Inga mer offer för Fredsfursten

3,2K

Kanske det är bäst att säga som det är. Vi lider av dubbelmoral. Det är ju inte krångligare än så.

På frågan om det går att förena kyrkligt engagemang, samhälleligt samvete, vänstermedvetenhet och ett religiöst medlemskap i någon av de institutioner som i sin värdegrund velar och väntar med att tillkännage alla människor samma rättigheter och människovärde, oberoende av tro, etnicitet, sexuella identiteter, könsidentiteter – så är svaret, ja. Det går. Men inte utan en kronisk etisk smärta någonstans i samvetet.

Hur är det möjligt att jag låter mig utnyttjas av en institution eller en bönehusrörelse eller en väckelse, för att jag är en sådan idealist att jag blivit passivt aggressiv och hoppas på en förändring som kommer via en insikt inifrån strukturerna, för att just jag blivit kvar i systemet av dogmer och härskartekniker och dragit mitt strå till stacken i många herrans år för att också ”kyrkan ska bli modern” eller för att också väckelserörelserna ska ”hitta den revolutionära och radikala ­Jesus”? Hur är det möjligt att vi så gärna har tillhörighet och gemenskap att vi ser mellan fingrarna också då officiella uttalanden och dokument befäster och spikar fast att religion och religionsfrihet går före mänskliga rättigheter?

Nej. Nu har jag plötsligt insett min mänsklighet. Och sårbarhet. Och otillräcklighet. Och fattighet. Och skrivit ut mig ur ”kyrkan”. Och jag unnar kyrkan och bönehusen detsamma. Ni är bara mänskliga upplägg som missbrukar ert inflytande. Ni är inte gudasända på nåt som helst sätt. Och ni fortgår med er grymma mission. Och för det ska ni kritiseras. Inifrån. Och utifrån. Från ovan och nedan. Och för det ska VI kritiseras. För vi fortgår också.

Och tack, tack jag betackar mig för kvackplask-kommentarerna som haglar snart. ”Nu tar du nog i lite” och ”nu tycker jag du är lite orättvis”. Lite, lite, lite.

Jag lyfter på hatten för dem som är och varit engagerade kristna gröna eller socialdemokrater, för dem som är kristna kommunister. Inklusive min egen farmor och farfar. För dem som är kvar i sin övertygelse om att Jesu fokus var samhällelig process i strävan mot större rättvisa och jämställdhet. Men hur länge offrar vi oss i det egna systemets maskineri som spottar på oss och exkluderar oss?

Är offer så bra? Borde inte den förgrundsgestalt som är riktingivande ha fixat det redan genom det som kallas för frälsningshistorien?

Det är ju vi som ska ha dom berömda trädgårdsfingrarna och vårda konsekvenserna, istället för att upprepa hjältedådet. Eller hur? Och det är skillnaden mellan att se sig som gudomlig och att se sig som mänsklig. Och det gäller alla religioner. Och ideologier för den delen också. Vi är mull. Vi är kompost. Vi är ekologi. Vi är i rörelse och förändring och vår skit gödslar något mycket bättre. Men bara eventuellt?

Ett är säkert. Skiter gör vi. Eller pruttar. Som jag brukar säga på dagis där jag trälar. Alla pruttar. Också kungar och sessor.

Men jag brukar också säga att ingen får puffa och slå, inte ens presidenten, kungen, mammorna eller papporna. Ingen. Inte ens drottningen. Eller dagispedagogerna.

Vuxenversionen är dock K18 annorlunda. För kyrkan puffar och slår. Bönehusen puffar och slår. Yogarörelserna puffar och slår. Biskoparna puffar och slår. Religioner och politik puffar och slår. Vittu, kan ni pajja istället? Pliis? Försök ens!

Kolla in bara. Spana noga. Det är ganska enkelt. Bär din rörelse ekologiskt ansvar i praktiken? Och är den genderinklusiv? Accepterar den öppen, aktiv och uttalad mångfald i form av asexuella, ickebinära och andra som inte ryms in i våra trånga definitioner? Är den slav eller fri? Är visionen en såningsmannens välfriserade veteåker eller en lund där fjärilar och mikrober frodas utan fiendskap? Kan ju vara viktiga frågor. Inte för att det handlar om himmel och helvete nu, utan om mänsklighetens överlevnad och verklighet. Nu.

Mångfald orkar, där enfald och enkelriktad paradisfrisering kväver och kräver kamp på de mest sårbaras bekostnad.

Den finlandssvenska vänsteraktivismen bär en tung historisk börda, från att ha varit demoniserad via de kristna minareterna – predikstolarna – tills biskop nuvarande emeritus John Vikströms lugna konstaterande på 1980-talet, att socialismens rötter får sin näring ur också kristendomens allra tidigaste urkunder och vittnesbörd. Alltså det här som på ett nästan plumt och pinsamt sätt tar ner andligheten till ett socialt engagemang för ekonomiskt desperata, av samhället förbannade på grund av sjukdomar och fördomar, avsugare, könsdiffusa, kvinns, barn och övriga per definition ”i anden fattiga” (Bergspredikan).

Och nu då?

Andas. In och ut.

Det är du som ska svara. Och inte vänta på ett budskap från ovan.

Foto på skribenten: Julia Lundell
Bakgrundsfotografi: Marjo Rönnqvist/Jyväskylä församling