Alarmklockorna borde ringa genast då någon nämner ordet identitetspoltik. Vilken politik har inte att göra med människors olika identiteter? Kan en politisk rörelse vara fullkomligt ”fri” från identiteter?
Identitetspolitik definieras som politik som baserar sig på identitetsrelaterade egenskaper såsom etnisk bakgrund, kön, sexuell läggning eller andra personliga egenskaper. Skillnaden görs mellan politisk grupptillhörighet som baserar sig på dessa ”identitetsbundna” egenskaper och politisk grupptillhörighet som baserar sig på gemensamma intressen och ideologier. Fördelningen låter kanske logisk till en början, men frågan är vad det är vi egentligen vill åstadkomma med själva klassificeringen? Politiska intressen och ideologier som kretsar kring traditionella politiska ämnen såsom ekonomi, sysselsättning, socialpolitik och så vidare är också förknippade med människors identiteter och ställning i samhället. All politik är identitetspolitik.
Under de senaste åren har användningen av ordet identitetspolitik ökat och termen används oftast i negativ bemärkelse för att förminska vissa politiska ämnen och politiska aktörer. Det talas om att vi kan skilja på en äkta ”rationell och sakorienterad politik” och på en mindre värd ”känslobaserad och personlig” identitetspolitik. Begreppet används som maktutövning, där politik som strävar efter att lyfta upp utsatta minoriteters upplevelser och rättigheter klassas som mindre värd.
En del människor anser att för mycket tal om förtryckta minoriteters rättigheter angående till exempel rasism, kvinnors rättigheter, köns- och sexuella minoriteter ökar på polariseringen och förorsakar motreaktioner och förstärkning av extremhögern. I USA har även Trumps val till president förklarats med ”för mycket identitetspolitik” från demokraternas sida. Liknande tankegångar har vi även i Finland då grön politik som vill ”förbjuda bilarna och köttet” och lyfta fram diskriminerade grupper, ses som något som provocerar sannfinländarna och ökar deras popularitet.
Det må hända att tal om klimatförändringen och alla människors lika värde och rättigheter kan väcka motreaktioner då budskapet förvrängs och falska motsättningar målas upp. Det är viktigt att lägga märke till vem det är som skapar dessa falska motsättningar. Den intersektionella feminismens målsättning är inte att ställa människogrupper mot varandra, utan att lyfta dem som är utsatta. Klimatpolitikens målsättning är inte kategorisera människor i goda och dåliga konsumenter, utan att skapa en värld där alla har en möjlighet att göra hållbara val i sin vardag.
Att den politiska debattens tyngdpunkt har skiftat från vänster-högerfrågor till frågor gällande mänskliga rättigheter och klimatpolitik, är ett faktum som även de traditionella partierna i Finland bör vänja sig vid. Det hjälper inte med bittert muttrande om identitetspolitik. Det gäller att välja på vems sida man står.
1 kommentar
I have been waiting long for an opportunity to comment on this article, and the reason is of course that I am not quite satisfied with it. Of course it points (correctly) to some undeniable facts: a political movement will presumably not be able to be ”fullkomligt ”fri” of the influence of identities, and the concept of identity politics IS being used as an instrument of putting down an opponent. But on the other hand I disagree with statements like ”[a]ll politik är identitetspolitik”, and I take the last sentence of the whole piece (which says that ”[d]et gäller att välja på vems sida man står”) as a nearly brutal invitation to fully dive into just identity politics. And the reasons for my obvious dislike come from my memories of a presentation during a peace research conference the autumn of 1971, where the author (whose name I have forgotten) was very carefully explaining the difference between the ”expressive” and the ”instrumental” response to a problem. – I have since been writing myself a piece about it under the title ”Nuclear Weapons and the Expressive Response” (it can be found in the Facebook group ”Political Psychology – Public group” and was written on 7 August 2020). What one anyway SHOULD see is that there are different ways how to approach a problem and the discussion about it. The expressive response is easily based on the feeling that the opponent is of a different ”tribe” (a hostile tribe, or at least one to which one does not wish to belong), which will easily lead to a reaction by which one demonstrates one’s identity as a member of an opposing ”tribe”, with a resulting confrontation and (perhaps) a resulting ”victory” over the opponent (which may feel good, but usually fail to secure the opponent’s cooperation in the solution of the problem) – and to associate ”identity politics” with this phenomenon may not be very wrong … . Whereas a solution of the problem may demand that one swallows one’s dislike for the opponent and his ”tribe” and tries hard (if need be even by compromising about perhaps less essential aspects) to win his cooperation for the solution of the problem. In the article this is called ”rationell och sakorienterad politik”, and I think it is simply NECESSARY, but OF COURSE it can also be used in order to try and harm the reputation of the opponent (e.g. denouncing him as ”känslobaserad och personlig”) – which I certainly would not like. One propaganda method is even to ”paint” the opponent as a (blind and thoughtless) member of some hostile ”tribe” – e.g. by claiming that the Green ones want to ”förbjuda bilarna och köttet” – , but it should not be too difficult to see (and denounce) this exaggeration as cheap propaganda while sticking to the position that one in fact sees problems with cars and also the eating of meat, and what, please, to do about these problems (suggestions warmly welcome, and to remind of the Helsinki Energy Challenge as a good example to be followed might add weight to the invitation of suggestions …).