Livsformernas politik och en heroisk hetär

av Arvi Särkelä

Jag är ingen sexarbetare. Jag är en sexkonstnär”, tweetade Salomé Balthus från sin etta i Neukölln, Berlin, en dag i augusti 2018.

Dessutom kallar hon sig filosof. Det är för att hon är utexaminerad från Humboldt-universitetets filosofiska institution med en magisteruppsats om Friedrich Nietzsche bredvid dennes fullständigt genomlästa samlade verk i bokhyllan.

Att omdefiniera sexarbete som sexkonst betyder för Balthus mer än bara begreppspolitik. Det handlar om att skapa arbetsförhållanden som är så fria som den sköna konsten själv. Ordet ”Arbeit” kommer från medelhögtyskans arabeit som betydde belastning, lidande, möda. I arbete som får kallas konst ingår däremot också tillfredsställelse, njutning, självbestämmande.

Två år tidigare grundade hon Hetaera. Ibland kallas det en escortagentur. Själv kallar sig Hetaera en ”en exklusiv klubb av emanciperade kvinnor som fritt och autonomt njuter av sin tillvaro som moderna kurtisaner. Ett revolutionärt koncept.” Det handlar om en gemenskap av sexarbetande kvinnor som strävar till att själva och tillsammans gestalta villkoren för sin sexualitet i ett kapitalistiskt samhälle.

Ingen tredje part profiterar på de tjänster som Hetaeras medlemmar erbjuder. Honoraret går direkt och oförkortat till den moderna kurtisan som erbjudit tjänsten. Principen är att en emanciperad kvinna som begripit att hon tillhör sig själv får utöva sin sexkonst för pengar, så länge det är hon allena som får pengarna. Alltså utgör Hetaera motsatsen till en agentur. Det är ett autonomt kollektiv.

Hataeras medlemmar uppfattar sig inte som passiva föremål för begär. I stället gör de anspråk på estetisk bildning. ”Vi vräker långtråkigheten och hjälper våra kunder att se världen med andra ögon. Det vi gör, gör vi utifrån djup övertygelse. Vi vill väcka passioner, upphöja och kultivera. Vi vill försköna ert liv. Vi vill förändra världen. Vi är erotikens konstnärer.”

Hetärer, ἑταῖραι, utgjorde i det antika Grekland ett särskilt skikt av sexarbetande kvinnor, ofta före detta slavar som köpt sig fria. De bands inte av de strikta könssegregerande regler som gällde i övrigt, utan kunde relativt fritt umgås med män och gjorde anspråk på deras estetiska uppskattning av sin kärlekskonst. Medlemmarna i Hetaera uppfattar sig som ”moderna hetärer, kurtisanernas ättlingar i det demokratiska samhället”.

Hetaera kan ses som ett exempel på vad min kollega Daniel Loick kallar livsformernas politik, alltså en omgestaltning av vår samlevnad bortom statens och kapitalets förrättsligade strukturer. Det är nämligen ett projekt som exemplariskt uppvisar en feministisk och socialistisk lösning på problem förknippade med prostitution, utan de nackdelar som kommer med ett genom statligt våldsmonopol verkställt sexköpsförbud som stigmatiserar sexarbetare ytterligare.

I stället för förbud och straff, strävar denna livsformernas politik till att konkret förbättra arbetsvillkoren genom organisering och solidarisk samverkan, att göra arbete meningsfullt genom estetiskt anspråk, och att gestalta vardagen skönare genom bildning.

Under året efter tweeten kom Balthus två gånger att bli föremål för offentlig uppmärksamhet i Schweiz. Den första var komisk, den andra tragisk.

I november ifjol deltog hon i en debatt om sexköpsförbud i programmet Sternstunde Philosophie. Inledningsvis ser vi en nervös, darrig Balthus som förklarar att detta är hennes första uppträdande på TV och att hon inte deltar i debatten på lika villkor som de andra – alla tre anställda akademiker. För henne handlar det om inget mindre än hennes existensberättigande.

Och sen dominerar hon akademikerna fullt ut i 60 minuter – intellektuellt. Blottlägger dem en åt gången.

Snart gästar hon i landets kanske viktigaste talkshow, den fräna journalisten Roger Schawinkis program.

Denne inleder med frågor om Balthus uppväxt. I bakgrunden ser vi en bild på hennes leende pappa. Sen följer ett klipp där den prostitutionsfientliga feministen Alice Schwarzer­ påstår att nästan alla prostituerade upplevt sexuella övergrepp som barn. Tillbaka till studion. Schawinski frågar Balthus om hon blivit sexuellt utnyttjad som barn. Balthus är uppenbart chockad över frågan. Schawinski insisterar. Balthus samlar sig och fortsätter sändningen suveränt.

Ett par dagar senare ägnar hon sin kolumn i Die Welt åt situationen. Kolumnen är skriven före programmet sänds och det visar sig att hon fört in ett indirekt citat som ett direkt citat av Schawinski. Schawinski ringer upp Die Welt. Nästa morgon avskedas Balthus som kolumnist.

Exemplarisk för Balthus moraliska styrka är hennes reaktion på Schawinskis (åtminstone delvis orelaterade) spark 2019. Hon visar ingen som helst skadeglädje. Om Schawinskis avskedande säger hon i stället: ”Jag finner det fegt och småaktigt, jag uppskattar brokiga färger, avvikande röster – och det var han.”

Demokrati är inte en rent institutionell fråga, demokrati är inte en manick som kan ”fungera”. Demokratin är en öppen, oberäknelig, sårbar process som bärs av individer – mänskliga organismer som sätter sig på spel för att sammankalla en gemenskap vilken kan bidra till att omgestalta samhället. Demokratin lever av antiauktoritära gemenskaper som utmanar institutionerna. Initiativen för, och assemblerandet av, sådana samlingar utgår ifrån individer som i gemenskapen växer utöver andra och sig själva – demokratiska hjältar.

I en tid där demokratin lider just av antiauktoritära gemenskapers utarmande och där politiskt motstånd kvickt degenererar till moralistiskt fördömande åt höger och vänster är det därför viktigt att rehabilitera idéen om demokratiska hjältar. För vi har knappast råd att räcka över hjältebegreppet till ytterhögerns Führerfigurer som strävar till att mobilisera mobben.

Den i Schweiz verksamma tyska filosofen Dieter Thomä argumenterar i sin färska bok Warum Demokratien Helden brauchen att hjältar utmärks av tre drag: De utsätter sig för en fara, sätter sig på spel för en gemensam sak, växer utöver oss andra och sig själva. Dessutom måste den demokratiska hjälten bli erkänd som hjälte av oss andra genom att vi med hens exempel också växer utöver oss själva.

Balthus uppfyller de tre kriterierna: Som en sexarbetare som ger sig in i den offentliga debatten i ett horfientligt samhälle utsätter hon sig för stigmatisering och symboliskt våld. Hon sätter sig på spel för kvinnors självbestämmande över den egna sexualitetens villkor och möjligheten att gestalta arbete som konst bortom statens och kapitalets omedelbara herravälde. Och slutligen exemplifierar hennes vis att offentligt både blotta sin sårbarhet och övervinna sina gränser ett växande utöver sig själv och andra.

Salomé Balthus har sammankallat en utmanande monad i periferin av vår livsform och utstrålar en uppfostrande moralisk kraft. Är vi myndiga nog att lära oss av hennes exempel och växa utöver oss själva?

4 kommentarer

Petra 2 januari, 2020 - 21:35

Ja, myten om den lyckliga horan är ju seglivad, kanske särskilt i länder som Tyskland (och Schweiz ?) verkar det som. Förvånansvärt få som lyfter fram enstaka exempel på kvinnor/män som säger sig trivas med att prostituera sig verkar dock önska den banan för sina barn eller sin partner …
Men det är klart, ingen vill väl se sig som ett offer? Vet inte om det blir mer lyckat för att man klär resonemanget i en massa abstrakta termer och intellektualiserar det. Läs Jeanne Cordeliers La derobade/Utbrytningen.

Reply
Arvi Särkelä 8 januari, 2020 - 20:23

Hej Petra! Tack för din kommentar. Det finns faktiskt en hel del sexarbetare som trivs med sitt arbete, utför det så frivilligt som man nu utför arbete i ett kapitalistiskt samhälle och anstränger sig för att överkomma stigmatisering. Ofta vill ju inte sexarbetare uttala sig offentligt just på grund av stigmatiseringen. Och stigmatiseringen blir knappast inte bättre av man kallar dem för ”horor” och degraderar deras erfarenhet av sin sexualitet till en ”myt”. Därför vore det viktigt att i stället understöda autonoma sätt att utföra sexarbete till högsta möjliga pris. Socialistisk politik har alltid handlat om att skapa arbetarmakt genom organisering och solidariskt hjälpa lyfta upp dem som lider av stigma och utanförskap. Jag ser inte varför man borde, som i Sverige, göra ett undantag vid sexarbetare.

Reply
Glad 3 januari, 2020 - 00:02

Hej. Mycket intressant artikel. Skall läsa den grundligare senare, men, snälla, förtydliga vem som fick sparken: den intervjuade Balthaus eller Schawinsky.

Reply
Arvi Särkelä 8 januari, 2020 - 20:26

Hej Glad! Tack för din kommentar. Båda fick sparken. Först Balthus från Die Welt, senare Schawinski från schweiziska Rundradion SRF.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.