Ett förväntansfullt sorl fyller salongen innan ridån går upp. Höstens sista premiär på Wasa Teater är en berättelse om arbetarkvinnors öden.
Efter en omfattande renovering sjuder Wasa Teater igen av liv. Den 29 november var det festlig urpremiär för pjäsen Bomullsängeln, baserad på Susanna Alakoskis roman med samma namn. I publiken kunde även författarinnan skymtas under premiärkvällen.
Pjäsen utspelar sig i huvudsak på Vasa Bomull (1857–1979). Alakoskis mormor var en av de kvinnliga anställda, som i folkmun kallades ”bomullsänglar”.
”Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Egentligen utan att berätta om en enda dag i sitt arbetsliv. […] Hennes oberättade liv är det tomrum jag utgått från i tanken”, har Alakoski sagt i en intervju.
Det var orsaken till att hon började forska i hur de kvinnliga arbetarnas vardag tedde sig. I fabriken jobbade som mest 1 445 personer. Vasa Bomull var under slutet av 1800-talet en av landets största industrier, och kring den byggdes ett eget samhälle upp, en stad i staden.
”Bomullsängeln handlar om kvinnor som arbetat, slitit, fött och blött utan att ha getts plats i historieskrivningen. De som inte haft ord för, eller tid att sätta ord på, sina känslor”, skriver regissören Ulrika Bengts.
Pjäsen spänner över händelser mellan 1917 och 1958. Huvudperson är Hilda (Sannah Nedergård), och vid hennes sida väninnan Helli (Ksenia Timoshenko). Hilda växer upp på en gård på landet. Hon är en oäkting och moderlös, och förvisas från gården då hon blir gravid. Hennes son dör som nyfödd, men Hilda tas om hand på Rikkola gård, där hon lär känna Helli.
Det är också Helli som lockar med Hilda till Vasa, där de får jobb på Vasa Bomull. De får dela ett rum, och de gläder sig åt lyxen att alltid ha söndagen ledig. De upplever nya nöjen som att gå på biograf, damcafé eller simhoppsuppvisningar, men mest handlar tillvaron ändå om hårt arbete.
Helli blir en pionjär för arbetarnas sak vid fabriken. Hennes familj har under inbördeskriget tillhört den röda sidan, medan Hilda kommer från den vita sidan. De ursprungliga skillnaderna i förhållningssätt är dock ingenting som förstör vänskapen.
Den lyckligaste tiden i Hildas liv är förmodligen då hon träffar Arvo (Viktor Idman), även han anställd vid fabriken och dessutom en beundrad simhoppare i staden. För Arvo kan Hilda berätta om sin trasiga barndom, om hur hon förvisats från sitt barndomshem och hur hennes son dött som spädbarn. Arvo accepterar Hilda som hon är, och de får en son och en dotter tillsammans.
Men de tragiska händelserna fortsätter. Vinterkriget utbryter, och Arvo omkommer i en arbetsolycka. Hilda överväldigas av en sorg, som därefter följer henne för evigt. Den enda person som visat henne genuin kärlek och acceptans är borta. Barnen växer upp, och paradoxalt nog överger de också Hilda, då de flyttar till Sverige för att få större möjligheter i livet.
Hilda mister egentligen allt och alla som står henne nära. Sin mor, grisen som är hennes enda barndomsvän, den trygga Sanna-täti, sitt barndomshem, sin ungdomskärlek, sitt första barn, sin man, sina vuxna barn. Och även sin hälsa, hon blir lungsjuk av det hårda arbetet.
I slutändan är det Helli hon har kvar.
Att så mycket tragik ska få rum på drygt två timmar, blir tyvärr något som sätter käppar i hjulet för föreställningen. Då man plockat de viktigaste delarna ur Alakoskis roman har man givetvis fått med många djupt tragiska skeenden.
Men för mig som betraktare kommer det en gräns där jag inte orkar leva mig in i smärtan mer, utan blir, om inte oberörd, så något avtrubbad av den.
Jag upplever också att Hilda görs onödigt indignerad och uppbragt även över mindre saker, som om hon vid sidan av saktmod endast har ett stämningsläge och att det är stor upprivenhet.
Som huvudperson är hon ovanlig, eftersom hon inte vill ha nån uppmärksamhet. Hon blir generad till och med av arbetskamraternas uppvaktning på 50-årsdagen. Hur många pjäser, filmer eller realitysåpor har sådana centralfigurer?
Att en berättelse om de mindre välbärgades kamp för bättre arbetsvillkor har urpremiär i dessa dagar känns verkligen som ett sammanträffande och en blinkning till nutiden. Då tänker jag givetvis på den utdragna arbetskonflikten vid Posten. På sätt och vis handlar det ännu om samma sak.
Jag vill ge en särskild eloge till scenografin, som med enkla men effektiva medel återskapar känslan i den dunkande, bullriga fabriken. Också biografen och simhoppsuppvisningen trollas fram på ett genialiskt sätt.
Det är unikt att en svensk författare skriver en historisk roman som utspelar sig i Vasa. Det är också unikt att det blir en pjäs av den berättelsen, och att den framförs på stadens svenska teater. Till min glädje hör jag även finskspråkiga besökare i publiken.
Jag hoppas att Bomullsängeln framöver spelas också på andra teatrar runt om i landet, för de historiska skeendena har vi alla gemensamt, och på det personliga planet är berättelsen naturligtvis universell.
Industripampen A.A. Levón, som grundade Vasa Bomull, har gett namn åt gator och fått byster av sig resta. Men utan de tusentals kvinnor som fyllde hans fabrik och gjorde det tunga arbetet, hade han aldrig kunnat skryta med att ha den till förädlingsvärdet femte största industrin i landet. Och utan fabriken skulle staden Vasa förmodligen inte ha blomstrat.
Det är därför hög tid att dessa kvinnor genom Hilda och Helli får ett ansikte.
Foto: Frank A. Unger
Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Dramatisering: Annina Enckell. Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Milja Salovaara. Kostym: Linn Wara. Mask och peruk: Anna Vesterback. Musik: Peter Hägerstrand. Ljus: Joonas Tikkanen. Ljud: Tim Stratton. Koreografi: Soile Ojala.
I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Ylva Ekblad, Viktor Idman, Sannah Nedergård, Tove Qvickström, Carola Sarén, Ksenia Timoshenko. På Wasa Teater till 2.4.
1 kommentar
Bra skrivet! Och fint att Wasa Teater väljer att belysa en sådan del av Vasas kvinnohistoria!