Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister

Den 29-åriga holländska historikern Rutger Bregmans bok Utopia for Realists blev i fjol något av en överraskande bästsäljare i Storbritannien, även om dess genomslagskraft inte riktigt nått fram till Norden på samma sätt som till exempel Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet eller Naomi Kleins Det här förändrar allt. Jag nämner de här böckerna delvis därför att Bregmans alster känns som en avkomma i rakt nedstigande led – en gravskrift över nyliberalismen och en välargumenterad pamflett för en framtid i vänstertecken.

Det bästa med Utopia for Realists är att boken är glimrande välskriven och backar upp sina påståenden med historiska exempel, grafer och vetenskapliga fakta. Det som är lite tråkigt är kanske att den inte riktigt kommer med något nytt. Och när jag skriver ”tråkigt”, så handlar det kanske främst om en viss uppgivenhet över att de idéer och tankar Bregman för fram är såpass etablerade inom vänsterkretsarna att de redan borde ha omsatts i praktiken. I korthet handlar det om en radikal omdefiniering av arbetsliv och resursfördelning, ett samhälle baserat på socialistiska principer för jämlik fördelning av resurser, där heltidsjobb inte längre är det allena saliggörande i livet. Bregman argumenterar för allmän basinkomst, kortare arbetsvecka och öppnare gränser.

Mycket av bokens innehåll är bekant från till exempel Ha-Joon Changs nyliberalismkritik eller David Graebers så kallade ”bullshit jobs”. Övertygande målar Bregman upp bilden av det kapitalistiska samhället som har gått i stå, och där vi i dag släpar oss fram på lånad tid genom att skapa onödiga jobb för att producera onödiga produkter och tjänster – inte för att de är nödvändiga för vår eller världens överlevnad, utan för att de är nödvändiga för det nyliberala systemets överlevnad.

Problemet, menar Bregman, är att vänstern i dag saknar en enhetlig vision, en utopi för framtiden. Men det här stämmer strikt taget inte riktigt längre. Den globala vänstern börjar i allt högre grad enas bakom tanken på en rörelse bort från fokus på heltidsjobb för alla och mot en modell som på ett sätt eller annat bygger på en radikalt ny modell för omfördelning av resurser, av typen basinkomst. Det här är frågor som vi skrivit om i Ny Tid i årtionden.

Det är hoppingivande att böcker av den här typen allt oftare syns på internationella bästsäljarlistor, och att raden av kapitalismkritiska och vänsterutopistiska (unga) skribenter ständigt får nya tillskott. Det som har efterlysts i högre grad i de här böckerna är klara och tydliga ekonomiska modeller för hur de utopiska samhällena ska finansieras, till exempel var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra allmängiltiga teoretiska modeller för detta, helt enkelt därför att det är mer eller mindre okänt territorium, och de ekonomiska effekterna av en basinkomst måste ju vara omöjliga att på ett detaljerat sätt förutspå. Hur mycket pengar sparar staten till exempel i social- och hälsovårdskostnader då medborgarnas livskvalitet blir bättre? Hur påverkas det småskaliga egenföretagandet då man inte blir av med stöd och bidrag så fort man har en inkomst? Och så vidare. Det som jag själv kanske saknar är böckerna som förklarar hur vi ska komma från punkt A till punkt B. Visioner i all ära, men om de här idéerna inte får större genomslagskraft än vänsterns knappa tio procents valunderlag är de svåra att genomföra. Men kanske – förhoppningsvis – är det så att dessa idéer nöts in tills de blir mainstream, och om Utopia for Realists kan vara ytterligare en droppe som urholkar berget, så försvarar boken väl sin existens. 

Janne Wass

Rutger Bregman: Utopia for Realists.
Bloomsbury, 2017.

3 reaktioner på ”Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister”

  1. Being the one who was submitting Rutger Bregman’s book “Utopia for Realists” for recension (and having done so for the reason that I thought – still think – it the most exciting book since Ha-Joon Chang’s “23 Things …”) I am a bit less than happy about the way how it was presented here. I was submitting it for the purpose of being promoted, but the impression one gets from the recension is that it is something like “quite nice, but nothing new …”. i.e. really not any “boost”. But instead of giving up and leaving things that way, I prefer now to try and point out what I think so exciting about the book.

    I begin with the political situation. It is indeed so that demands for a free basic income etc. are nothing new among the Left. But still we have the situation with “vänsterns knappa tio procents valunderlag”, i.e. the ideas have not managed to get out from the Left ghetto. One reason I suspect to be important in this is that usual people may think this perhaps nice but just wishful thinking (as indeed the recensent himself is seeing it – see his question “var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån”). Which means that one has to present them with examples that the idea is REALLY anything but unrealistic (which is what Bregman is doing). And the presentation, in turn, has to be in such a form that it is actually reaching people. Now compare Bregman’s book to Piketty’s “Kapitalet …”: Piketty’s ideas may be quite correct (there exists something like a short version of his book, and after having looked into that I agree with him), but his book is a “tegelsten” which by its very price and thickness will deter any usual reader, nor do I know any person to whom I would dare to give his book as a present (people ARE busy and have to live their own lives). Bregman’s book, instead, is a paperback and very easy reading. I payed for my copy 18,90 €, but meanwhile there is in Akademen a smaller paperback version on the shelf for 13,90 €. It would of course be nice to have it also in Finnish (and there IS in fact a Finnish edition titled “Ilmaista Rahaa Kaikkille”) but up to now the Finnish version costs 31,90 € … (thus, not very able to spread far and wide). Altogether, Bregman’s book is a VERY good vehicle for the spreading of “ammunition” for the purpose of promoting ideas which are already widespread among the Left (but have, so far, been considered with suspicion by the general public), while books like Piketty’s are not. It is cheap paperbacks which one can also give easily away as presents (with a realistic hope that the recipient will also read them) which are a promising way of spreading ideas. Which brings to my mind that I saw recently (after all these years !!!) still several copies of Ha-Joon Chang’s “23 Things …” on the shelf in Akademen.

    There was still the question “var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån”. I do not remember that Bregman would have come up with an answer. But I myself am inclined to say that “in the same way as up to now”. After all, one of Bregman’s ideas is to abolish just such jobs which are superfluous/nonproductive/even counterproductive (by interfering with productive work, e.g. by imposing excessive demands to justify one’s doings to supervisors), so that abolishing these jobs should not very much decrease the amounts of available money. And as the system has already accepted the demand that everybody (working or not) should have enough to survive on, here would, in principle, not either be any very drastic change. In addition, I should suggest myself the idea that, once many people have the time to think and cultivate special interests, it might give a boost to the system if it would open up channels via which non-specialists could feed proposals into the system for consideration and possible realization. – There is up to now the superstition around that anybody with ideas should also be able to realize them as an entrepreneur. But this is psychological nonsense. The talent of producing good ideas is a different talent from entrepreneurship. Years ago I was producing three “technical visions” for Ny Tid, which I still think were good ideas, but it is perfectly obvious that I am not fit to realize them as an entrepreneur. People ARE different, and the reason why our politicians seem unable to see this may be in their general helplessness in combination with the ever-growing demands what the state should pay for. It makes them to concentrate their hopes on “money makers” of any type (whom they hope they can tax) while forgetting about other (possibly widespread) talents in people which could well contribute to the general welfare of society.

  2. I feel like quoting a formulation which the very appreciable Geo Stenius was recently using in a different context: “Om man har bra motargument är man en idiot när man inte lägger fram dem.” And part of this “lägga fram” is the SPREADING of one’s reasons, for which some forms of publication are more efficient than others. If Ny Tid claims to be a vänstertidning it should appreciate this aspect (even when writing a recension), especially in a situation when the party which is interested in realizing the good ideas in question has obvious trouble growing beyond 10 percent. I do not demand that one should lie or make exaggerated claims, but if one book is VERY much easier to buy and spread than some (however famous) “tegelsten”, one should appreciate that and also mention it.

    As to Piketty’s “tegelsten”, the “short version” of his book which I was mentioning was “Pocket Piketty” by Jesper Roine (Zed Books, London). According to one Steve Keen it “Compresses Piketty’s magnum opus down to 160 digestible pages.” I got it in November last year for 10,90 € from Akademen. If Janne should wish to check whether it gives an adequate idea of Piketty’s big book (which he seems to have read the way he refers to it) I can gladly lend it to him. Perhaps he will think it afterwards worth while to write a recension about it.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.