Helautomatiserad rymdhomolyxkommunism

2,3K

Häromdagen snubblade jag på nätet över ett vänsterupprop som uppmanade till att bojkotta självbetjäningskassor. De här nya sortens obemannade kassorna, där man själv låter maskinen avläsa uppköpens streckkoder och sedan betalar med kort, var enligt avsändaren ett listigt knep av företagen för att minska på personalbehovet genom att så att säga få kunden att göra expeditens jobb.

Lustigt nog läste jag det här på min mobil precis efter att jag köpt mitt morgonkaffe i kiosken – mycket riktigt – med hjälp av en självbetjäningskassa. I kiosken var det lång kö, jag var lite sen till jobbet, och det var två expediter på plats. Den ena av dem arbetade febrilt med att rada upp produkter på hyllorna, och den andra ömsom sålde cigarretter och godis, laddade resekort, kontrollerade lottokuponger, tillredde hot dogs, löste ut postpaket, installerade mobilabonnemang och agerade turistinfo. Jag tog min kaffekopp, gick förbi kön, slog in kaffet i maskinen, betalade med kort, sa artigt ”tack och hej” och gick ut.

Alla inblandade vann på mitt beslut: jag besparade expediterna lite jobb, personen bakom mig fick lite kortare kötid och jag fick mitt ärende uträttat snabbt och smidigt. Att jag i något slags bakvänt solidaritetsuttryck skulle ha belastat både expediter och andra kunder mer än jag behövde känns befängt.

Episoden är relevant för denna tidnings tema, artificiell intelligens, eftersom den belyser hur det i vänster- och arbetarrörelsen finns inbyggd en viss reflexartad luddism. Så fort det talas om ny teknologi på arbetsplatsen tenderar vänstern att inta försvarsposition, speciellt om teknologins funktion är att effektivera eller automatisera något arbetsmoment. Den här försiktigheten är både hälsosam och nödvändig på kort sikt: vänsterns uppgift är trots allt att slå vakt om arbetarnas situation. Även om den samhälleliga nettoeffekten av automatiseringar ofta är utjämnande, då nya uppgifter uppstår i och med ny teknologi, är det ofrånkomligt att någon blir av med jobbet då det övertas av en maskin. Annars skulle ju företag inte vara intresserade av automatisering.

I ett längre perspektiv är det ändå problematiskt om vänsterns enda roll i diskussionen om artificiell intelligens och automatisering blir att agera bakåtsträvare. Rätt applicerad har nämligen den nya teknologin potential att förbättra livskvaliteten, inte bara för företagsledning och representanter för kapitalet, utan för oss alla.

Precis som vänstern inte kan acceptera en basinkomst som är för låg bara för att den kallas basinkomst, kan vänstern inte heller acceptera automatiseringens och den artificiella intelligensens intrång i samhället om de inte stöder de värden och mål som vänstern företräder, utan tvärtom leder till sämre förhållanden för arbetare och arbetslösa. Men automatiseringen i kombination med en väl tilltagen basinkomst bär inom sig ett löfte om att infria en radikal samhällsförändring som skulle befria oss det som David Graeber kallar för skitjobb. Graeber definierar dessa jobb som sådana som inte tillför samhället någonting, utan finns till endast för att marknadskapitalismen kräver 1) ständigt tillväxt och 2) att vi ska vara heltidssysselsatta för att ha ett samhälleligt existensberättigande, alltså lönearbetesslaveri. För att parafrasera Pontus Purokurus nya bok, borde vänstern aktivt ta del i debatten om omdefinieringen av arbetslivet, med målet att skapa en ”helautomatiserad rymdhomolyxkommunism”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör