Beteendeekonomernas Econ och Human

2,4K

De två ekonomerna Richard Thaler och Daniel Kahneman
har fått Ekonomipriset till Nobels minne, Thaler 2002 och Kahneman 2017. Båda är psykologer och har varit föregångare i det som kallas beteendeekonomi. Det finns också neuroekonomi, men den har hittills inte gett något ekonomipris.
Thaler och Kahneman har också skrivit bästsäljandse faktaböcker, Kahneman Tänka, Snabbt och Långsamt och Thaler bland annat Nudge. I dem ifrågasätter de den klassiska nationalekonomins heligaste trossats. Den säger att människan handlar rationellt för att maximera sin egen nytta.
Det finns två slags människor, de som skapar dikotomier och de som inte gör det. Kahneman och Thaler hör till de förstnämnda, dock bara i pedagogiskt syfte.

De kallar sina två olika typer för Econ och Human. Den första är rationell och tänker långsamt. Den andra kan fatta beslut snabbare och mera impulsivt (men inte nödvändigtvis irrationellt). Ordvalet ”Human” är laddat till beteendeekonomernas fördel. Hon kunde också ha kallats Noec. Kahneman använder konsekvent ”she” som människans pronomen.

Varje människa har litet av båda i sig, men ingalunda är hon helt rationell som i Adam Smiths och de andra klassiska ekonomernas tankevärld. Hon är vanligen mera av det ena eller det andra. Det sitter delvis i det genetiska arvet, men också Humanerna – inklusive politiker av den sorten – har under årens lopp blivit indoktrinerade i Econernas tänkande. Det är för att det är svårt att överge sin barnatro och för att beteendeekonomin passar i den klassiska ekonomin som en rund plugg i ett fyrkantigt hål.

Samhällsvetenskaperna saknar, i motsats till naturvetenskaperna, det pålitligaste vetenskapliga instrumentet i sin verktygslåda. Det är experimentet. Stalins, Hitlers och Maos försök att utnyttja det kan inte rekommenderas. Psykologer kan däremot använda experiment. Det gör Kahneman och Thaler, och krossar nationalekonomins grundantagande.

Samtidigt bekräftar de många ordspråk som vägleder mänskligt handlande, om också inte alltid rationellt. Att inte kasta goda pengar efter dåliga är sunt, men inte alltid att en fågel i handen är bättre än tio i skogen. Man minns också framgångarna i sitt liv, och glömmer misslyckandena. Jag kommer ihåg målet jag gjorde på Väinämöinenplanen 1947, men inte alla förbiskott senare. ”Räkna de lyckliga stunderna blott” . Det får dig på gott humör, också om minnet barmhärtigt plånar ut de olyckliga. Likaså färgas ens syn på livet av det som hänt senast, antingen med- eller motgångar. Det är därför bäst att ta stötarna i ungdomen, och spara livets efterrätt till ålderdomen – då det kanske kommer någon Fågel Blå.

Medveten om detta har Kahneman sparat de bästa avsnitten till slutet av sin bok. Jag minns den därför som en fascinerande läsning. Beteendevetarna har inte nämnvärt lyckats slå in kilar i de klassiska nationalekonomernas modeller. Det är förståeligt, eftersom det är svårt att klämma in mångfacetterade mikromodeller i någon omfattande förklaring till hur den globala ekonomin fungerar. Därför insisterar makroekonomerna med att bara det som de kan se och som passar in i deras matematiska modeller finns till. När det gäller mänskligt handlande låter de fortfarande solen kretsa runt jorden.
Det gäller i synnerhet beteendevetarnas hårdaste meningsmotståndare, Chicagoskolans liberalistiser, de som ser individens frihet som det högsta goda, också om det både för henne själv och samhället kan sakna all rationalitet. Det bådar inte gott för världen.

Per-Erik Lönnfors