Vad har våld med sport att göra?

av Marcus Floman

”Serious sport has nothing to do with fair play. It is bound up with hatred, jealousy, boastfulness, disregard of all rules and sadistic pleasure in witnessing violence: in other words it is war minus the shooting”

Det här citatet plockat från George Orwells artikel ”The Sporting Spirit” i Londontidningen  Tribune (december 1945) inleder boken Om sport och våld, skriven av den svenska författaren och kulturdebattören Isobel Hadley-Kamptz. Orwells artikel fokuserar mycket på supportrars beteende och den nationalism som gror och göds i samband med sport. Hadley-Kamptz bok har ett bredare mål och hon skriver om allt från sportens våldsamma väsen i historiskt perspektiv till supportervåld.

”Våld är en del av att vara människa”

Isobel Hadley-Kamptz placerar våldet inom idrotten i ett historiskt sammanhang. Hon för fram att sport alltid varit ett ordnat sätt att kämpa och tävla mot varandra. Grekiska pankration – en kombination av brottning och boxning – hade bara två regler, ”inte bita, inte trycka ut ögon”. Att bryta motståndarens armar och ben var däremot helt okej.

”Inom boxningen dröjde det till 1867 och markisen Queensberrys regler innan det infördes ronder och viktklasser för att minska de tävlandes skador”.

Med tiden har våldsuttrycken på många håll flyttats allt mer från arenorna upp på läktarna och ut i samhället.

Hadley–Kamptz menar att det är att blunda för människans natur att bortse från vår inneboende våldsamhet.

Vänta nu. Är vi inte mer civiliserade nu? Våld är ju fel. Stora delar av befolkningarna exempelvis i Norden lever åtminstone på ytan städade liv i ordnade former…

Har du fått mycket frågor kring detta att förstå sig på människans våldsamhet?

– Jag tror att aggressivitet och tävlan är helt grundläggande delar av vad det är att vara människa. Vissa tider tar det sig väldigt destruktiva uttryck medan det i  andra tider tar sig mindre destruktiva uttryck – då människor har lyckats skapa regelsystem och ramverk.

Dubbelheten mellan civilisation och människans inneboende våldsamhet har ju alltid funnits och kommer alltid finnas, säger Hadley-Kamptz.

Isobel Hadley–Kamptz säger att hon ändå mött folk exempelvis på seminarier som ställer sig frågande till boken, för att de upplever våld som något obegripligt och obehagligt.

– Tanken kring att vissa människor vill ägna sig åt våld och detta med kollektivism är främmande för många i dagens samhälle. I många fall handlar det ju om symbolisk aggressivitet i grupp såsom är fallet när fotbollssupportrar häcklar motståndare.

Symboliskt våld

Sopa, idiot, bondjävel. Så ropar svenska fotbollslaget Hammarbys supportrar i så gott som varje match precis innan motståndarlagets målvakt ska skjuta sin inspark.

Byt sista ordet till ”tjockis”, så vet du vilken ramsa IFK Göteborgs supportrar ropar åt motståndarens målvakt på lagets hemmamatcher. De här ramsorna är förstås föraktfulla, men de hör på på något vis till.

Så har vi förstås alla sexistiska och homofoba invektiv som numera mer sällan ropas av en hel hejarklack utan oftare av mindre grupper eller bara av enstaka individer. För att inte tala om utrop om att en motståndare eller domaren ”ska dö”. Här närmar vi oss det Hadley-Kamptz kallar symboliskt våld.

– Det finns någonslags överenskommelse om att där och då, på arenan så får man skrika ut i vrede och vanmakt över sitt lags motgångar.

Som med mycket annat beteende i samhället så finns här outtalade regler för att ett visst beteende är godkänt vid en särsklid tid och en särsklid plats. Det är en avskild arena som skiljer sig från det vanliga livet.

– När man skriker okväden – då menar man inte det, det är inte verklig aggressivitet. Man skulle ju inte få för sig att verkligen slå den där linjemannen på käften. Även om man till och med skriker det i det ögonblicket när hemmalaget vinkades för offside.

Men är det så okomplicerat? Nej, såklart inte. Bara under de senaste fem åren har domare fått sätta livet till efter att de attackerats av spelare eller supportrar i Nederländerna, Argentina och Brasilien. Och i Sverige har två supportrar, i helt olika situationer, avlidit efter våld från andra supportrar på 2000-talet.

Fysiskt våld

Isobel Hadley-Kamptz har i över ett decennium stått i en fotbollsklack och har via det upplevt supporterskapets olika sidor. I Sverige finns det en så kallad firma, ett gäng som fokuserar mest på att slåss mot andra firmor, i närheten av de flesta större fotbollslagen.

– Det finns ett litet antal personer som inte gör uppdelningen mellan symboliskt våld och fysiskt våld. De ser tvärtom kanske det verbala och symboliska våldet som någon slags uppladdning för riktigt våld. Då uppstår frågan: är man medskyldig till att någon går och slår ner motståndarsupportrar för att man sjungit med i elaka ramsor om dem. Det som är en glasklar gräns mellan symboliskt och verkligt våld – det är det inte för alla.

I boken påminner författaren om att ordningsproblemen och våldsamheter inne på arenorna och i deras närhet generellt har minskat i Sverige under de senaste åren. Undantag finns – som slagsmål och stenkastning vid Gullmarsplans tunnelbanestation inför derbymatchen mellan Hammarby och AIK för två år sedan – men den allmänna trenden är att de organiserade slagsmålen flyttats långt bort från matcherna.

– Det är jätteviktigt att folk inte ska behöva vara rädda för att gå på match. På den punkten gör polisen ett bra arbete. Däremot kanske jag inte tycker att polisen behöver ägna så mycket energi för att stävja människor som stämmer träff ”i en grusgrop i Vallentuna” för att ha informella boxningsmatcher. Jag känner ingen större upprördhet kring att folk väljer att göra det.

Hadley-Kamptz drar en tydlig gräns här: hon ser det som viktigt att polisen håller koll på firmamiljön och dess kopplingar till exemplevis den nazistiska miljön (som traditionellt funnits representerade åtminstone i Firman Boys, som består av AIK-supportrar och i en annan stockholmsfirma, Djurgårdens Fina Grabbar).

– Det är viktigt att beivra sådant våldsamt beteende som riktar sig  mot utomstående.

För snart tre år sedan inträffade en allvarlig incident av det tidigare nämnda slaget. De två fotbollsfirmorna gjorde gemensam sak i Stockholm med högerextremister och misshandlade förbipasserade personer som de antog vara ensamkommande flyktingungdomar. På polishåll är man  även oroad över att folk från firmamiljöerna dras in i organiserad brottslighet. Ett annat, direkt fotbollsrelaterat, problem är att fotbollsfirmorna hotar fotbollsspelare och anställda inom fotbollsklubbarna.

Men hur är det då med den breda folkliga supportergemenskapen och deras inställning till ”de egna lagens” våldsamma firmor? Både på Stockholmsläktarna och exempelvis i Göteborg har firmorna sina egna givna platser på läktaren – platser där de hänger sina banderoller.

– Där tror jag ändå att det finns en uppfattning att ”de kanske är idioter, men de är våra idioter.” Jag tror att det finns en viss benägenhet att försvara dem … För mig går gränsen om de ger sig på vanliga förbipasserande eller fredliga supportrar.

Stopp för rasistiska nidramsor

Isobel Hadley-Kamptz tangerar i boken flera gånger hur supporterbeteendet och supporterkulturen är  kollektiva fenomen. Verkligt intressant blir det när författaren beskriver den förändring som skedde på svenska fotbollsläktare åren kring millennieskiftet. Det handlar om tiden när de svenska klackarna gjorde upp med rasismen.

– Det hade ju i många år varit alldeles fruktansvärt – riktigt hemskt. Det fanns en hel del rasistiska ramsor – det skedde både inom hockeyn och fotbollen. Och på den tiden var det rätt vanligt med högerextremister bland de tongivande supportrarna.

Det handlade på den tiden inte om enskilda individer som fick för sig att dra nedlåtande ramsor utan det var en del av den breda kulturen på många läktare. Arbetet mot den högljudda rasismen startade samtidigt från gräsrötterna – bland supportrarna själva – och från klubbarnas håll, uppifrån.

– Folk var så trötta på det. Det blev ett effektivt utrensingsarbete särskilt bland de tre stockholmsklubbarna (AIK, Djurgården, Hammarby) som jag känner bäst till. Och idag existerar det knappt ens något sådant som rasistiska ramsor på arenorna. Visst kan det hända att enskilda personer ropar något rasistiskt, men då blir de snabbt tillhutade av andra supportrar.

Hadley-Kamptz tillägger att det fortfarande finns enskilda högerextrema personer bland supportrarna, men de visar inte sina åsikter på arenorna.

– Och supportrarna ska inte tillåta att högerextremister är talespersoner för supporterklubbarna, det är viktigt.

– Men just nu går jag omkring och längtar efter att det skulle komma en likartad rörelse för att bli av med den sexism och homofobi som absolut finns på läktarna idag. Men det kräver att folk själva tröttnar på det och agerar. Jag har under de senaste fem åren märkt att det växer fram en grogrund för en förändring. N

Isobel Hadley-Kamptz:
Om sport och våld.
Timbro förlag, 2017.

Läs Marcus Flomans kommentar om nynazister i HIFK:s hejarklack, och Axel Vikströms kolumn om idrott och sexism. 

5 kommentarer

Curre Expert 11 augusti, 2018 - 02:44

Enormt tråkigt när vissa blandar sport med våld.
Tyvärr är våldet alldeles för acceptabelt i vårt samhälle idag.
Vi spelar dataspel fulla med våld och ser på film och serier där folk dödar varandra…

Jag tror att det måste ske ett skifte i paradigmet, i tänkandet för att saker och ting ska förändras. Men oavsett vilket, ska sport inte förknippas med våld och inte heller med nationalism. Tyvärr, är det nog bäst att skippa VM och EM och landslagsmatcherna helt…

Reply
Ekspert 21 mars, 2019 - 11:23

Jag tror att det måste ske ett skifte i paradigmet, i tänkandet för att saker och ting ska förändras. Men oavsett vilket, ska sport inte förknippas med våld och inte heller med nationalism. Tyvärr, är det nog bäst att skippa VM och EM och landslagsmatcherna helt…

Reply
Casper 21 april, 2020 - 16:29

Jeg tror, ​​der skal ske et skift i paradigmet, i tankerne om, at ting skal ændres. Men uanset hvad, skal sport ikke være forbundet med vold eller nationalisme. Desværre er det sandsynligvis bedst at springe verdensmesterskabet, europæisk mesterskab og landslagskampe helt over …

Reply
Mads 2 juli, 2020 - 15:48

Helt enig Casper!

Reply
brian laundrie 21 oktober, 2021 - 11:00

thanks i appreciate

Reply

Lämna ett svar till Mads


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.