Jörn Donner – unikt mobil

av Trygve Söderling

Den gamla historien om Jörn Donner och Mannerheimstatyn är på många sätt betecknande. Under mitten av 1950-talet gick debatten het om var i Helsingfors det blivande hjältemonumentet skulle placeras. En ung Jörn Donner föreslår att det ska placeras på hjul, med häst och allt, så kan hela ekipaget enkelt flyttas till den plats man för tillfället finner lämpligast. 

Det skämtet var tillräckligt stötande för att få Nylands Nation att utesluta Donner ur sina rullor. Vilket säger lika mycket om studentnationen, 1950-talet och marsken-kulten som om Donner. Förmågan att provocera – med i sista hand mycket enkla medel – fanns alltså redan hos cirka 20-åringen. Och jag tänker mig att en förmåga att se praktiska lösningar på till exempel logistiska problem kan ha bidragit till den senare Jörn Donners effektivitet som filmproducent och -regissör. Också i den verksamheten ska mänskor och grejer – ibland även hästar – flyttas omkring, på hjul eller annars. På samma sätt som Donner själv var unikt mobil mellan genrer, länder, partier, projekt och generationer.

Ny Tids läsare har förstås ofta läst i bladet att Donners journalistkarriär började som sportreporter på Ny Tid (liksom för övrigt även poeten Gösta Ågrens). Vid tiden för OS i Helsingfors 1952 var Donner 19, men hade redan året innan, 1951, debuterat med novellsamlingen Välsignade liv! Titeln och utropstecknet är typiska för detta tidiga stadium av Donner, där han förutom sportreportage publicerade brinnande pacifistiska debattinlägg i Ny Tid och gav ut noveller i en högstämd stil som är mera lik den 40 år äldre vännen och kollegan Hagar Olssons än den coola, elliptiska, kolumnistiska Jörn Donner-prosa som vi bättre känner till och identifierar honom med. Den stilen hittade han fram till kring 1958 med sitt första riktigt lyckade verk, essäboken Rapport från Berlin. 

1951 hade en 18-årig JD också, förutom novellerna, startat en litterär tidskrift som fortfarande känns fräsch och unik. Till historien hör att Borgåbladet hörde talas om tidskriftsplanerna, anade oråd och varnade – redan innan det första numret av Arena utkommit – sina läsare för kommunisten Donners kommande försök att infiltrera kulturen. ”Mörkmän i farten” lydde rubriken. 

Arena bestod av texter och presentationer av inhemska och internationella författare. Minimalistisk layout, inga bilder, inget tjafs: den här tidskriften skulle vara lika omöjlig att ge ut idag som den var då. Donner höll igång den i tre år, på två språk – en årgång gavs ut parallellt på svenska och finska – och hann ändå inte uppnå dåvarande myndighetsålder, 21 år, före nerläggningen. Därför står den tre år äldre skolkompisen Christer Kihlman som ansvarig utgivare. 

De två Norsen-gymnasisternas program-, debatt- och ledartexter i Arena är trevande, famlande, virriga, de förråder att ingenderas främsta anlag låg riktigt åt det hållet. Resten av innehållet (där många äldre kollegor kommer till tals) är riktigt intressant och har en vänsterprägel som tydligt skiljer Arena från den jämnåriga, finskspråkiga Parnasso.

(Intresserade hänvisas till min uppsats ”En annan värld – här hemma”, Historiska och litteraturhistoriska studier 86, 2011)

Bland Jörn Donners många romaner tycker jag de två om hans tid i Ny Tid-kretsen hör till de bästa: Jakob och friheten (1978) och Far och son (1984, Finlandia-prisad). Kanske av privata skäl (jag har ju själv senare hängt på bladet), men porträttet av legenden och Snusmumriken Atos Wirtanen (”Viking Sund”) som chefredaktör är festligt med sin okuvliga optimism och – börjar den unge Donner (”Jakob Anders”) småningom allt mera anse – världsfrånvändhet. 

”Jakob insåg att han satt med en drömmare, som inte ville vidkännas verkligheten. Jakob hade delat dessa drömmar så länge att han inte var fri från förtrollningen. han kände ingen, som tänkte mindre på sin egen person än Viking Sund. Saken gick alltid före, vad saken än kunde vara, att låna ut pengar, när han själv hade kontanter, att arbeta gratis för det han trodde på […]” ( Far och son)

Verklighetens unge Donner vänder sig till världen, reser och skriver. I en tjock roman från 1955, Jag, Erik Anders, tar frilansjournalisten Erik bussen till en bruksort och konfronterar en finlandssvensk sågverksägare kring en permittering. Reser sedan ut i Europa och rapporterar om politisk organisering i en större värld: Italien, Berlin, Budapest. Betraktad som roman är boken valhänt, formlös – trots resandet är den liksom inte på väg någonstans – men stoffet är ändå ett spännande undantag i en annars inåtvänd finländsk 1950-talslitteratur. 

Av orsaker som de här blev jag ganska imponerad av den unge Jörn Donner när jag under 1970-80-talet upptäckte vem han varit, och bland annat recenserade Far och son i Ny Tid. Det låg alltså nära till hands att försöka diskutera 1950-talets Donner med 1980-talets Donner i den brevväxling som publicerades 1986 i antologin Rockad. (Idén till brevboken kläcktes av Kjell Westö, som själv korresponderar med Johan ’Seppi’ von Bonsdorff; övriga par är Merja-Ritta Stenroos/Claes Andersson och Tapani Ritamäki/Merete Mazzarella). 

En dag sommaren 1985 tog jag alltså bussen till Norra kajen för ett första möte med Donner själv. Det visade sig att JD Productions var inhyst i en gul stuga inne på gården, en oväntat hippieaktig kontrast till den högborgerliga adressen. Minns också att jag var ganska darrig i byxorna, star struck, även om det tog emot att medge. Då som nu. Den speciella auktoritet, karisma, attityd som omgav Donners person har många vittnat om, inte minst kvinnor. Och i synnerhet för unga män var (är?) han självklart en oslagbar stil-ikon, även om det lite paradoxalt hör till denna stil att inte erkänna auktoriteter. Unga wannabe-Jörnar som med- eller omedvetet försöker vara lika coola dyker upp både här och där, oftast med bedrövliga resultat eftersom dessa unga män saknar både den självironi och den bildning som gav Donners berömda arrogans innehåll och mening. 

Den eleganta provokationen är en svårare konst än att bara slänga in ett ”skit” i ett samtal. Utan en Donners precision och sinne för situation blir det bara fånigt.

Det blev ett samtal och en brevväxling, även om Donner i något skede blev sur och hotade dra sig ur hela boken – kanske var det ”alternativförlaget” Boklagets amatörmässiga släpighet som krockade med JD:s maniska effektivitet? Det visade sig i alla fall ganska lätt att övertala honom att fortsätta, i telefon hänvisade jag till att det skumma bokförlaget ändå redan hade klarat av att ge ut 46 titlar. Donner ställde också upp på gruppfoto utanför en kinarestaurang på Södra Esplanaden (”Jag vill ha Pekinganka”) och senare en pressrelease. Bokens omslag var enligt honom en ”skitpärm” och i Hufvudstadsbladet sågades boken av hälften av de två recensenterna, rubriken lydde ”En bukett pingstnarcisser”. 

Plats för självrannsakan: var boken bara en egotripp och PR-grej? Jag minns brevväxlingen med Donner som en haltande dialog, jag minns det som svårt att få svar på de krokar jag kastade ut – framför allt kroken om den 50-tals-Donner som jag var nyfiken på. Varför lämnade du socialismen och arbetarrörelsen? ville jag veta, även om jag inte ställde frågan med just de orden.

När jag nu läser om brevväxlingen från 1985–86 i Rockad, ser jag att den ändå inte var den ensidiga dubbelmonolog som jag då upplevde den som. Donner tar upp flere av de handskar jag kastade än jag då förstod, det blir ett visst tankeutbyte om ideologier och till exempel den gröna rörelsen – ett ämne som jag anklagar Donner för att helt ha missat, tillsammans med resten av 1970-talets debatter och trender. 

Överlag låter jag underligt fräck och påstridig, i synnerhet i mitt första brev. Också mitt språk är knöligt. Jag är besviken på att Donner gått över till SFP, riktigt upprörd är jag över att han i en Hbl-kolumn tagit ställning för kärnkraft. Donners svar är roligare att läsa, mera välformulerade med en torr, underskruvad humor, men ofta litet undanglidande. En rolig detalj är några halvt avslöjande interiörer av hur chefredaktören Jan-Magnus JanssonHbl 1986 ville ha Donner som sin efterträdare, medan ägarna tydligen motsatte sig – det slutade med ett flummigt förslag om en tjänst som ”konsult” som sen aldrig förverkligades. 

Ibland är Donner aforistiskt pregnant: ”Varför skriver man böcker? För att världens samlade minne ska berikas med några centimeter på en hylla. Men en centimeter i hyllan är bättre än askan i havet”.

Man kommer att minnas Jörn Donner som en person med en underlig förmåga att få saker gjorda – böcker, filmer, talkshower, politik, inte minst rollen som stil-ikon – och som en person som mera än de flesta själv bestämde vad han ville få gjort. 

Han hade också en ovanlig kombination av otålighet och uthållighet: för otålig och rastlös för att orka systematisera och strukturera sina tankar på djupet, som en forskare gör, samtidigt oerhört uthållig när det gällde att genomföra sina hundratals projekt, filmer, romanserier med mera. 

En form av  uthållighet var det väl också att han ständigt började om och skrev samma bok gång på gång, framför allt den introspektiva boken om honom själv i en lång rad versioner – där hör På ett sjukhus (1960), Sommar av kärlek och sorg (1971) och Varför finns jag till (1998) till hans bästa essäer.

Med filmerna är det lite som med böckerna, de är ”för många” och några av dem riktigt usla, men där finns också överraskande bra titlar. Som gonzo-reportaget Perkele! (1971), äktenskapskomedin Hellyys (Ömhet, 1972) och den intensiva, verklighetsbaserade Kuulustelu (Förhöret, 2009). 

Jag hade inte mycket kontakt med honom efter brevboken, men minns ett slumpartat möte 2008 på stan, på Tuppens torg (bra val av plats för en slump) eftersom jag kunde säga: ”Jag kommer just från tryckeriet med min avhandling och när du nu råkar komma emot måste du få det första exemplaret, eftersom du citeras på den första sidan”. 

Kanske just Tuppens torg vore rätt plats för en Jörn Donner-staty? Han ska förstås röka, och vräka sig i en tv-soffa. Men materialet kan vara lätt, glasfiber, och lika självklart ska soffan förses med hjul så att statyn rastlöst kan fraktas omkring i det Europa som han, till skillnad från oss andra, mentalt hörde hemma i. 

2 kommentarer

Profilbild
Päivi Istala 6 februari, 2020 - 21:54

En utmärkt fin nekrolog. Tack, Trygve Söderling!

Reply
Profilbild
Trygve Söderling 11 februari, 2020 - 12:25

Tack, Päivi Istala. Jag hade ju bara tillfällig kontakt med JD några gånger och är ingen expert (även om jag i tiden har recenserat flera av hans böcker för Ny Tid) men tycker fortfarande den där tidiga perioden med Arena och Jag, Erik Anders m.m. är värd att lyfta fram, de är kanske inte lika välkända som det andra.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.