Värden, vanor och politik

av Arvi Särkelä

I juni 2017 meddelade ministrarna Juha Sipilä­ (C) och Petteri Orpo (Saml) att de inte kunde samarbeta med Sannfinländarna på grund av ”oförenliga värden”. Under valrörelsen fick partiernas representanter turvis svara på frågan om deras partiers värden är förenliga med Sannfinländarnas. I slutet av april lade regeringssonderaren, socialdemokraternas ordförande Antti Rinne slutligen fram sina frågor till riksdagsfraktionerna med anmärkningen att regeringssamarbete förutsätter ”gemensamma värden”.

Det talas om värden som om de var orörliga, fixa entiteter som stod fritt för var och en att välja och låg bortom allt politiskt handlande. I denna anda kallas vår närapå maktlösa president ofta en ”värdeledare”.

Värden framkommer i konflikter, då vi blir drivna åt olika håll, kämpar med oförenliga impulser, handlar under oförsonliga institutioners och vanors tryck. Värden är således inte externa till vårt handlande. De är förutsedda följder som påverkar aktuellt resonemang och övervägande. De uppstår inom ett handlingsförlopp, i vilket de utövar makt genom att styra aktiviteten.

Värden är således inte heller utgångspunkter för handling. Utgångspunkten är en konfliktfylld situation som objektivt gör anspråk på att bli upphävd. Värden, däremot, markerar vändpunkter. När de dyker upp i praktiska konflikter ger de handlingsförloppet en ny riktning.

Vi kan i till en väldigt låg grad ”välja” våra värden. Vi handlar inom kraftfält där vi stöter på konflikter och problem som vi sällan själva valt. Och dessa konflikter och problem kommer med sina egna värdeladdade möjligheter. Värden är alltså inte något vi fullt kan förfoga över. De är inte ”subjektiva” som Sipilä tror. Vore de det, skulle de nämligen inte kunna påverka handlande, vårt umgänge med en objektiv omvärld.

Därför kan vi också missta oss om våra värden. Vi kan tro att vi handlar enligt ett värde, påstå att vi gör det och ändå handla helt motsatt. Som när ministrarna Sipilä och Orpo karakteriserade sitt Finland som tolerant och öppet medan det skickade asylsökande ut i döden. Tolerans och öppenhet må ha varit deras värderingar, men inte deras värden.

Vi är inte heller våra värdens enväldiga skapare, eller åtminstone är de inte vår fria viljas skapelser. De uppstod ur naturliga konsekvenser som vi snubblade på och gillade. Vissa naturliga konsekvenser är tillfredsställande, stärkande, bemäktigande. Andra är otillfredsställande, nedryckande, försvagande. Vi lärde oss att göra följder av det förra slaget till medel och ändamål för vårt handlande. De kom att spela en roll i våra överväganden, då vårt handlande blev motstridigt, hamnade i konflikt, blockerade sig. Vi började kontrastera, jämföra, kombinera naturliga konsekvenser i vår föreställning. Forna följder omvandlades så till framtida följder. Handlingsförloppet blev betydelsefullt, djupare.

Men det förändrar inte det faktum att värden uppstår och har mening enbart inom aktiviteten, inte bortom den, inte före eller efter. Aktiviteten varken flyter ur värden eller mynnar ut i dem. De bidrar till att kontrollera den.

Trots att värden är ett slags förutsedda följder karakteriserar de inte framtiden, utan samtiden. De är verksamma i den vändningen som handlingsförloppet tar nu. Ändamål är medel för att behärska aktuell aktivitet. De bidrar med att modifiera och organisera en aktivitet som annars vore blind och kaotisk. Aktiviteten som annars vore rent mekanisk blir ett handlingsförlopp med mening. Den aktuella aktiviteten är alltså inte medel för ett avlägset ändamål. Tvärtom är värden som ändamål medel för den aktuella aktivitetens självbehärskning.

I en aktörs perspektiv ter sig värden alltså som ett slags vägvisare. Objektivt sett beter de sig snarare som aktivitetens vägledare; de bidrar till att befria oss från objektivt obestämda, konfliktfyllda sammanhang. Eftersom varje sådan handlingssituation är unik, upprepar sig ett och samma värde aldrig helt. Värden är ständigt nya. I och med att de bidrar till att organisera desintegrerade sammanhang, är de relativt stabila. Men deras stabilitet är relativ till den kontingenta situation där värdet utför sin kontrollerande verkan. Snart är vi ändå någon annanstans, omvärlden har förskjutits, konflikten ändrat skepnad och situationen framkallar nya förutsedda följder som vi kontrasterar, bejakar, förnekar och kombinerar.

Kort sagt, värden är objektiva medel för en betydelsefull aktivitets självkontroll.

Men varför talar politiker, framför allt mitten- och högerpolitiker, om värden som om de vore externa, fixa och orörliga punkter bortom vår aktivitet?

För att all aktivitet är vanemässig. Vi kan enbart föreställa oss följder som överensstämmer med våra vanor. Ju stelare våra vanor, desto orörligare är våra värderingar, alltså våra uppfattningar om värden. Våra vanor är emellertid aldrig helt under vår kontroll. De blir utformade till vår individuella andra natur i den samhälleliga reproduktionen, den sociala andra natur man också kunde kalla kultur. ”Kultur” kommer från latinets cultura som betyder ”odla, bilda”. Så bildas våra vanor i en objektiv samhällelig livsprocess; deras historia är först och främst naturhistoria.

Lyckligtvis kan naturliga processer idka en viss grad av självkontroll. Vi kan också ”odla” vanor genom att gestalta omgivningen. Vi kan anstränga oss och delta i utformningen av vår kulturella omvärld och därigenom indirekt i gestaltningen av våra vanor. Så kan vi bidra till att våra vanor blir flexibla, kreativa och öppna. Försöker vi däremot handla utanför våra vanor, då blir resultatet i regel att vi kastas tillbaka.

Uppfattningen om fixa, orörliga värden är en reflektion av stela, döda vanor. Vanor kan gestaltas som flexibla, kreativa och öppna genom utbildning och konst. Inte att undra på att den förra regeringens nedskärningar slog ner kraftigt just där. Uppfattningen att värden är orörliga och externa avleder uppmärksamheten från granskning, prövning och undersökning av de möjliga följder aktiviteten kan framkalla. Inte att undra på att den förra regeringen kategoriskt misslyckades i sitt beredningsarbete.

Ju stelare ens politiska vanor är, desto mer tröst ger illusionen om kraften att fritt kunna välja sina värden.

1 kommentar

Ernst Mecke 23 maj, 2019 - 21:40

I am sorry, but even after several readings I do not think that this is any helpful text. And the formulation that ”värden är objektiva medel för en betydelsefull aktivitets självkontroll” seems to me at least not either ”[k]ort sagt” but rather long-winding. It can of course be that I am overlooking some important difference between ”värden” and ”värderingar” (the first ones possibly more deeply rooted in somebody’s personality than the värderingar, which may be more the result of something like the tactical assessment of a concrete situation), but altogether I think that it may be better to have a look how ”värden” may come about and take that as a starting-point from where to go further: According to my observations (which are not contradicted by experimental results), ideas about what is ”good”, ”bad”, ”dangerous”, etc. are established in a young person’s head by the SPONTANEOUS reactions of accepted authorities in the young person’s social environment to events or actions of the young person or also of third persons – the young person’s brain is rather automatically taking in the authority’s expressed attitudes and giving them the status of ”truths”. These ”truths” may afterwards become still more solidly established if the young person is given the opportunity to impose these ”truths” on others (earning by that perhaps also the approval of the ”authorities”). Taken together, the thus-established ”truths” will be called a ”culture” (if the belief in these ”truths” is shared by many), or a ”neurosis”, if they bring the individual into conflict with its later social environment. But all the same whether one talks about culture or neurosis, these early-established ”truths” are VERY DIFFICULT to change, a change often requiring psychoanalytical work.
Now, if POLITICIANS are talking about their or their parties’ values, they will often not only refer to their personal convictions, but also have made an estimate what values they expect the members of their parties (and even the voters in general) to have in their heads – because to deviate from those by VERY far-going compromises with other parties (and THEIR values) may ”not be good for their careers” or otherwise just lead to endless and fruitless complications (see the brexit discussions in Great Britain). Thus, it seems that there ARE ”värden” which politicians do good to consider and which are NOT just ”vanor” but rather deep-rooted and difficult to change political factors, which are also something like a basis of what politicians, party members and people in general will consider their ”personality”. And that formulation that ”värden är objektiva medel …” (see above) feels really neither well-fitting nor really helpful for the discussion of the resulting problems.

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.