I början av 2000-talet i USA förändrades bilden av autism från att ha varit spännande och annorlunda till något som var skrämmande och fel. Det tvära åsiktsbytet berodde på att allmänheten tyckte sig märka en ökning av barn med autism och autism sågs därför som en sorts epidemi, vilket vetenskapligt inte var sant. Personer med autismspektrumstörningar (ASD) har alltid funnits men det var först på 1930-talet begreppet autism uppstod och som en forskningsinriktning inom neurobiologi utvecklades det först mycket senare. I John Donovan och Caren Zuckers bok In a Different Key: The story of autism, framkommer det att man i medierna inte började tala om autism och vad diagnosen innebar överhuvudtaget förrän på 2000-talet.
Enligt Finlands svenska autism- och Aspergerförening finns det ungefär 5 000 personer i Finland som befinner sig på autismspektret. Jag har skämtsamt blivit kallad ”den finlandssvenska autisten” av en del vänner eftersom jag är en av de få finlandssvenskarna som talat om min diagnos öppet i media.
ASD är en neurobiologisk störning i det centrala nervsystemets utveckling. Det kan innebära brist på ögonkontakt, det kan vara hyperintelligens angående specifika ämnen eller det kan helt enkelt vara detaljer som neurotypiska personer anser att tillhör autismspektret. När jag fick min ASD-diagnos som tjugoettåring kände jag mig ofantligt ensam. Läkare gav mig handböcker med namn som: Pretending to be normal: living with Asperger’s syndrome och Autismhandboken: Strategier för ökad livskvalitet. Det förväntades att jag nu efter tjugoett år som skåpautist skulle förändra mig enligt handböckerna. Jag hade inte förut ens tänkt tanken att min hjärna fungerar annorlunda än majoritetens.
Den typ av autism som fått synlighet i medierna har varit personer med savantsyndromet. Savanter har superintelligens inom ett specifikt område och det är ofta den bilden som dominerat synen på autism, exempel på detta är filmen Rain Man. När jag började läsa på om autism så identifierade jag mig inte med dem som synts tidigare, eftersom jag inte har savantsyndromet. Dessutom är jag kvinna, vilket inte tillhört bilden av vem som har autism. ASD har setts som en enda egenskap och personlighetstyp på grund av den tidigare ensidiga representationen i populärkulturen. Jag är enligt den en ung man som memorerar ”onödiga” siffror. Det är inte jag som definierar min autism, det är normen som gör det.
Eftersom jag fick diagnosen som vuxen hade jag svårt att acceptera den till en början. Jag visste att det var sant men jag ville inte ha en diagnos som ungdomar använder likställt med ett skällsord för när någon gjort bort sig. Mitt sätt att acceptera mig själv blev att prata om det inför andra människor. Jag hatar att säga saker som inte betyder någonting bara för att det är kutym. För mig är det sociala spelet som neurotypiska individer spelar ologiskt, att kramas och gullas trots att man ogillar varandra är för mig helt absurt. När folk träffar mig inser de att jag inte bryr mig om det sociala för att jag inte alltid förstår det. Därför har jag fått höra bakom ryggen att jag är obehaglig, underlig och kommunist. (Det där kommunist har kanske inte så mycket med min diagnos att göra, men har använts som ett nedlåtande och fördummande skällsord när det handlat om mina sociala förmågor.)
Utöver att jag har ASD är jag framförallt en skrivande och läsande människa, vilket är viktigare än min diagnos. En diagnos borde inte definiera en persons hela varande, men att stämpla folk ensidigt är något som man gärna gör idag. Speciellt när det handlar om personer som befinner sig utanför normen. Trots autismstämpeln ångrar jag inte att jag mediehorat med min diagnos. Däremot är jag väldigt besviken över den snäva bild som ännu dominerar gällande autismspektret. Efter medverkan i en radiodokumentär bombades jag av meddelanden från finlandssvenska vaccinationsmotståndare. Att vaccinationer skulle orsaka autism har redan för tjugo år sedan motbevisats, men det är lätt att använda något avvikande som autism som syndabock när det gäller pseudovetenskap. Klimatkämpen Greta Thunberg, även hon öppen med sin Aspergerdiagnos, har fått mycket mer hat än vad jag någonsin kommer att få. Men att vi båda mottagit hat visar på en rädsla inför något som känns obekant. Simone de Beauvoir myntade begreppet den Andre och det syftar på en grupp som skiljer sig från sin egen tillhörda grupp. Oftast har begreppet den Andre använts i diskussionen kring vithetsnormen, men den Andre och den Samme kan även appliceras på det utanförskap en neurologiskt avvikande person kan känna.
Handböckerna jag fick för ett par år sedan har inte hjälpt mig avsevärt, eftersom jag redan i tonåren utvecklade strategier för att förstå vad folk säger. Autismspektret är ett brett begrepp som omfattar många typer av människor, dessa handböcker delas ut för att det ska vara lättare att passa in. Enligt mig skulle världen vara jävligt tråkig utan individer med olika inlärningssystem. Ibland behöver personer som är på autismspektrat mer tid, mer förståelse eller mindre ögonkontakt. Trots att vi tänker i banor som inte anses vara eftersträvansvärda, betyder det inte att personer med autism är mindre värda.
Alla individer har ett människovärde, oavsett vilka kriterier normen lagt ut för att uppnå det. Autism har varit nedvärderat och därför har jag nedvärderat mig själv. Trots att jag läser om vilken börda vi på autismspektrat är i handböcker riktade till föräldrar med ASD-barn, går jag rakt in i konversationer och ignorerar tankarna som osäkert rör sig bakåt. Jag vill röra mig framåt mot en värld där handböckerna inte säger att jag är den Andre.
1 kommentar
Tack, bra att du berättar.