På fest med ”Frihetskrigets traditionsförening”

2,6K

Per-Erik Lönnfors var flugan i taket på minnesfesten för den vita segern i Helsingfors 1918. 

I mars 2018 fick jag en inbjudan att fira ”Frihetskrigets minnesfest 100 år” den 14 april i min gamla skola ”Revan”, Svenska Reallyceum, senare bara Svenska Lyceum. Inbjudare var Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.

Inbjudan pryddes av en medeltida valkyria, mot bakgrunden av ett snölandskap, hållande en röd lejonflagga i högra handen och en sköld med Finlands lejonvapen i den vänstra.

Festen sades anordnas med anledning av befriandet av Helsingfors och de i skolan 500 fängslade medlemmarna i Svidja- och Sigurdskårerna den 14 april 1918. Festtalare skulle vara greve Hans von der Goltz, sonsonson till general Rüdiger von der Goltz som ledde de tyska trupperna efter ett intåg västerifrån över Haga, Fredriksberg, Sörnäs och Berghäll.

Före själva festen skulle en andaktsstund hållas i Gamla kyrkan och vid de stupade vitas och de tyska soldaternas gravar vid kyrkans skvär. Den följdes av en kransnedläggning vid Mannerheims och de stupade vitas gravar på Sandudds begravningsplats.

Min personliga anknytning till det jag själv kallar för inbördeskriget är mycket svag. Min morfar, diversearbetare Fredrik Lindström, fick i Fredriksberg (Böle, red.anm) ett gevär av de röda, men när kulorna började vina gav han bort det för att föra sin fru och sina fem små barn från krigsskådeplatsen. Han gömde sig med dem i sin svåger Wilhelm Stolts källare på Nylandsgatan tills staden var erövrad av de tyska trupperna. Han blev aldrig inskriven i röda gardets rullor, vilket enligt honom själv räddade honom från ”några månaders fri kost och logi i Sveaborg”.

Mycket sent i mitt liv fick jag av en slump en bunt brev från min farmor Ida Maria Lönnfors till hennes son Arne, min farbror. De var adresserade till fänrik Arne Lönnfors, överste Ekströms V kompani i Estland. Han deltog i de vita trupper som hjälpte esterna i deras frihetskrig och planerade att marschera mot St. Petersburg. Arnes mamma varnade honom för fälttåget. Dessa förfäders meriter kan knappast ha förlänat mig inbjudan till minnesfesten. Det var inte heller de utan mina nio år som elev i Revan som fick mig att av nyfikenhet anmäla mig till festen och inbetala 120 euro för middagen.
*****

Klädkoden för festen var svart kostym eller uniform med ordnar. Jag fäste blygsamt på mitt rockuppslag boutonen till riddartecknet av Finlands Lejons orden, trots att jag hade några andra hederstecken. Mina skyddskårsmanschettknappar, inhandlade på ett lopptorg, lämnade jag hemma i brist på lämplig skjorta. Iklädd svart regnrock och hatt begav jag mig fylld av nostalgi till Revans gymnastiksal, där jag upplevt många nederlag och få segrar. Det var nu Sibeliusgymnasiets festsal.

Jag minns att jag i en klassmatch i handboll stack pekfingret i den fem år äldre Klaus Törnudds näsa. Ena kortväggen var nu prydd med Sverige, Finlands och Tysklands fanor. I taket hängde Sigurdskårens och den tyska Östersjöflottans fanor, och några till. St. Michaels blåsorkester ackompanjerade välkomstdrinken i skumvin med skrällande militärmusik.

I väntan på att de västnyländska bussarna skulle komma från uppvaktningen vid de vitas gravar i Sandudd kollade jag bordsplaceringen. Jag skulle sitta till höger om Anna von der Goltz, hustrun till kvällens huvudtalare!

Jag kände alltmera att jag befann mig i en text av Franz Kafka.
*****

Så småningom fylldes salen av cirka 120 svartklädda gäster och en general som bar långa rader av ordnar av vilka alla inte skulle ha kvalificerats för att bäras den 6 december i presidentens slott.

Jag undrade fortfarande vilken karaktär högtidligheten skulle få.

Placeringskorten, som samtidigt var programblad, ställde i utsikt gravlaxtartar på skärgårdsbröd med grönskottssallad, isfänkål och sparris med citronkräm. Därefter oxfilé, parmesangratinerad grönsakssufflé, salviapotatis och madeirasås och som dessert vitchokladostkaka med halloncoulis, en neutral blandning av vitt och rött.

Snaps till ackompanjemang av de tre traditionella visorna, för säkerhets skull till texter i programbladet. Vittvin, rödvin och cognac eller likör till kaffet. En ordensprydd man berättade att ordet SKÅL förenade de nordiska länderna, Skåne, Koskenkorva, Ålborg och Löjtens.

Cateringfirmans servitörer i malätna svarta kostymer var som klippta ur en finsk tjugotalsfilm.

Som taffelmusik utlovades Till Fosterlandet och Finlandia av Sibelius, Svidja Sveaborgs och Pellingekårens och Kyrkslätts Ulaners marscher samt Hell dig Finland. Vårt land skulle sjungas unisont.

Senast när jag hörde Finlandia i gymnastiksalen var när Erik Bergman spelade den på grammofon för hela skolan på Jean Sibelius 85-årsdag 1950. Däremellan har jag hört bättre versioner.
*****

Förväntansfullt presenterade jag mig för greve von der Goltz, som visade sig vara en man i övre medelåldern med ett öppet leende, anspråkslöst klädd i en luggsliten mörk kostym och en slarvigt knuten slips. Inte precis vad jag hade väntat mig av en adlig ättling till en preussisk general.

Ännu större var överraskningen när jag började konversera hans hustru, Anna von der Goltz, för artighets skull på min ”altertümliga” skoltyska. Hon duade mig genast och hade bråttom med att påpeka att adelstitlar användes bara av artighet sedan Tysklands monarki avskaffats för 100 år sedan. Borddsällskapet och festtalarna vidhöll dock ”Graf” och ”Gräfin”.

Anna var bonddotter, hade arbetat med utvecklingsstörda barn, doktorerat och efter sin färska pensionering publicerat sin första roman. Hennes man, greven, var lärare i historia. De hade två barn av vilka den ena var klinisk psykolog. Hon lärde mig ordet ”Enkelkinder” och vi jämförde våra barnbarn på våra smarttelefoner. Diskussionen handlade om allt från litteratur till Alice Miller och svart pedagogik, på vilken jag gav flera exempel från Revan.

Som gymnasist såg jag rektor Gustav Adolf Yrjas ge en örfil åt en pojke som åkt kana på trappräcket. Så vände han sig mot mig: ”Det är så man skall straffa, snabbt och effektivt”.

Om skolans roll under inbördeskriget talades det inte ett ord under min skolgång 1945-54. Däremot städade min klass ungefär 1950 under rubriken ”praktiska arbeten” upp en sedan 1918 orörd källare med uniformslumpor och gevär. Projektet leddes av Viking Sundqvist, som sades vara ”vänster”. Skolans lärarkår var, vad jag senare förstått, politiskt splittrad.
*****

Hans von der Goltz höll sitt tal på tydlig norska, som han lärt sig av sin norska mor och några andra norskor i familjen. Hans farfarsfar Rüdiger hade sett sin insats i Finland som sitt livs största militära prestation. Han hade betecknat Mannerheim som begåvad, dådkraftig och militärt kompetent – den påstådda rivaliteten mellan generalerna tonades ned. De var ”var två olika personligheter och temperament som opererade i tandem”.

I tysk historieskrivning är den tyska insatsen i Finland rätt bortglömd, och talaren var överraskad över sin farfarsfars hjältestatus bland Finlands försvarare.

Generalen hade aldrig träffat Mannerheim efter kriget, däremot många gånger J.K. Paasikivi och andra vänner i Finland. Dessa hade några gånger bistått honom ekonomiskt, vilket dock inte motiverades av någon önskan att leva på stor fot. Pratet om att han skulle ha lockats att bli kung i Finland hade han klart avfärdat.

Hans von der Goltz talade mera om sin farfarsfars privata liv än om hans militära insatser. Hans preussiska bakgrund hade förutsatt att soldatyrket skulle gå från far till son. Familjen var dock så småningom mera humanitärt inriktad, med betoning på konst och musik. En av sönerna var medlem i nazistpartiet, i motsats till fadern*. Denne såg dock nazismen som en mindre fara än bolsjevismen, från vilken han speciellt ville skydda de baltiska staterna. Finland såg generalen som en del av ett ”stort, nordgermanskt område”. Han beundrade Finland för landets ”högtstående mellaneuropeiska bildning”.

Senare i sitt liv trivdes Rüdiger bättre i civilt än i militärt eller politiskt sällskap. Teologen Diet Bohnhöfer var en nära vän till familjen.

*[Rüdiger von der Goltz må inte officiellt ha varit medlem av nazistpartiet, men han var mellan 1926 och 1933 ledare för Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, en ultrakonservativ, militaristisk och anti-demokratisk rörelse. Under hans ledning ingick VVVD 1931 i den oppositionella Harzburgfronten som leddes av nazistpartiet, i syfte att installera en högerregering. I mars 1932 skrev von der Golz en offentlig adress till ledarna för de splittrade högerrörelserna, i vilken han uppmanade dem att ställa sig bakom Adolf Hitler i presidentvalet. Från 1934 till andra världskrigets slut var von der Goltz ledare för den tyska officersföreningen, och 1939 befordrades han till generallöjtnant i Nazi-Tysklands armé. Under sina många besök i Finland beskrev han nazismen som “garanten för Tysklands nya uppgång”, red.anm.]
*****

Som karaktär betecknade Hans von der Goltz sin farfarsfar som viljestark och stridbar. När han en gång av en överordnad hade tillrättavisats med att det fanns situationer där en militär ledare måste offra en bataljon för att vinna ett krig hade han svarat: ”detta är inte en sådan situation”. Fosterlandet stod dock framför allt: ”Mein Leben gehört dem Vaterland”. Året 1945 i Tyskland betraktade han som en apokalyps. När allierade soldater fiskade med handgranater sade han: ”You must not make bom-bom in our sea”.

Det andra temat för frihetskrigets minnesfest var befriandet av de vita från fängelset i Revan. Ett par hundra vita från Sigurds-, Svidja och Pellingekårerna hade trängts som fångar i skolan, och i befrielsen av dem hade attaché Folke Malmar spelat en avgörande roll. Han hade fungerat som medlare vid de rödas kapitulation och övertalat deras ledare att låta fångarna undgå arkebusering.

Några av Malmars ättlingar representerade honom vid festen. Hans yngsta barnbarn Ola Dalström höll ett stillsamt anförande där han antog att de vita utan denna insats hade ”förts ut på isen och skjutits”.

Min blivande rektor Gustav Adolf Yrjas hade medverkat till min blivande gymnastiklärares och klassföreståndares Rurik Helenius frigivning. Båda var för en pedagogik som jag i hela mitt liv betraktat som ett mandomsprov och först vid hög ålder ifrågasatt. I minnesfesten deltog en före detta elev som hade stått ut med två års trauma innan han bytte skola.

Hans von der Goltz besök i Finland i år har möjligen samband med att en av de närvarande, Tom Fröman, kom från en familj som mött general von der Goltz vid landstigningen i Hangö. I den fanns en medlem av den hemliga skyddskåren som gett generalen viktig militär information, men också delat hans musikintresse. Generalen hade bland annat spelat piano fyrhändigt med Toms mormor.

Min ambivalens till tillställningen hade något förmildrats under kvällens lopp. Ättlingar till dem som försvarade Finlands självständighet har så klart rätt att hedra deras insatser. De nationalistiska symbolerna var dock i överkant. Deltagarna i högtidligheten frossade inte i några hjältedåd och kom inte heller med några tydliga politiska ställningstaganden.

Åndå kom hela minnesfesten att påminna mig om slutscenen i filmen Aska och diamant där den polska noblessen festklädd dansar till ackompanjemang av Chopins ”hjältepolonäs” nummer 6 i ass dur.

Hemma i Munksnäs besöktes jag på natten av en elak mara.
*****

Denna surrealistista och bisarra upplevelse tolkar jag som ett naivt och aningslöst försök av de närvarande att höja sin egen betydelse, med hjälp av sina förfäders insatser. Carl-Johan Hindsbergs tal till friheten och självständigheten väckte efter vad jag kunde se ingen nationalistisk yra. Jag fick dock den uppfattnningen att Anna och Hans von der Goltz inte riktigt förstått vad de hade gett sig in på. Det är också möjligt att hans festtal inte motsvarade arrangörernas förväntningar. Lyckligtvis blev gymnasisten Axel Bromans korta tal en ungdomens mogna maning till försoning.

Enligt mig borde just försoningen vara den främsta ingrediensen i hågkomsten av vad som hände i Finland för 100 år sedan.

Per-Erik Lönnfors