700 000.
Men det räcker inte att rädda migranter ur Medelhavet om de inte har en säker plats att uppehålla sig på i Libyen. Det måste finnas platser som erbjuder skydd, annars riskerar de att återigen bli offer för våld och tortyr, säger Di Giacomo.
Möts av stängda gränser
EU:s gränsbevakningsorgan Frontex visar i en intern rapport att det politiska och humanitära läget i Libyen förvärras. Flera av landets milisgrupper kontrollerar olika flyktingläger och tjänar pengar på att smuggla flyktingar.
Bianca Pomeranzi, feministisk biståndsexpert som fram tills 2016 satt i FN:s kommitté för kvinnokonventionen (CEDAW), kommenterar EU:s pågående flyktingpolitik så här:
– För Italien och Europa gäller i dag endast säkerhetsargumentet (att Europa behöver skyddas med stängda gränser, red. anm.).
Hon menar att det är tydligt att Europa försöker skjuta ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen innebär.
– Personligen är jag, som feminist, emot att Europa bygger murar, eftersom jag tror att de kommer att drabba framför allt migrantkvinnor, som redan i dag är osynliggjorda.
Till G7-mötet på Sicilien hade Italien bjudit in flera afrikanska ledare med avsikt att fördjupa diskussionen om migration i ett globalt perspektiv. Men migrationsfrågan hamnade i skymundan, eftersom både terrorism och handel stod högre på agendan.
Text & foto: Christin Sandberg
1 kommentar
det bästa är att sverige går ut ur Eu vi är inte hela värdens samvete eller hela värdens socialförsäkring eller sjukförsäkring kassa våra skattepengar ska ju gå till oss svenskar i första hand innan vi kan hjälpa andra eftersom etniskasvenskar har fått stryka på foten igenom alla fattiggörande i mot oss och alla utförsäkringar som vi har fått måtta på grund utav alla bidrags migranter som väller in arbetskraft invandring behöver inte effter som vi inte har några arbeten till oss skälva alla företag som vi hade sålde ju fredrik reinfält medans göran persson tömde överskotten i våra ersättningsystem överskotten i våra ersättningssystem var tänkt för att användas till om det gick sämre för sverige i något år lågkonjektur så skulle det inte på värka dom som gick på ersättning och därför hade man överskottet så att ingen skulle bli fattig jorda ja alla våra skyddsnät är som bortblåsta . så varför ska vi då hjälpa andra skulle andra länder hjälpa oss svenskar om vi går under eller blir ett fattigt land skulle knappast tro det se lite realistiskt på det .det är alliansen och dom rödgröna som har förstört hela landet och alla våra trygghets system som vi hade så det finns inget parti att rösta på 2018.jag har inget emot att hjälpa andra i nöd men någon motta på dumheter för det väl vara endå.