Samernas traditionella handelsrutt Enarestigen har anor från 1500-talet. Idag är det endast äventyrliga vandrare som åtar sig den 100 kilometer långa strapatsen genom orörd ödemark och spridda spår av en gammal kultur.
Det duggregnar när jag, min son John och hans servicehund Loki stiger av bussen vid skoltsamernas museum och den ortodoxa kyrkan i Sevettijärvi. Klockan är sex på kvällen. Det är slutet av september. Vi är de enda passagerarna från Enare- kyrkby. När vi står vid vägkanten med våra ryggsäckar har vi 100 kilometer genom vildmarken till Ishavet.
Kaldoaivi är Finlands största ödemark. Strax intill ligger det vidsträckta myrskyddsområdet Sammuttijänkä–Vaijoenjänkä. Det här är samernas hembygdsområde för att idka naturnäringar som renskötsel, jakt, fiske och bärplockning. Kaldoaivi, Näätämö och Muddusjärvi renbeteslag har sina renar i området. Skoltsamerna som förflyttades från Petsamo efter andra världskriget har sitt område närmast ryska gränsen. Tillsammans med ödemarken på norska sidan bildas ett 5 000 kvadratkilometer stort område utan vägar.
Enarestigen, på samiska Anárašmáde, är en historisk handelsrutt från Sevettijärvi till Varangerfjorden. Stigen användes av samer, handelsmän och skatteindrivare redan på 1500-talet.
Vi har med oss mat för en vecka uppvägd och vakuumförpackad. Kalorimängden är uträknad för varje dag. Allt är lättvikt: Tarptält, dunsovsäckar, liggunderlag, titankokkärl, kläderna vi har på oss, några bytesplagg, kartor, kompass, första hjälp, en GPS för positionsbestämning i dåligt väder och en SPOT-nödsändare för nödsituationer. Loki har sin egen mat och utrustning. När vi startar väger Johns ryggsäck 25 kg.
– Du som är äldre får bara bära en femtedel av din vikt, säger sonen bestämt, det är en säkerhetsfaktor.
Sjöar och porlande bäckar förser oss dagligen med gott, kristallklart dricksvatten.
Vi vandrar några kilometer och sätter upp tältet.
Vattendrag, våt- och myrmarker växlar med furu- och blandskog. Någonstans hamnar vi på fel sida om ett renstängsel. Vi blir tvungna att åla oss under. Väl på rätt väg är de orangemärkta käpparna som utmärker stigen lätta att följa. Naturen sprakar i färgmättad höstglans. Över blåbärsriset ligger en rosaskimrande diamantmatta av vattendroppar. Så fort vi stannar för en paus går kölden genom märg och ben. Det enda sättet att hålla sig varm är att hålla sig i rörelse.
Tre unga män som torkar sina skor vid en öppen eld hör till de få människor vi möter på vägen. Vandringsstövlar är ett bra val den här tiden på året.
När strömmar och bäckar suddar ut stigen vadar vi eller balanserar från sten till sten. Vi har två större vattenleder att ta oss över. Näätämö älv rinner ut i Ishavet på norska sidan. Numera finns här en bro.
På kartan är Silisjoki utmärkt som vadställe. En båt med draglinor ligger vid stranden från juni till slutet av september. Det krävs rejält med kraft att dra båten över det strömmande vattnet.
Sista biten vandrar vi med pannlampor. Stigen försvinner tvärbrant ner i mörkret. Sjön mellan trädtopparna tyder på att ödestugan är nära. Vi knackar på nio på kvällen. Stugan är varm. Två vandrare på väg söderut har tänt en brasa. Linorna under taket fylls snabbt med utrustning och kläder som torkar under natten.
Efter Iisakkijärvi ser vi inte en människa förrän vi når Ishavskusten fem dagar senare. Stigen leder norrut förbi sjöar, myrar, bäckdalar, moränåsar och björkdungar. I en sagolik skog dansar fjällbjörkar som levande väsen. En drake öppnar sitt gap, en fågel sträcker på halsen, en kvinnokropp står fångad av stammens näver.
Vyerna blir öppnare. Det är ödemark så långt ögat når. Överallt finns blåbär, lingon och kråkbär. Vi sträcker oss ner och tar en handfull med jämna mellanrum. Det är samma meny varje dag så vi livar också upp morgongröten och älggrytan med bär.
I Rousajärvi viker Sevettijärvi-Pulmanki leden av mot Nuorgam på finska sidan. Vi fortsätter mot norska gränsen.
Landskapet blir allt mera fjällikt. Också här påminns man om hur hotad balansen är i naturens sköra ekosystem. Vi vandrar genom flera områden där fjällbjörkarna angripits av Mindre frostfjäril (operophthera brumata). Massförekomster återkommer i 9-10 års cykler. Frostfjärilens ägg dör först vid cirka 37 minusgrader. För det behövs kalla vintrar.
Kylan tilltar och håller mig vaken. Jag blir utskickad i mörkret för att hoppa och göra åkarbrasor. Det är det enda som hjälper. Det är stjärnklart och norrskensslöjor dansar över himlen.
Nära tältplatsen på Aittoaivis strand kan man se resterna av en torvkåta, gámme. Kåtan är byggd av fjällbjörk, näver och torv och delvis nergrävd i jorden. Liknande boningar har byggts för övernattning och som skydd för väder och vind ända sedan stenåldern.
Ett stadigt renstängsel följer gränslinjen mellan Finland och Norge. Vi skriver våra namn i gästboken som ligger i en postlåda vid porten. Endast 6 personer har passerat före oss i år. Ett stenkast längre fram ligger det ursprungliga gulmålade riksröset.
På norska sidan är stigen svårare att följa. På gammalt vis är den utmärkt med två eller flera stenar placerade på varandra. De är svåra att urskilja i den steniga terrängen. Ställvis är stigen helt utplånad. Ett pärlband av glittrande fjällsjöar underlättar kartläsningen. När man navigerar på traditionellt sätt uppehålls kunskaperna.
Att gå till fots är som meditation. Andningen blir lugn och rytmisk. Sinnena skärps. Hjärtat slår i takt med stegens tryck mot marken. Landskapet förändras långsamt framför näthinnan som en film i slow motion. Det här är människans naturliga takt. Loki skuttar glatt kors och tvärs efter varje doftaning han fångar upp med sin känsliga nos.
Tanken dyker oundvikligt upp. Vem har vandrat här före mig? De äldsta spåren av tidig bosättning i norra Finland har hittats i Vetsi-järvi nära Utsjoki. Stenbehandlingstekniken visar att inflyttarna kom österifrån och att de hade kontakt med finnmarkskusten. Fynden har daterats till 8 300–8 200 år f.Kr.
Finnmarken är det ursprungliga namnet på svenska och finska Lappland och norska ishavskusten. År 1751 definierade Strömstadstraktaten en gräns mellan Sverige och Norge. Allt norr om Tana älv blir på norska sidan. När Sverige förlorar Finland 1809 dras gränsen mellan Sverige och Ryssland. Svenska gränsen stängs definitivt 1829 och den norska 1852 med katastrofala följder för renskötseln.
Under vandringen lägger vi märke till färska spår av terrängcyklar. På sina ställen har cykelhjulen slirat över stenarna och slitit loss det tunna växtlagret. De djupa spåren är som stöpta i naturen för decennier framåt. Tundran återhämtar sig långsamt.
Uppifrån fjällen ser vi Ishavet. I stället för ännu en tältnatt skyndar vi på stegen. Det blir den längsta dagsmarschen, 25 km. Det är mörkt när vi når stranden. Forntidens blomstrande handelsplats har krympt till en klunga små hus.
– Det finns inget så ofarligt som en liten tant, säger John, och ber mig knacka på och beställa en taxi.
Med Vadsøya Fjordhotell, Birder´s Basecamp som bas provianterar vi för de följande sju dagarna. De har både tvättmaskin och torkrum för utrustningen.
– Akta er för Falkfjellet, säger äventyraren Kurt i Vadsø. Jag har cyklat från Nordkap till Gibraltar och vandrat tillbaka men aldrig stött på något så hemskt som stenarna på Falkfjället.
Vårt nästa vandringsmål är Varangerhalvøya nationalpark. Det är ett kargt och mäktigt ödemarksområde som består av arktisk tundra med stora blockstensformationer, öppna fjällvidder och ringformade stenmassor.
Vi vandrar längs parkens enda utmärkta vandringsled till Nattfjelldalen. Det är en imponerande kanjon som slutar i en amfiteater. Nerför bergväggen forsar Storelvens dramatiska vattenfall.
Resten av vandringen går genom omärkt terräng. Vi rundar Steinfjellet och Falkfjellet och ser till att vi inte kommer för nära Stormyren i väster. Det är ett våtmarksområde som korsas av vattendrag och myrdammar. Här har många arter av våtmarksfåglar en fristad.
Dimman lägger sig plötsligt över fjällvidden och alla landmärken försvinner. Synligheten är några meter. Kompassen och kartan är i flitig användning och vi tar fram GPS för att styrka vår positionsbestämning. Loki får vittring av något djur och rusar in i dimman. John blir orolig och försvinner också han i mjölkvit tystnad. Jag sitter ensam med ryggsäckarna och väntar. Det är en lättnad när de dyker upp.
Följande dag när dimman lättar flyter molnen och fjällen ihop som färgerna på ett vått akvarellpapper. Det är som att vandra inne i en levande målning som solens guldgula penseldrag fläckvis lyser upp.
Varangerhalvön är en viktig boplats för fjällräv. Stammen har inte återhämtat sig efter den intensiva jakten på 1800-talet som nästan ledde till utrotning. Fjällräven som är anpassad till den arktiska tundran är akut hotad i Norge. Tromsö universitet placerar i omgivningen ut foder-automater som är utrustade med kameror så att man kan följa med hur de rör sig.
Helt oväntat fylls landskapet av renar. De finns överallt längs sluttningarna och i silhuett mot himlen. När vi tar en kaffepaus med tarpen uppspänd som skydd mot vinden hörs motorljud. Det är renskötaren Mikkel som undrar vem som tältar i fjällen i oktober.
När han har försäkrat sig om att vi inte är tjuvskyttar bjuder vi på te och han drar fram ”snyltkoppen” ur ärmfickan.
– Vi flyttar tvåtusen renar idag och lika många imorgon, berättar Mikkel.
Hela vägen längs älven ner mot Björnskardet följer renarna oss på vardera sluttningen.
Loki som helst skulle jaga renarna måste hållas i koppel ett par dagar framöver.
Den sista kvällen går solen ner redan klockan 16.58 och när jag en timme senare ligger i min sovsäck funderar jag över varför Finland fortfarande inte har ratificerat ILO-konventionen 169, om ursprungsbefolknings- och stamfolksrättigheter, som godkändes redan 1989.
Nyckelfrågan är samernas rätt att äga, inte endast nyttja, marken i de samiska hembygdsområdena.
Det är oacceptabelt att ge tillstånd för malmletning på renskötselområden.
Dragningen av Ishavsbanan från Rovaniemi till Kirkenes hotar antingen norra eller södra stranden av Enare träsk om den förverkligas.
Båda projekten är rena dödsstöten för renskötseln anser Sametinget.
Först när vi rör oss i naturen på naturens egna villkor förstår vi till fullo hur mycket vi har att lära oss. Oförstörda ödemarker är en försäkring för framtiden. Jag kan varmt rekommendera för var och en att göra en upptäcktsfärd i den orörda natur som vi fortfarande har kvar.
Första paragrafen i ödemarkslagen lyder:
”Ödemarksområden inrättas för att bevara områdenas ödemarkskaraktär, trygga den samiska kulturen och naturnäringar samt utveckla ett mångsidigt utnyttjande av naturen och förutsättningarna för detta.”
Se Angela Oker-bloms bildgalleri från vandringen nedan!
Foto: Angela Oker-blom
1 kommentar
Vilka tuffisar – speciellt DU Angela – fantastiska foton!