Hur många dimensioner har samhället?

6,3K

Teologen och matematikern E.A. Abbott skrev 1884 en satir om en tvådimensionell värld. Med avstamp i romanen Flatland utforskar Janne Wass via kunskapsfilosofi och neurobiologi fantasins och kreativitetens betydelse för framtida världsbyggen.

Föreställ dig att din värld är två-dimensionell, med längd och bredd, men ingen höjd. Det är en knepig uppgift, men den underlättas om du tänker dig världen som en spegelblank vattenyta. Du kan inte se något ovanför vattenytan, men inte heller vattnet under ytan. Det enda din begränsade tvådimensionella iakttagelseförmåga uppfattar är själva vattenytan, som en smal linje. Du själv är lika platt som din värld, och alla personer och ting rör sig lika platt på denna linje. För dig är detta hela universum, och du har ingen uppfattning om att något skulle kunna existera utanför denna platta värld.

Skulle någon titta ner på din värld från ett fågelperspektiv, skulle hen kunna iaktta geometriska former. Män, till exempel, är formade som polygoner med olika antal hörn. Trekanten är den enklaste – det är arbetaren eller soldaten, den lägsta kasten. Fyrkanten hör till medelklassen, gentlemännen. Ju fler kanter mannen har, desto högre stående är han i rang. Det vill säga, så länge han är symmetrisk. Asymmetri är inte heller bra, det tyder på någon form av personlighetsdefekt. Idealet i denna värld är att ha så många symmetriska kanter att man i praktiken blir cirkelrund. Kungen är till exempel mer eller mindre omöjlig att med blotta ögat skilja från en perfekt cirkel.

Kvinnan, för sin del, är ett streck. Hon åläggs att vicka på sin kropp för att göra sig synlig i gatubilden, så att någon man inte av misstag spetsar sig på henne.

Men hur ser du då vilka former dina medmänniskor har?, kanske du frågar dig. Jo, invånarna i Plattlandet har mycket god syn, och ser således olika grader av skärpa och suddighet, samt ljus och skugga. De kan avläsa olika nyanser av grått i polygonernas sidor, och skapar sig på så sätt en uppfattning om personers och tings geometriska former.

Vattenytan bryts

Världen som du nu förhoppningsvis har lyckats föreställa dig är den värld som den brittiska läraren och teologen Edwin Abbott Abbott (jo, namnet är rätt skrivet) skrev om i sin kortroman Flatland år 1884. De sociala koderna och elementen är betydligt mer komplexa än det som beskrivs ovan, men för denna artikel räcker de som en introduktion. Abbott skrev romanen under pseudonymen ”A Square” (en fyrkant), och bokens protagonist och berättare är just detta. Protagonisten är en laglydig gentleman som en natt i en dröm förflyttas till ”Linjelandet”, vars invånare endast kan se i en rak linje framför sig, och uppfattar alla sina medmänniskor som punkterna i slutet och början av en linje. Fyrkanten blir allt mer frustrerad i sina försök att övertyga linjerna om att det finns två dimensioner i världen, och inte bara en. Han tvingas till slut acceptera att folket i Linjelandet inte har något intresse av att se verkligheten utanför sin egen bubbla – eller linje, i detta fall.

Plötsligt en dag får Fyrkanten besök av en tredimensionellt klotformad sfär som landar mitt i Plattlandet. Sfären förklarar att hans ras, som bor i ”Rymdlandet”, med jämna mellanrum besöker Plattlandet för att försöka övertyga dess invånare om världens tre dimensioner. Fyrkanten ser naturligtvis inte sfären som ett klot, utan på grund av sitt begränsade synfält ser han bara den delen av klotet som för tillfället råkar korsa Plattlandet, alltså som en cirkel. Fyrkanten visar sig vara lika ovillig som invånarna i Linjelandet att acceptera existensen av en ytterligare dimension, och först då sfären plockar upp honom och lyfter honom ovanför Plattlandet, inser han vilken begränsad syn på världen han haft.

Sfären berättar att de tidigare gångerna han visat sig i Plattlandet, har landets ledare de facto privat accepterat den tredje dimensionens existens, men vägrat offentliggöra informationen. I stället har alla de som spridit information om en tredimensionell värld massakrerats eller fängslats som spridare av samhällsomstörtande, radikal propaganda. Sfären hoppas att Plattlandet nu skulle vara framstegsvänligt och civiliserat nog att acceptera världens egentliga natur.

Fyrkanten börjar propagera för denna nya världssyn, men bara ett litet antal personer accepterar den, och blir följaktligen efter våldsamma sammandrabbningar med myndigheterna satta i fängelse. Fyrkanten bestämmer sig efter sju år i fångenskap att skriva boken Flatland som ett vittnesmål för eftervärlden.

Geometrisk satir

Edwin A. Abbott (1838–1926) var förutom teolog beläst i klassisk grekisk och romersk tradition, samt en framstående matematiker och teoretisk fysiker. Den största delen av hans litterära produktion bestod av teologiska texter, där han tydligt gav uttryck för sin liberala världssyn. Flatland ska naturligtvis förstås som en samhällssatir. Abbott målar i boken upp ett samhälle med en oerhört komplicerad och rigid samhällsstruktur, som till synes möjliggör klassklättring, men som i själva verket gynnar den klass som redan sitter vid makten. Samhällets regler utmålas som bestämda enligt naturens lagar, trots att läsaren är fullt medveten om att dessa ”naturlagar” är fullständigt verklighetsfrånvända. I själva verket upprätthålls strukturerna – både medvetet och omedvetet – för att bevara status quo. Inte bara gynnar det rådande systemet de redan mäktiga, det erbjuder också för de mindre lyckligt lottade en trygghet och ett ramverk för förståelsen av världen. Genom att vägra acceptera en vidare värld, binder även den lägre kasten i samhället sig vid sina egna bojor.

Flatland väcker dock också intressanta filosofiska frågeställningar om svårigheterna att föreställa sig en verklighet utanför vår egen upplevelsesfär. Längtar någon som är född i fångenskap och utan kunskap om en värld utanför efter frihet? Kan vi föreställa oss ett begrepp som frihet utan att ha en uppfattning om att frihet existerar?

Huskens anatomi

1700-talsfilosofen David Hume argumenterade för att vår fantasi är ohjälpligt bunden till våra sinnesintryck. Vi kan föreställa oss en enhörning, trots att den inte existerar, eftersom vi redan vet vad en häst och ett horn är. Men då H.P. Lovecraft i sin novell Färg bortom tid och rum (1927) beskriver en helt ny färg, är det omöjligt för oss att föreställa oss den. Vår fantasi är bunden av det mänskliga ögats möjlighet att förnimma färger.

Humes teori verkar stödas av modern neurologisk forskning. Det så kallade Hebbs postulat, som formulerades redan 1949, ger vid handen att då vi ser eller upplever någonting, lämnar detta spår i hjärnan, som vi har tillgång till i form av minnen. Den rådande teorin stipulerar i dag att då vi föreställer oss något nytt, till exempel en varelse som är till hälften hund och till hälften fisk, vi kan kalla det en ”husk”, ser vi bilden av denna ”husk” tack vare att de neuroner som förmedlar bilderna av fiskar och hundar aktiveras samtidigt i vår hjärna. (Nu vet ni alla hur en husk ser ut, varsågoda.) I förlängningen skulle detta betyda att allt vi föreställer oss egentligen endast är varianter av det vi redan känner till.

Att föreställa sig det omöjliga

Vad har då allt detta för betydelse? Om fantasins gränser rent neurologiskt inte går att tänja utanför vår upplevelsehorisont finns det ju förvisso inget vi kan göra åt det. Däremot kan det vara bra att vara medveten om denna begränsning – i så gott som alla sammanhang. I sin satir vill Abbott påvisa hur mycket våra samhälleliga normer och regler formas av uppfattningar som i själva verket kan vara helt felaktiga. Genom att utmana vår omedelbara reaktion, att förkasta sådant som vi anser vara omöjligt eller opassande, kan vi förhoppningsvis både vidga vår förståelse om världen och bidra till en progressiv utveckling av densamma. Även om vi inte kan föreställa oss något, betyder det inte att det inte kan vara sant eller möjligt. Om vi inser att vi inte kan vidga gränserna för vår fantasi utanför vår världsbild, kan det måhända sporra oss till att istället vidga vår världsbild.

Att ifrågasätta det vi vet och kan veta behöver fördenskull inte betyda att vi måste förfalla till relativism – alltså tanken om att vi inte kan veta någonting alls eftersom vi inte vet om våra intryck motsvarar den fysiska världen, eller om det alls finns en fysisk värld. Ett samhälle måste naturligtvis komma överens om vissa grundläggande sanningar för att fungera, och framför allt utarbeta ett system för att att inom vissa givna ramar testa olika idéers sannolikhet, funktionalitet och regelbundenhet.

Möjliga världar

På sätt och vis var Edwin A. Abbott den första fiktionsförfattaren som tog sig an frågan om alternativa universum utan mysticism (möjligen med undantag för Margaret Cavendishs roman The Blazing World från 1666) . Redan 1686 skrev dock matematikern och filosofen Gottfried Leibniz: ”Eftersom det finns ett oändligt antal möjliga världar, finns det också oändligt många lagbundenheter, vissa som passar en värld och andra som passar andra, och varje möjlig individ på vilken som helst värld förkroppsligar den världens lagbundenheter” (red.:s översättning).

Vår förmåga att föreställa oss möjliga världar har, som Abbott noterar i sin satir, direkt inverkan på vilka lagar och bestämmelser vi stiftar, vilken ställning vi ger olika grupper i samhället och hur vi överhuvudtaget behandlar våra medmänniskor.

Om en kanske något svajig parallell tillåts, kan man fästa uppmärksamhet vid den breda metaundersökning som publicerades av universitetet i Oxford 2017, som visar att en högre etnisk och religiös diversitet i samhället korrelerar med bättre hälsa och välmående. Med andra ord: ju fler dimensioner som tillåts i ett samhälle, ju fler möjliga världar ett samhälle kan föreställa sig, desto bättre mår dess invånare överlag.

Kreativitetsmuskler

Låt mig till slut återvända till frågan om erfarenhet och fantasi. Det finns nämligen ett aber. Neurobiologisk forskning utförd vid universiteten i Dartmouth och Princeton, som publicerades 2019, undersökte om och hur hjärnaktiviteten hos kreativa personer skiljer sig från den hos personer som rönt framgång i andra branscher än de kreativa, då de använder fantasin. Forskarna samlade två testgrupper, en som bestod av personer som rönt framgång i kreativa fält, och en som bestod av personer som var framgångsrika inom andra branscher, som ekonomi, juridik och medicin. Försökspersonerna ombads skriva essäer om ämnen som låg långt utanför deras erfarenhetszon – till exempel om hur en stad skulle se ut om femhundra år. Essäerna poängsattes med avseende på bland annat detaljrikedom och ”kreativitet”, och föga överraskande var det de kreativa personerna som tydligare lyckades föreställa sig hur framtida samhällen skulle se ut och fungera, och klarade av att tänka utanför boxen.

Det var ändå den neurobiologiska biten som tog forskarna på säng. De hade förväntat sig att helt enkelt se en större aktivitet i de delar av hjärnan som vanligtvis aktiveras då vi använder oss av fantasi – som om de kreativa personerna liksom hade ”större kreativitetsmuskler”. Men till deras förvåning aktiverades under arbetets gång hos de kreativa personerna en helt annan del av hjärnan – en del som vanligtvis används då vi tänker på andra människor, och som har kopplats till känslan av empati. Ingen av personerna i kontrollgruppen använde under försöket den delen av hjärnan.

Kultur som samhällsbygge

Det här tyder på att då kreativa personer föreställer sig möjliga världar, lever de sig i betydligt högre grad in i situationen för de människor som bebor denna fantasivärld. Ur politikens och samhällsplaneringens synvinkel är detta anmärkningsvärt. Genom att känna empati med de personer som hen fantiserar om, kan en kreativ människa så att säga se världen som hen skapar genom invånarens sinnen och känslor. Det ger hen potentiellt en större chans att förutse problem och möjligheter än den som föreställer sig framtiden utan att använda empaticentret i hjärnan. Då kreativa personer föreställer sig framtiden, har de genom användningen av denna tilläggsresurs i hjärnan en större möjlighet att bygga en samhällsvision som sätter människan i centrum – snarare än till exempel tekniken eller kommersen.

Annan neurologisk forskning (Chee-Seng Tan, 2016)  pekar på att öppenhet som personlighetsdrag är nära förknippat med kreativitet. Denna fallenhet för empati och öppenhet framstår som central i våra försök att övervinna fantasins begränsningar, och åtminstone hålla ett öppet sinne för de möjliga världar som vi på grund av vår brist på erfarenhet inte ens kan föreställa oss. Genom att vi öppnar oss för nya intryck och lever oss in i andra människors situation, vidgar vi också vår egen erfarenhetshorisont.

Att vi lyssnar på det kreativa fältet framstår alltså som absolut nödvändigt då vi fattar de beslut som formar framtidens samhälle. I dag hör vi för det mesta konstnärer uttala sig i politiska frågor till exempel då det gäller offentlig konst, och författare får tala om bibliotek och kulturpolitik. Forskningen tycks visa att vi behöver betydligt fler röster ur det kreativa fältet i diskussionen om de grundläggande samhälleliga strukturerna och om hur vi skapar en fungerande värld för framtida generationer.

Men forskningen slår också ett slag för vikten av att de som formar framtidens samhälle inte bara tar till sig rapporter och opinionsundersökningar, utan dyker djupt i konstens och kulturens värld. För även om konstnärer och kulturskapare kan göra mycket nytta i tidningarnas spalter och i riksdagens plenum, är det naturligtvis genom sitt skapande som de allra bäst uttrycker sig.

Alltså, vill du som politisk varelse skapa en bättre värld: gå på teater. Läs skönlitteratur. Besök gallerier. Köp en skiva. Stöd kulturen.

Och minns i öppenhetens namn Arthur C. Clarkes ord i inledningen till bokversionen av 2001: Ett rymdäventyr: ”Detta är endast fiktion. Sanningen kommer, som alltid, att vara betydligt mer förunderlig.”

Illustration: Otto Donner