Kanske kritiken ändå krisar en smula?

2,4K

I Hbl 17.2.2019 (”Kulturjournalistiken krisar inte”) presenterar kulturjournalisten Jenny Jägerhorn-Tabermann resultat från sin magisteravhandling och gör ett inlägg i den länge pågående diskussionen om kultursidornas utarmning och det som har kallats för ”kritikens kris” – i korthet, proffskritikens försämrade verksamhetsförutsättningar som följd av de traditionella tidningshusens ekonomiska trångmål då annonseringen flyttar till nätet och upplagorna faller.

Jägerhorn-Tabermann har räknat medeltalet av kulturrecensioner per vecka i tidningarna Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, för åren 2007, 2012 och 2017 och kommer fram till att antalet recensioner per vecka har rasat i samtliga tidskrifter: från 51 till 33,5 (Hbl), 10,5 till 4 (Vbl) och från 9 till 5 (ÅU). Men eftersom tidningarnas övriga innehåll också minskar i motsvarande grad så minskningen av kultursidorna i proportion till tidningarnas övriga material inte lika tydlig – utom på Vasabladet, där minskningen var dramatisk både absolut och proportionellt.

Jägerhorn-Tabermann väljer emellertid att inte tolka detta som en kris för kritiken, utan leder istället in diskussionen på en konstruerad motsättning mellan ett gammalt estetiskt paradigm (kritiker är elitistiska smakdomare) och ett journalistiskt paradigm (journalister är fräscht vardagliga, publiktillvända och objektiva). Det största problemet är att Jägerhorn-Tabermann polemiserar mot en ståndpunkt som ingen egentligen företräder, och därmed framstår den största delen av texten som ett fäktande med en halmdocka. Alla de som försöker lyfta fram kritikernas försämrade arbetsvillkor och den ohållbara situationen för professionell kritikerverksamhet avfärdas tämligen orättvist.

Den motsatta tolkningen av materialet, att kritiken helt riktigt krisar, verkar minst lika rimlig. Kultursidorna krymper, och det gör också tidningarnas övriga utgivning. Vilken av dem som proportionellt sett krisar mera är av underordnad betydelse.

Det mesta som har skrivits om kritikens kris understryker att det är en utveckling som är intimt sammanflätad med alla de stora förändringarna i medielandskapet som har drabbat den traditionella pressen på flera olika fronter. Överlag har specialiserad sakkunskap inom pressen blivit mer sällsynt, och även kulturrapporteringen sköts i större utsträckning av allmänreportrar. I utgivningen har vi även sett att mycket av det unika innehållet på kultursidorna ersättas av generiskt material från nyhetsbyråer. Den professionella kritikern med sin sakkunskap är väldigt trängd, och risken finns att den offentliga diskussionen om konst och kultur trivialiseras då den reduceras till en ren konsumentupplysning. Det är en verklig farhåga som inte på ett rättvist sätt kan avfärdas som enbart ett uttryck för en maktkamp inom kulturredaktionerna som den gamla eliten håller på att förlora.

Där formulerar Jägerhorn-Tabermann en relevant hotbild: vilka blir följderna för konsten om den institutionella konstkritiken bara reduceras till en förlängning av marknadsföringen?

”Om kulturkritiken byts ut mot puffar och förhandsintervjuer eller betygsättning i form av stjärnor går kulturfältet miste om en sorts symbios som aktörerna inom kulturens fält tidigare har haft, där kritikerna haft den bildande portvaktsrollen, publiken kunnat ta del av denna ’kulturfostran’ och kulturinstitutionerna och konstnärerna via kritiken fått respons och på sätt och vis en förlängning av sina verk. Konsten blir mer vakuumförpackad, isoleras, blir snabbmat och glöms snabbt bort igen om ingen debatt förs eller om diskussionen om den blir alltför ytlig.”

Jag håller med. Kan vi fortsätta diskussionen därifrån?