Hård dragkamp om Sydkoreas ekonomiska politik

av Gordana Malešević

Under sin presidentvalskampanj lovade Moon Jae-in att ställa om till en inkluderande och inkomstdriven ekonomisk politik samt reformera Sydkoreas arbetsmarknad så att den ”tillgodoser även arbetstagarnas behov”. Moon segrade i valet, men hans planerade paradigmskifte möter motstånd från ledarna för landets privata företag, vilket har fått många väljare att tvivla på att en ekonomisk politik som minskar klyftorna i inkomster och livskvalitet alls fungerar.

I december 2016 skakades Sydkorea av massdemonstrationer mot korruption som avsatte president Park Geun-hye. Då var det jämnt 20 år sedan Sydkorea blev medlem i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). På jämförelsevis kort tid har Sydkorea utvecklats från ett av världens fattigaste länder, med flest barn satta till utlandsadoption, till världens elfte och Asiens fjärde största ekonomi.

Denna utveckling drevs av en finansdriven ekonomi med en arbetsmarknad präglad av långa arbetspass, viss- och deltidsanställningar, eller arbetskraft inhyrd via bemanningsföretag, och utbredd diskriminering av kvinnor. I Sydkorea har 56 procent av kvinnorna i arbetsför ålder ett betalt arbete, jämfört med 76 procent av männen, och män får 37 procent mer i lön än kvinnor, enligt OECD:s rapport The Pursuit of Gender Equality An Uphill Battle från 2017. Enligt det statligt finansierade Sydkoreas arbetsinstitut beror det på att patriarkala värderingar och hierarkiska strukturer fortfarande är utbredda, samt på att inhemska privatföretag för att pressa sina kostnader bland annat undviker att betala den lagstadgade mödrapenningen, genom att inte anställa kvinnor, eller i strid mot lagen säga upp kvinnor då de blir gravida.

Inför presidentvalet lovade det socialliberala Demokratiska partiets kandidat Moon Jae-in att förbättra arbetsvillkoren genom att ställa om till en mer inkluderande och inkomstdriven ekonomisk politik. Han lovade att reformera arbetsmarknaden så att den ”tillgodoser även arbetstagarnas behov” och att föra en arbetsskapande politik som tar avstamp i den offentliga sektorn och minskar klyftorna i inkomster och livskvalitet.

Moon Jae-in, en människorättsadvokat som sadlat om och blivit politiker, lovade också att ta itu med den utbredda korruptionen inom statsapparaten och rättsväsendet. Han lovade att rensa upp i de två föregående presidenternas nära och ogenomskinliga samarbete med ledarna för landets företagskonglomerat, stoppa praxisen att benåda företagsledare dömda för ekonomisk och annan brottslighet. Därtill motsatte han sig att storföretag expanderar inom sektorer som enligt honom är ”bättre lämpade för små- och medelstora företag”.

Moon Jae-in vann presidentvalet med bred marginal och tillträdde som president i maj 2017. Sydkoreas president har stor makt och en femårig mandatperiod för att genomföra sin politik. I juli 2017 meddelade Moonadministrationen att minimilönen skulle höjas gradvis från 6 470 till 10 000 won (7,8 €) per timme. Sedan meddelade Moonadministrationen FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor (ILO) att den avsåg att underteckna konventionen om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, konventionen om tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, konventionen om tvångs- och obligatoriskt arbete samt konventionen om avskaffande av tvångsarbete. Regeringspartiet Demokratiska partiet, som saknar egen majoritet i parlamentet och behöver stöd för att driva igenom presidentens reformagenda, inledde ett samarbete med oppositionen i frågor om arbetsmarknadsreformer och korruptionsbekämpning.

Den höjda minimilönen började gälla 1 januari 2018 och strax därefter röstade parlamentet igenom ett förslag som förkortade arbetsveckan från 68 timmar till 52 (40 timmar normal arbetstid och högst 12 timmar övertid). Lagen trädde i kraft 1 juli 2018.

Presidenten och hans regering har, tillsammans med delar av oppositionen, omvandlat lejonparten av visstidskontrakten inom den offentliga sektorn till fasta anställningar och skapat nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn, och har därmed kunnat höja andelen kvinnor i avlönat arbete en smula. Men beslutet om att höja inkomsterna för de lägst avlönade hindras från att slå igenom i praktiken. Arbetsgivare följer inte den nya lagen om förkortad arbetstid, och den normförändring som initierades då fler kvinnor anställdes inom den offentliga sektorn har inte spridit sig till de privata företagen.

Moons ekonomiska politik, som enligt hans administration skulle leda till ett paradigmskifte om den genomfördes, saknar stöd bland ledare för sydkoreanska konglomerat som Samsung, Hyundai, LG, SK Group och Lotte. Dessa stora arbetsgivare dominerar ekonomin och har en stor makt över landets utveckling. De hade en avgörande roll i Sydkoreas utveckling från en fattig jordbruksnation till ett av Asien rikaste länder och står än i dag för lejonparten av landets investeringar i forskning och utveckling. Konglomeraten låter sig inte heller hindras av att de figurerar i väldiga korruptionsskandaler som involverar landets högsta politiska ledning.

Den förrförra presidenten Lee Myung-bak (konservativa Saenuripartiet) dömdes till 15 års fängelse för mutbrott, förskingring och för att ha missbrukat sin makt för att gynna storföretag, bland annat beordrade han säkerhetstjänsten att obstruera arbetet för landets två största fackförbund. Den förra presidenten Park Geun-hye (likaså Saenuripartiet) dömdes till 32 års fängelse för olaga tvång, maktmissbruk och korruption, bland annat för att hon givit order om att gripa och döma arbetarrättsaktivister och fackförbundsledare till fängelse.

Konglomeraten låter sig inte heller hindras av att företrädare för bland annat Samsung sitter i fängelse för grova mutbrott eller av att praxisen att benåda företagsledare dömda för ekonomisk och annan brottslighet är satt ur spel. De hävdar att ”Moons arbetarvänliga politik minskar arbetstillfällen” och får medhåll från företrädare för de små och medelstora privatägda företagen.

Ministeriet för anställning och arbete sticker inte under stol med att utbetalningen av arbetslöshetsersättning för 2018 var den högsta sedan 2001. Sydkoreas myndighet för statistik konstaterar att antalet arbetslösa ökat för tredje året i rad. Och nu, två år efter att Moon Jae-in tillträdde presidentposten, uppger ett iögonfallande antal arbetstagare att de idag har lägre inkomst än innan minimilönen höjdes, eftersom arbetsgivaren skurit ner antalet arbetstimmar.

Små och medelstora privata företag – som tillsammans med den offentliga sektorn utgör grundbulten i presidentens ekonomiska politik för att stärka hushållens inkomst och minska inkomstklyftorna – hävdar att deras verklighet inte beaktades då man beslöt att höja minimilönen. De uppger att försäljningen har sjunkit och att de tvingas skära ner i arbetstiden för att överleva.

Inhemska akademiker hävdar i sin tur att den höjda minimilönens negativa inverkan på sysselsättningen saknar vetenskaplig grund. De hävdar att kritiken mot den höjda minimilönen istället handlar om en ideologisk maktkamp och att de privatägda företagens förändringsmotstånd ”kan bli ett hot mot landets ekonomiska hälsa”. Fackförbundens paraplyorganisation KCTU, som ingår i kommittén som fastställer minilönen, hävdar att representanterna för de privata arbetsgivarna har bojkottat mötena i ett helt år och att minimilönen nu omfattar mellan 18,3–25 procent av den avlönade arbetsstyrkan.

Presidenten och hans regering saknar även stöd i frågan om ILO-konventionerna och har ännu inte ratificerat dem, men har infört böter för de företag som bryter mot arbetstidslagen och genomför stickprov för att säkerställa att lagen efterföljs.

Sedan årsskiftet får Moons ekonomiska politik draghjälp av OECD. Vid organisationens sjätte internationella forum i Inchon i november 2018 sade generalsekreteraren Angel Gurria att ”OECD ska ta fram riktlinjer som inte exkluderar en enda person” samt att OECD och Sydkoreas utvecklingsinstitut under 2019 ska inleda ett forskningssamarbete för att utveckla styrmedel för en inkluderande ekonomisk politik.

På sikt kan detta samarbete och stöd förändra normerna på den sydkoreanska arbetsmarknaden och maktförhållandet i frågor om landets utveckling, men i detta nu går president Moons tänkta ekonomiskpolitiska paradigmskifte i stå. Det faktum att Moon inte har kunnat infria ett av sina viktigaste inrikespolitiska vallöften har fått många väljare att tro att en inkomstdriven och inkluderande ekonomisk politik inte fungerar eller är ogenomförbar.

De opinionsmätningar som har gjorts sedan Moon tillträdde presidentposten visar att hans väljarstöd skiftar, att stödet är högt och stadigt i frågor som gäller inter-koreanska handels- och samarbetsavtal samt arbetet för en fredligare relation till Nordkorea, men att stödet över tid har sjunkit i frågor om arbete samt inkomster och livskvalitet. Det återstår att se om de nya styrmedlen hinner slå igenom i tid för att sydkoreaner vid nästa president- och parlamentsval ska ge förnyat förtroende för en politik som minskar klyftorna i inkomster och livskvalitet.

EDIT 2.5.2019: Park Geun-hyes pronomen ändrades. Därtill gjordes ett antal mindre språkliga korrigeringar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.