Jordbruksstöden – favorit i repris

av Susanne Björkholm

Susanne Björjholm.

EU betalar fortfarande 50–60 miljarder euro årligen i jordbruksstöd. Summan utgör ungefär 40 procent av de totala utgifterna som medborgarna via skatter betalar till EU. Jordbruket står för 1,6 procent av bruttonationalprodukten och sysselsätter fem procent av arbetskraften. Dyrast i EU i förhållande till producerat mervärde är det finska stödet där varje euro i mervärde kostar två euro stödpengar.

För alla OECD-länder uppgår stödsumman till ungefär en 250 miljarder medan Kina bistår sitt jordbruk med ungefär 150 miljarder årligen.

Tanken bakom stödet är gullig. Vi önskar säkra de hårt arbetande jordbrukarnas utkomst, och se till att livsmedelsförsörjningen fungerar i en krissituation.

Men priset är högt för de fattigare länderna. Enligt beräkningar går dessa miste om ungefär 1 000 miljarder euro varje år tack vare rika länders protektionism, med jordbruksstödet som den allra viktigaste faktorn. Hela det globala utvecklingsbiståndet uppgår till en tiondel av ovannämnda summa.

Till en början betalade man jordbrukarna enligt producerad mängd, vilket ledde till enorm överproduktion och vinsjöar och smörberg. Eftersom vi samtidigt blev försedda med bilder på svältande afrikanska bebisar vid skruttiga mammabröst, blev kontrasten så absurd, att man till slut beslöt att koppla loss stödet från produktionen. I praktiken betalar man alltså företag och jordbrukare för att de äger odlingsbar jord och ibland för att de uttryckligen inte producerar något.

Jordbruksstöd har två huvudsakliga former: direkt stöd till jordbrukaren och importhinder i form av tariffer. Stöden går framför allt till multinationella storföretag och europeisk adel och kungahus med stora ägor sedan gammalt. Tarifferna för jordbruksprodukter som importeras till EU är i medeltal 18 procent. Gällande hundratals produktklasser är importtarifferna över 50 procent.

Det våra politiska beslutsfattare kallar frihandel, är i praktiken en väldigt enkelriktad historia, och skarpast är kontrasterna inom jordbrukssektorn. Starkt subventionerad mat från rika länder dumpas utan tariffer på fattiga länder, vilket gör det omöjligt för lokala jordbrukare att sälja sina varor med vinst ens på hemmamarknaden. Här hemma betalar vi i stället överpris för maten först i form av det direkta stödet som vi betalar i skatt och sedan i form av dyr importmat tack vare tarifferna.

Alla rika länder har skyddat sin egen produktion under historiens gång, och protektionismen har varit helt avgörande för att de har lyckats bygga upp sin egen industri och blivit rika. Den egna protektionismen har de mäktigaste länderna och EU hållit fast vid medan man tvingar fattiga länder till ensidig ”frihandel”. Vi skyddar oss med tariffer och stöder den egna produktionen med skattemedel, men förbjuder fattiga länder att skydda sig mot vår dumpning och ser på det viset till att någon livskrafitg industri inte kan uppstå i de länderna.

Den sydkoreanska nationalekonomen Ha-Joon Chang jämför det här med att sparka undan stegen framför näsan på de fattiga efter att man först själv använt stegen för att ta sig upp till toppen.

Susanne Björkholm
är ekonomijournalist

2 kommentarer

Jack 22 september, 2017 - 09:27

Det värmer när någon har omsorg om de fattiga länderna. Men det har skrivits om att det finns ca 800 miljoner människor i världen som är hungriga hela tiden.
Men vi ser dem inte så det anses att vi behöver inte bry oss då.
Annars tror inte jag att jordbruket i Finland belastar statsfinanserna hårt.
Enligt Finansministeriet så var väl budgetanslaget för jord och skogsbruket 2,6 miljarder euro. Men Finansministeriet skulle få hela 17,2 miljarder, undrar vart de pengarna går.
Social o hälsovårdsministeriet får 15 miljarder och över de pengarna gråts det nog väldeliga.
Om man klickar på ”Rekordstora utbetalningar trots lågkonjunktur 16 2 2016 som Yle gjort betalar börsbolagen 11,5 miljarder euro i aktieutdelning till sina ägare.
Jag har sett någonstans att utländska aktieägare får runt 2 miljarder euro i vinst från finländska aktiebolag. Men källan till detta har jag tappat bort, kanske det skulle vara något för den ekonomiska journalisten att reda ut? [EDIT: Ett epitet som kommenterade artikelskribentens utseende har tagits bort ur kommentaren. red. anm.]

Reply
Jack 23 september, 2017 - 07:08

Sedan kom jag att tänka på en sak att journalisten ondgör sig över att
”Jordbruket står för 1,6 procent av nationalprodukten och sysselsätter 5 procent av befolkningen.”
Det betyder ju att bara fem procent av befolkningen producerar råmaterial för maten i vårt kära fosterland och får 1,6 procent av nationalprodukten för det.
För detta borde de sedan skämmas.
Jag tycker inte det.

Reply

Lämna ett svar till Jack


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.