Det postdemokratiska tillståndet analyserat

av Lars Sund

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens upplösning drygt två år senare drog en demokratiseringsvåg inte bara över Europa utan också över Asien, Afrika och Latinamerika. I segeryran gick somliga bedömare så långt att de förklarade att mänsklighetens utveckling kommit till en punkt där historien nått sitt slut; den liberala demokratin hopkopplad med marknadsekonomi var det perfekta politiska systemet, bättre kunde det inte bli.

Demokratientusiasterna hade fel.

Historien tog inte slut. Ett drygt kvartssekel efter utgivningen av Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man befinner sig demokratin i en världsomfattande kris: enligt tankesmedjan Freedom House var 2017 det tolfte året i rad som friheten och demokratin i världen befann sig på reträtt. Och det är inte bara Putin, Erdogan och Orbán – som alla kommit till makten via någotsånär fria och demokratiska val – som agerar demokratins dödgrävare. Även våra egna till synes stabila och välfungerade politiska system har djupa problem. Vi lever i vad som kan kallas ett postdemokratiskt tillstånd, skriver Jeff Werner i sin nya bok Postdemokratisk kultur.

Jeff Werner är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit bland annat om hur svenskarna började uppfatta sig som blonda och blåögda – och om hur bilder, design och arkitektur samverkade för att befästa och upprätthålla den här självbilden. När han som konstvetare tar sig an demokratins problem blir resultatet mycket intressant och ger ett nytt perspektiv på den centrala frågan om hur vi väljer att förvalta det demokratiska systemet.

Det postdemokratiska tillståndet kännetecknas enligt Jeff Werner av att demokratins formella strukturer som fria val, yttrande- och mötesfrihet och oberoende medier fortfarande upprätthålls, samtidigt som det demokratiska systemet allt mer börjar tömmas på innehåll. Politiken präglas inte längre av ideologier som befinner sig i konflikt med varandra, och de stora framtidsvisionerna saknas. Istället ser sig politikerna som förvaltare av den rådande ordningen. Opinionsundersökningarna dikterar i stor utsträckning deras agerande. Politikens innehåll bestäms inte längre av de allt färre medlemmarna i partierna utan av en liten krets i partiledningen, politiska tjänstemän och så kallade spinndoktorer. Politikerna interagerar inte längre med sina väljare utan ”kommunicerar” sina mer eller mindre tillrättalagda budskap ner till dem, via de nyssnämnda spinndoktorerna. Väljarnas deltagande i politiken inskränks till att gå och rösta vart fjärde år. I övrigt förutsätts de hålla käften och inte ifrågasätta det som bestäms ”i demokratisk ordning”.

Samtidigt som demokratin urvattnas används själva ordet ”demokrati” allt flitigare, i alla möjliga sammanhang, konstaterar Jeff Werner. Det gäller inte minst inom kulturen. När politiken övergår till att handla om administration blir kulturen en allt viktigare spelplats för det som återstår av demokratin – konsten ska stå för det demokratiska samtalet och stadsplaneringen ska skapa forum där människor kan mötas, för att exemplifiera med två tidstypiska resonemang. I sin bok undersöker Jeff Werner vad det här tänkandet innebär i praktiken.

Han skriver om den postdemokratiska staden, arkitekturen, konsten och designen, samt om det postdemokratiska museet. Resultatet är en rad inträngande och briljanta analyser som hämtar styrka ur såväl konkreta exempel som en gedigen teoretisk grund. Gång på gång får sig läsaren till livs kritiska och nödvändiga insikter. I kapitlet om staden skriver Werner till exempel att i ”det postdemokratiska tillståndet har … medborgaren ersatts av konsumenten. Från att staden betraktas som en demokratisk urcell i kraft av dess heterogenitet, ses den som en arena för kommers … Denna logik premierar marknadsföring och varumärkesbyggande. Stadens utformning och utveckling har blivit en managementfråga och är inte längre en politisk eller ideologisk fråga …” Just detta att vi under den nyliberala politiska ordningen förvandlats från medborgare till kunder är något Werner hela tiden återkommer till, liksom att ”framhållandet av konsensus och konflikfrihet är kännetecknande för postdemokratin”. Det här är mycket viktigt, ty konflikter är, enligt Jeff Werner, absolut nödvändiga för en levande och fungerande demokrati.

Demokratin är ingen ideologi i sig. Den är som styrelseform ”tom” och det ankommer på oss alla att ladda den med innehåll. Vitt skilda samhällsintressen, gestaltade i ideologier och politiska framtidsvisioner som ofta står i konflikt med varandra, är det som ger demokratin kraft och vitalitet. Den politiska debatten är demokratins livsnerv, det är endast genom politiken demokratin kan förverkligas. Men, skriver Werner, ”i det postdemokratiska tillståndet hotas demokratin av att politiska frågor omformas till moraliska frågor”. Moraliska frågor kan man inte rösta om. Att göra moral av det som borde vara politiskt är farligt – som Werner påpekar saknar ”demokratin som styrelseform en yttre legitimitetsgrund”. Till skillnad från auktoritära styrelseskick som kan hänvisa till Gud, historien eller nationen bestäms grundvalarna för demokratin genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan medborgarna. Frivilligheten är demokratins styrka men också dess svaghet: överenskommelser kan ju alltid brytas.

Postdemokratisk kultur är en bok fylld av provocerande, uppfordrande och tankeväckande resonemang om demokratins nuvarande tillstånd – som enligt Jeff Werner alltså inte är särskilt gott. Jag vill påstå att Postdemokratisk kultur är en mycket viktig bok, värd mycket större uppmärksamhet än den hittills fått och värd att läsas av alla som intresserar sig för vår demokrati och dess framtid.

Lars Sund

Jeff Werner:
Postdemokratisk kultur.
Gidlunds, 2018.

1 kommentar

Ernst Mecke 24 november, 2018 - 21:28

I did not read Werner’s book, thus have to limit myself to what Lars Sund was writing about it. And if he seems to agree with Werner that ”demokratin som styrelseform [saknar] en yttre legitimationsgrund” I feel like disagreeing, because I think that one precondition for a well-functioning system is FEEDBACK (which is absent or at least severely limited in authoritarian forms of government). Of course (and as we see these days) also Western democracy has its weaknesses, same as already the Athenian democracy had. One weakness is the widespread ignorance about human psychology (people are usually unable to realize when they have to do with a demagogue), another weakness is the near-unlimited licence to spread lies (Donald Trump was reported to have produced, so far, 8,3 public lies per day in office), with both of these factors making it VERY difficult for a democracy’s citizens to form an informed political opinion about anything (e.g. about a candidate for some office). Thus, in order to improve our democratic system, here a few suggestions: (a) Psychology, especially those parts of it which are relevant for politics (that would be to quite some degree primate behaviour, because the basic prescriptions of demagogy tend to appeal to just such tendencies which we share with our furry cousins) should already be taught at school. I do not expect any explosive outbreak of self-knowledge to result from this, but I see the possibility that thus-instructed people will be able to point things out to each other. (b) The media, from whom the citizens are, after all, getting the information on the basis of which they make up their minds about political matters, should be subjected to some organization for something like konsumentskyyd (same as foodstuffs and medicaments are). I. e. an institution which would have to be as indipendent as, e.g., law courts would have to check the reliability, truthfulness and political tendencies of the media’s products and mark them accordingly in a way which would be visible to the buyer. That could go so far that the media would have a legal obligation to publish an explicit assessment by this institution every quarter of a year on the first page (or similarly). And the general unreliabilty of the social media should be pointed at on a regular basis, while a supervision of the social media should just prevent clearly illegal activities (such as instigation of hatred towards minorities, and similar). One could make further suggestions (such as batteries of psychological tests for finding out whether a candidate for a powerful office is fit for it), but I do not feel like going here into too much detail. But anyway I think that the above proposals could already make quite some difference for the better.

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.