Det ryska Krim blir till på vita duken

av David Isaksson

Det var via nyhetsprogram och TV-shower på de statskontrollerade ryska tv-kanalerna som Kreml först gav sin version om varför Krim annekterades. Men den sortens aktualitetsprogram är flyktiga och när annekteringen väl var ett faktum behövdes en mer bestående historieskrivning. Det är förmodligen därför det gjorts tre ryska spelfilmer som på olika sätt berättar om Krim. De ger en vink om hur Rysslands politiska ledning vill att annekteringen av halvön ska uppfattas.

Den första av filmerna kom 2017 och har kort och gott titeln Krim. Med en film i Hollywoodstil vill regissören Aleksej Pimanov berätta Kremls version av hur Krim åter blev ryskt.

Sommaren 2013 åker Aljona, en ung reporter från Kiev, till Krim för att göra en dokumentärfilm. Där träffar hon Sasja som är från Sevastopol, alltså den stad på Krim där ryska Svartahavsflottan har sin bas.

De blir kära i varandra, men när sommaren är slut måste Aljona återvända hem. Deras nästa möte sker på Majdantorget i Kiev. Det är februari 2014 och protesterna mot den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj pågår för fullt. Aljona stödjer Majdanupproret, medan Sasja sympatiserar med kravallpolisen. När en demonstrant kastar en molotovcocktail på en polis springer Sasja fram och räddar den brinnande mannen.

Krim är en allegori. Förhållandet mellan Ryssland och Ukraina förstörs av Majdanprotesterna. Ryssland (Sasja) är den rationelle mannen som förstår vikten av ordning och Ukraina (Aljona) är den känslomässiga kvinnan.

Filmen ger sken av att återge två sidor, men den gör förstås klart att det är Sajsa som har rätt. För tittarna är det också högst oklart varför Aljona stöder Majdanupproret. De som protesterar verkar bara syssla med våld, förutom att sätta eld på en kravallpolis ger de sig på en grupp bussresenärer.

Trots det vill Sasja fortsätta förhållandet med henne. Det är Aljona som i slutscenen väljer att gå ifrån honom. Ukraina lämnar Ryssland för Majdan. Fast för att få ett lyckligt slut har regissören Aleksej Pimanov lagt till en epilog där Aljona inser sitt misstag. I verkligheten har Ukraina inte gjort någon liknande omvärdering.

Kritiker i oberoende ryska medier avskydde Krim. Inte bara det ideologiska innehållet störde dem. De klagade också på dåligt skådespeleri och omotiverade actionscener, men framförallt på att filmen inte var begriplig. Det är inte bara Majdan som inte förklaras. Även när ryska stridsvagnar rullar in på Krim och Sasja jublar är tittaren inte helt säker på vad som pågår.

Sådana brister kan förstås skyllas på manusförfattarens tillkortakommanden, men jag tror att ett skäl till att Krim inte lyckas skapa en tydlig berättelse är att den ryska historieskrivningen är oklar. Putin sa först att inga ryska soldater fanns på Krim, för att sedan erkänna att de var där. Eftersom konflikten med Ukraina inte är löst kan det i framtiden finnas behov att skriva om historien något och därför har de som gjort Krim inte velat låsa sig alltför hårt vid en version.

Dmitrij Gratjov spelar Vladimir Putin i propagandafilmen Presidentens semester (2018). En film där Putin på sin färd till Krim blir rysk landsfader.

En helt annan berättelse om Krim är komedin Presidentens semester som hade premiär i maj i år. I den upptäcker huvudpersonen, Vladimir Putin, att livvakter och säkerhetstjänsten avskärmat honom från verkligheten. För att ta reda på hur det står till i dagens Ryssland förändrar Putin sitt utseende med en avancerad mask och beger sig ut på gatorna som en vanlig man.

Den ryske presidenten spelas, innan han får nytt utseende, av Dmitrij Gratjov som ofta uppträder som Putin i det populära ryska komediprogrammet ”Comedy club”. Gratjov är hyfsat porträttlik och framförallt imiterar han skickligt Putins sätt att tala. Skämten innehåller ingen kritik, utan handlar mer om att det är roligt att presidenten befinner sig i vardagliga situationer.

I Presidentens semester lyckas Putin skaka av sig sina livvakter och hamnar i en bil med Zina, en förskolelärare vars odåga till man stulit hennes semesterpengar. Tillsammans åker de från Moskva till Krim. På vägen dit upptäcker Putin problem i det ryska samhället. Vägar repareras inte och polisen är korrumperad.

Till skillnad från Krim så är Presidentens semester ofta underhållande, särskilt när den driver med den klantiga säkerhetspolisen. Filmen har, trots sin servila inställning till makten, fått en del beröm av oberoende ryska kritiker.

Det politiska innehållet är en variant på ”tsaren är bra, men bojarerna dåliga”. Alltså de tjänstemän som finns kring Putin är inkompetenta och om presidenten bara känt till Rysslands problem skulle han ha fixat dem.

Presidentens semester visar också en ny bild av Putin. Här finns inget av den sexiga machoman som jagar tiger, tar av sig tröjan och som unga kvinnor gjort poplåtar om. Istället har Putin en papparoll till både sin medresenär Zina och Ryssland. Han blir, på vägen till Krim, rysk landsfader.

Det färskaste bidraget till filmer om Krim heter Krimbron. Den utspelar sig under bygget av bron över Kertjsundet, alltså där Ryssland nyligen tog tre ukrainska fartyg i beslag.

Manuset till Krimbron är skrivet av Margarita Simonjan, chefredaktör för den statliga ryska propagandakanalen RT. Hon vill med sin film skapa en ny och positiv bild av Krim. Filmen följer 16 personer som när sluttexterna börjar rulla har bildat åtta par. En arkeolog blir ihop med en brobyggare, en Moskvahipster med dottern till en krimtatar, en amerikanska på besök med en armenier och så vidare. Simonjan lanserar Krim som en plats där alla lever tillsammans i harmoni.

Margarita Simonjan, chefredaktör för den statliga propagandakanalen RT, har skrivit manuskriptet till Krimbron. I filmen är Krim en plats där alla lever tillsammans i harmoni.

Men hur glada och kära personerna i filmen än är, så går det inte att komma ifrån känslan att Krimbron döljer något. Om allt är så bra, hur kommer det sig att Krim är utsatt för sanktioner och varför betraktar så gott som alla världens länder Krim som ukrainskt? Det får man inget bra svar på.

Filmerna om Krim speglar, inte oväntat, Kremls åsikter. Även om Presidentens semester innehåller några lyckade skämt så slås man som tittare av hur svårt det är att göra propaganda som övertygar. Det är inte lätt att begripa hur någon skulle kunna ändra uppfattning om Krim och annekteringen efter att ha sett de här filmerna.

David Isaksson

Filmernas trailers:

Krim (Krym). 2017.
Regi: Aleksej Pimanov

Presidentens semester (Kanikuly prezidenta). 2018.
Regi: Ilja Sjerstobitov

Krimbron (Krymskij most). 2018.
Regi: Tigran Keosajan

1 kommentar

Jack 19 december, 2018 - 21:34

Man kan ju fråga sig hur demokratiskt det var när Ukrainas i laga ordning valda president Janukovitj jagades bort, inte röstades bort med röstsedlar utan med hjälp av molotovcocktails, påkar och till sist med krypskyttar. Också regeringen fördrevs och ersattes med en ny regering med nazister i.
Denna stiftade en ny lag som endast tillät ukrainska som officiellt språk i Ukraina. Men på Krim som hört till Ryssland från slutet av 1700 – talet till mitten av 1950 – talet när Krustjev gav Krim till Ukraina talades det förstås mest ryska. Därför blev krimborna missnöjda med detta och ordnade en folkomröstning om de skulle höra till Ukraina eller Ryssland. De som ville höra till Ryssland vann överlägset och Ryssland tog emot dem och den Krims nya regering stiftade en lag som gjorde ryska, ukrainska och krimtatariska till officiella språk på Krim.
Men i östra Ukraina bor det mycket ryskspråkiga och de tyckte inte om att bli språkligt diskriminerade, så de utropade ett område där det bodde mycket ryssar som en självständig republik.
Men det tålde inte Kievregimen utan den anföll dem med militären och de bet ifrån sig och kriget var ett faktum.
I detta krig anses för länge sedan över 10000 människor ha dött.
Vad jag vet har ingen bragts om livet på Krim.

Reply

Lämna ett svar till Jack

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.