Hösten 1987 och våren 1988 arbetade jag för Kalevi Kivistö som var presidentkandidat för Liike 88. Speciellt gentemot fackrörelsen blev jag uppmanad till en viss försiktighet eller klokhet, vishet.
Jag förstod nog vad det var frågan om. Speciellt bland de delar av facket som leddes av folkdemokrater/kommunister var alla inte helt förtjusta i att samverka för en kandidat som själv var humanist och socialist och dessutom ville samarbeta med de gröna. Kandidaten talade inte heller med den retorik som kännetecknade ”vänstervänstern”. Så kampanjbossen var god och blandade sig inte i frågor som gällde FFC.
Senare i livet var jag med om att grunda en ny fackförening för präster och kyrkomusiker – den var ansluten till en centralorganisation och även alla andra kyrkligt anställda kunde ansluta sig till den. Prästernas eget fack hörde till Akava. Ingen vaktmästare eller städare, kanslist eller sekreterare kan bli medlem i Akava. Sedermera har prästförbunden fått diakoniarbetarna att ansluta sig till Akava trots att operationen förutsätter en mjuk tolkning av termen ”akademiskt utbildade”. Det akademiska är egentligen inte viktigt för Akava och prästförbunden. Mycket viktigare är att man inte tillhör en facklig organisation som driver eller främjar något så brutalt som jämlikhet eller till och med socialistiska idéer och ifrågasätter den makt som pengar eller ställning skänker.
Det viktigaste i mina val har varit samma motivation som min pappa hade: jämlikhet. Jämlikhet är lika svårt att beskriva politiskt och samhälleligt som nåd inom religiösa rörelser. Präst som jag är gäller också den problematiken i mitt liv och tänkande. Inom facket ville jag 1987-88 ta upp just den. Jag ville att facken skulle börja diskutera hur jämlikhet tillämpas för till exempel byggnadsarbetarna eller kommunalt/statligt anställda. Mellan högskoleexaminerade och yrkesskolutbildade. Varför skall vi ha ett system där löneskillnaderna får växa så stora som de är idag?
I mitt tidigare liv var jag en tid studentpräst i Uleåborg. Jag fick mycket nedsättande kommentarer när jag anslöt mig till Folkdemokratiska rörelsen och kommer ihåg hur hamnarbetarna och byggnadsfacket ifrågasatte mitt val av partitillhörighet vid en retreat i Pateniemi. Vi hade ordnat en diskussion om rättvisa med fackanslutna inom området. Den lokala prästen var inkallad. Han och jag fick då en hel del ovett för våra höga löner. Det visade sig ändå att det bland arbetarrörelsens representanter fanns personer vars löner klart översteg den lokala prästens. Såväl inom facket som inom kyrkan fanns det alltför stora löneskillnader.
Det här hände under 1960-talet då man häftigt och överallt diskuterade rättvisan mellan tredje världen och resten av mänskligheten. Idag diskuteras jämlikhet eller rättvisan mycket sällan. Konfrontation är rådande och det gör ju diskussion lönlös. Alla tvingas välja sida. Måste vi det? Knappast.
Arbetarrörelsen och uppmaningen ”förenen eder” var viktiga. Annars skulle vi fortfarande leva i en värld där endast positionen, ställningen i samhället, äganderätten och pengarna får bestämma. Vi lever nu i en annan värld än på 60-talet. Varje fackligt eller politiskt aktiv grupp, parti eller rörelse har förändrats, vare sig de vill det eller inte.
Vi kommer alltid att behöva jämlikhet. Det är klart. Men då skall varje grupp som tror sig representera andra noga analysera läget och vara beredd på förändring. Men grunden får inte glömmas. En människa är en människa som behöver allt möjligt men framför allt rättvisa och jämlikhet. Dessa två är universella begrepp och att tillämpa dem är allas skyldighet.
Foto: Bill Nicholls/CC
En längre version av texten har publicerats på Tigerbloggen.
1 kommentar
Detta var verkligen en bra predikan.