Valanalys: Rödgrönt styrkebesked med framtidspotential

av Janne Wass

En verklig rysare till val är förbi, och resultatet torde vara känt för de flesta som läser denna text, så jag skippar uppräkningen och går direkt på analysen. Av kommentarerna i medier och i mitt flöde i sociala medier, verkar den rådande stämningen inom det rödgröna lägret vara tudelat. Å ena sidan glädjer sig folk över den rödgröna valframgången: SDP, De gröna och Vänsterförbundet visade alla framfötterna, medan det tidigare statsministerpartiet Centern gjorde en brakförlust. SDP är nu igen för första gången på länge största parti. Å andra sidan gjorde Sannfinländarna en makalös slutspurt och nosade på allvar på topplaceringen.

Vi börjar med Sannfinländarna, och om ni inte orkar med det, så lovar jag att det blir mer positivt lite längre fram i texten – ni kan hoppa framåt några stycken om ni har fått Halla-aho-överdos. Sannfinländarnas stöd har i det närmaste varit oförändrat i de senaste tre valen: 39 mandat 2011, 38 mandat 2015 och 39 mandat 2019. Många har nämnt de uppmärksammade sexualbrotten i Uleåborg som en orsak till Sannfinländarnas goda valresultat, men knappast är det väl så att tiotusentals, eller till och med flera hundratusen, väljare plötsligt över en natt blivit anhängare av Sannfinländarna på grund av dem. Nej, snarare är det väl så att Sannfinländarna genom att göra politiska poänger av dessa horribla brott lyckades nå en del potentiella soffliggare som redan tidigare ställde sig fientligt till invandring, multikulturalism och islam, eller för att nu tala klarspråk: hyste åsikter som kunde klassificeras som rasistiska.

Trenden runtom i Europa är i dag den att det finns en minoritet på 15–30 procent, beroende på land och olika partiers art, som anser att Europa främsta problem i dag är invandringen, i huvudsak den som sker från länder med muslimsk majoritet. Det här är ett faktum som vi måste acceptera. Det sägs att vi inte ska normalisera rasismen, men det tjänar heller ingenting till att vi blåögt blir tagna på säng varje gång den manifesterar sig. Det gamla sannfinländska partiet stod synbarligen på flera ben än på invandringsfientligheten, och det var populärt att ursäkta partiets framgång med att “alla som röstar på Sannfinländarna inte är rasister”. I dag har Sannfinländarna en agenda: stoppa invandringen. Att 17 procent av finländarna röstar på partiet betyder att 17 procent av finländarna bär på sympatier som kunde klassificeras som rasistiska.

En vanlig kritik mot oss så kallat “toleranta”, är att vi inte lyssnar på invandringskritikerna och att vi inte försöker förstå dem, inte är intresserade av att diskutera med dem. Men vi har lyssnat, vi har försökt förstå, och vi har försökt diskutera, för katten, vi har till och med släppt in dem i regeringen. Otaliga analyser har gjorts om varför rasistiska partier nu rönt framgångar: det är unga vilsna män som inte hittar sin plats i samhället, det är marginaliserade som känner sig bortglömda av systemet, det är kapitalismens offer som externaliserar sina problem på invandrare. Alla dessa är utan tvekan delorsaker till den utbredda rasismen och invandringsfientligheten. Men att omyndigförklara rasisterna genom att utmåla dem som offer hjälper inte till att motarbeta den politik de för. Inte heller uppnår vi något genom att förfasa oss över deras politik. Den krassa sanningen är att vi har ett relativt populärt parti som förespråkar en rasistisk, misantropisk politik. Men det är ett parti som inte stöds av mer än drygt 17 procent av väljarna, och ett parti vars politik alltså enligt all logik borde gå att motarbeta. Och rimligtvis motarbetas den politiken bäst genom att resten av det politiska fältet konsekvent för en icke-rasistisk politik som bygger på jämlikhet och solidaritet. För att låna Vänsterförbundets valslogan: för alla, inte bara för få. Men det centrala måste vara att vi arbetar för något bättre, och inte bara mot Sannfinländarna.

Vilket för oss till valets positiva resultat: det rödgröna blocket tog ett rejält kliv framåt från det förra riksdagsvalets katastrofala genomklappning. Socialdemokraternas seger över Sannfinländarna och Samlingspartiet må ha varit knapp, men det var en seger, och SDP gick framåt med stormsteg. Under sina fyra år i opposition verkar SDP igen ha förflyttat sig snäppet vänsterut och, som statsvetaren Göran Djupsund konstaterade under Svenska Yles valvaka har partiordförande Antti Rinne under kampanjens gång till och med ställvis låtit som fornstora dagars borgarbultande sosseledare.

De gröna går från framgång till framgång, och har på tre val fördubblat sina mandat i riksdagen. Och även om De gröna vinglar avsevärt på vänster-höger-axeln, är det ett parti som borde kunna samarbeta utan problem med SDP och Vänsterförbundet. Anmärkningsvärt här är att fattigdomsforskaren Maria Ohisalo gjorde ett fantastiskt bra val, med nära 12 000 röster i Helsingfors, trots att röstmagneten, högerräven Pekka Haavisto ställde upp i samma valdistrikt. Kombinerat med fina resultat också för Mari Holopainen, Emma Kari, Outi Outi Alanko-Kahiluoto och Atte Harjanne, betydde det här att De gröna blev störst i Helsingfors. För klimatfrågan är det centralt att De gröna har ett starkt mandat i riksdagen, och om nu inget väldigt oväntat inträffar, kommer vi antagligen att få se en regering som innefattar både SDP och De Gröna.

För Vänsterförbundets del kan regeringsmedverkan bli knepigare. Men om vi nu håller oss till själva valet, var riksdagsvalet 2019 det styrkebesked som många väntat på en längre tid. Partiet gick framåt med 1 procent, eller fyra mandat. Det här var Vänsterförbundets första seger i ett riksdagsval på 24 år, och en seger som slutgiltigt fullbordade partiets föryngrings- och förnyelseprocess. Av partiets 16 riksdagsledamöter är bara tre över 45: Markus Mustajärvi, Jari Myllykoski och Matti Semi. Alla partiets fem mest populära kandidater var kvinnor. Att Li Andersson blev hela landets röstdrottning med 24 400 röster, invald från det femte största partiet, är naturligtvis helt makalöst, men så är Li Andersson också en alldeles exceptionell politiker. Än mer anmärkningsvärt är kanske att Vf lyckades öka sina mandat i Helsingfors från två till tre, något som inte skett på 40 år, trots avsaknaden av en klar röstmagnet. Ex-ordföranden Paavo Arhinmäki och nykomlingen Mai Kivelä landade på exakt samma röstetal: 6772; med alla mått mätt oerhört bra resultat, men ändå inte nära till exempel de 11 100 röster som Hanna Sarkkinen drog in i Uleåborg. Att Mai Kivelä skulle dela partiets förstaplats i Helsingfors hade nog ingen riktigt räknat med. Men Kivelä, kanske mest känd som verksamhetsledare för djurrättsorganisationen Animalia, har under sin tid som stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors långsamt arbetat upp sig till en av Vänsterförbundets allra mest populära politiker, och min egen uppfattning av samtal av partiets fotfolk är att Kivelä är oerhört uppskattad. Den tredje platsen i Helsingfors kneps av ungdomsforskaren Veronika Honkasalo, tvåspråkig stadsfullmäktigeledamot som hör till samma generation som Arhinmäki och som med idogt arbete jobbat upp sig till den absoluta partitoppen.

Att Vänsterförbundet ställde upp ett oerhört starkt kandidatgalleri i Helsingfors illustreras av att populära riksdagsledamoten Silvia Modig föll ut ur riksdagen trots en stark kampanj och ett extra mandat till partiet. Bakom Modig, som fick över 5 600 röster, kan man ännu lyfta fram två starka kandidater med invandrarbakgrund. Suldaan Said Ahmed har vunnit många anhängare med sitt arbete för tolerans och mångfald och fick över 2 400 röster i valet. Kampanjens utropstecken i Helsingfors har ändå varit 21-åriga tjejen Ajak Majok, som ännu innan valkampanjen var så gott som fullständigt okänd, men som med stort självförtroende och mycket attityd lyckades samla ihop nästan 2 000 röster. Samma positiva problem, många starka kandidater, hade förvisso också De gröna i Helsingfors, vilket bland annat ledde till att populära Ozan Yanar fick se sig petad ur riksdagen.

På basis av förhandssnacket i korridorerna hade Vf väntat sig nya mandat i Helsingfors, Uleåborg och Birkaland. I Birkaland fick partiet nöja sig med sitt ena gamla mandat, men ett nytt tillkom i Mellersta Finland, där partiets andra viceordförande Juha Kautto blev invald. Dessutom utökade partiet sina mandat i Nyland till två, då både Jussi Saramo och Pia Lohikoski blev invalda.

Ur ett finlandssvenskt rödgrönt perspektiv är det också glädjande att FSD lyckades bevara sitt ena mandat i Nyland, trots att Maarit Feldt-Ranta inte kunde ställa upp på grund av sjukdom. På slutrakan i rösträkningen knep Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström med nöd och näppe ett riksdagsmandat och fortsätter således FSD-traditionen på Arkadiabacken. På tal om SDP är det värt att lägga märke till unga Sanna Marins fenomenala 19 000 röster i Birkaland, jämför med partiordförande Antti Rinnes 12 000 i Nyland (Rinne slogs dessutom i sin egen valkrets av partikamraten Antti Lindtman, med över 14 000 röster). 31-åriga Eveliina Heinäluoma från Helsingfors är också ett namn som är värt att lägga på minnet för framtiden. Heinäluoma (som ju är dotter till tidigare partiordförande Eero) placerade sig med drygt 9 300 röster hack i häl på veteranen Tuula Haatainen, och fick nästan dubbelt så många röster som Erkki Tuomioja. En tippning för framtiden är att nästa ordförandeval kan stå mellan just Marin, Haatainen, Heinäluoma och Lindtman.

Summa summarum i denna min lite överlånga analys av valet är alltså den att jag själv väljer att glädjas åt den rödgröna framgången. Regeringsförhandlingarna blir oerhört knepiga och det finns som känt ingen chans till en renodlad rödgrön regering. Men jag har tillit till att SDP lyckas ro iland en regering som åtminstone inte är lika högerinriktad som den förra. Och hur regeringen än ser ut, så har det skett en klar förskjutning i riksdagens styrkeförhållanden på höger-vänster-axeln, likaså på konservativ-liberal-axeln, liksom i fråga om beredskap för klimat- och miljöåtgärder. Positivt är också den framtidspotential som finns, kanske då i första hand inom Vänsterförbundet och De gröna, två partier med anmärkningsvärt låg medelålder bland riksdagsledamöterna Men också inom SDP kan en liten ljusning skådas för ett parti som ganska länge kändes väldigt ålderstyngt och betonggrått. Sannfinländarna är och består uppenbarligen, men deras makt eller inflytande har inte vuxit.

Som en fotnot kan konstateras att försöken av flertalet goda kandidater att skifta maktbalansen inom SFP mot en mer socialliberal riktning, eller till och med vänsterriktning, utföll lika dåligt som dessa försök traditionellt gjort. Återvalet av Eva Biaudet i Helsingfors står som det enda undantaget till högerdominansen, ledd av partiordförande Anna-Maja Henriksson. Joakim Strand, Anders Adlercreutz, Mikko Ollikainen, Thomas Blomqvist, Anders Norrback och Sandra Bergqvist representerar alla borgar- eller jordbrukarhögern. Här lägger jag en liten brasklapp för Veronica Rehn-Kivi, som i sin kampanj talat speciellt varmt för förstärkandet av den offentliga vården, men vars politik jag tyvärr inte i övrigt är speciellt bekant med, förutom hennes berömliga kamp med att försöka bevara full jour vid Vasa Centralsjukhus.

1 kommentar

Ernst Mecke 15 april, 2019 - 21:19

As a small addition to the analysis of the Sannfinländarna’s motivation(s), just this: As far as I (with my rather limited access to the media) understood, there was also the unwillingness of their voters to be held responsible for their (possible) contributions to the climate change, and also Halla-Aho’s unwillingness to do anything at all about the climate. It reminds very much of Hitler’s followers’ refusal to be held responsible for the outbreak of World War I (of which I am actually not inclined to accuse them) and also demonstrates a tendency to be just DEFENSIVE (against immigrants as well as ANY demand to think or be active in any direction) in general, and especially against anything which could even remotely be interpreted as a moral reproach to their inactivity. Altogether, the impression is that they see themselves as powerless but totally innocent victims of, say, some elite (or even some invading strangers), who do NOT want to be exposed to any (further?) moral demands but want to be flattered instead. – And in order to do something against their inclinations, it might be important (a) not to demand from them any change in their habits before one can offer them an acceptable alternative to things which they have got used to (and which they, thus, consider as ”their right”) – thus, e.g. not to demand from them to stop polluting by car-driving before one can offer them cleaner cars at an acceptable price (or some other form of cleaner mobility) -, and (b) by accusing their leaders of mental laziness (because they just refuse even to think about solutions to the climate problem, whereas Finland, with its famous school system, has in fact excellent preconditions for developing climate-friendly technology which could very well also be sold abroad at a good profit – , i.e. the rightist leaders are, by their mental laziness, neglecting, even harming, ”the national interest”).

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.