I mitten av kultfilmen Goodbye Lenin avbryts ett kärleksfyllt tonårsgräl på en bro av ett plötsligt fyrverkeri. Den som råkar ha exakt kunskap om såväl den tyska politiska utvecklingen kring Berlinmurens fall som de tyska fotbollsframgångarna i Italien-VM sommaren 1990 får därmed en rejäl kunskapsbonus – insikten om varför det plötsligt blir fyrverkeri kommer direkt, långt innan standardtittaren via pliktskyldig berättarröst informeras om vad som hände. Liknande ögonblick av kunskapsbaserad bonus dyker upp stup i kvarten då Alfred Backa skriver snutthumor i bokform.
Backa är som bäst i sin två år gamla bok Finland hundranånting, där de allra flesta som inte sovit sig igenom grundskolan kunskapsbelönas med jämna mellanrum. Boken är uppbyggd som en någorlunda verklighetsbaserad antologi med korta fristående texter, och de bästa kunskapsladdade smällkaramellerna dyker upp då signaturen Sune F. Granqvist tar sig an något enstaka år ur Finlands självständighet under vinjetten ”The year in review – året i recension”. Så här beskrivs bytet av tyskt statsöverhuvud 1925: ”Hindenburg verkar vara en duglig och ansenlig karl att ha i maktposition, även om jag får en känsla av ett himlastörtande eldinferno varje gång jag hör hans namn. Vet inte varför. Det lär nog inte hända under hans tid vid makten i alla fall.”
Inte heller i nyutkomna Överlevnadshandbok för finlandssvenskar har komikern Backa legat på latsidan i sin jakt på kunskapsbonusar som kickar in med några sekunders fördröjning. För att kunna ta till sig precis allt krävs närmast encyklopediska kunskaper om Svenskfinland – alla delar, inklusive språköarna. Att humorn fungerar nästan lika bra som i hundranåntingboken – som avslutas med en rätt diger förteckning på skriftliga källor – är ett toppbetyg för Backa och de 30 personer som i slutet av boken tackas för ”info, fördomar och roliga skoj”. Jag som är uppvuxen i Vasa, har studerat i Åbo, bor i Helsingfors och har sysslat med sommarstugeboende i Närpes får lite extrabra humor under många av anhalterna på den delvis (?) imaginära resan. Den enda regionen som inte riktigt bjuder upp till dans är Åbo, som avhandlas på knappt två av de 210 sidorna.
Berättaren är nära att dö efter en färjtur i skärgården, men hämtar sig så pass att reseskildringen avslutas med ett kapitel rubricerat ”Upp till kamp!”. Det är bokens svagaste avsnitt. Då resten av boken balanserar stilrent i gränslandet mellan humor, kunskap och fördomar är avslutningen mer som en balanskonstnär som krampaktigt hänger kvar i linan efter en miss. Uttalanden som ”avfyra champagnekorkar mot Sannfinländarnas huvudkontor” och ”tala svenska på metron” går utmärkt att förse med utropstecken och uttala i falsett i samband med lägereldar eller sitzar, men i en humorbok med så pass mycket stil och finess som Överlevnadshandbok för finlandssvenskar är de inget värdigt klimax.
Båda böckerna lider också av att skämten om det finskspråkiga Finland är överladdade med fördomar och nästan helt saknar finess och kunskapsbonusar – de skiljer sig alltså på ett negativt sätt ur mängden. Då Backa är på hemmaplan – i de österbottniska svenskbygderna – har han en helt annan finess i tilltalet, även i fall då det är frågan om i grunden negativa beskrivningar.
Foto Linnea Portin
Alfred Backa: Överlevnadshandbok för
finlandssvenskar.
Schildts &
Söderströms, 2018.
Alfred Backa: Finland
hundranåntingboken
Schildts &
Söderströms, 2016.
1 kommentar
Finess och finess… Jag glupade i mig Backas överlevnadsråd i en enda munsbit och skrattade högt flera gånger. Boken gav jag genast vidare; borde kanske ångra mig, men jag tröstar mig istället med att jag nog nån dag får hundranåntingboken i min hand. Har du att låna?
Mikke