Kulla-Gulla har åldrats med värdighet

3,1K

 

I SVT:s litteraturprogram Babel pratade de för ett tag sen om flickbokserien Kulla-Gulla. De tyckte att böckerna fått ett mycket sämre rykte än de var värda. Jag lystrade till, eftersom Kulla-Gullaböckerna gick mig totalt förbi när jag var i rätt ålder för att läsa dem. Jag beställde en av de elva böckerna till mitt närbibliotek och blev helt fast. Beställde genast resten.

Böckerna utspelar sig i Sverige i början av 1900-talet och skrevs av Martha Sandwall-Bergström under slutet av 40-talet. De handlar om den föräldralösa barnhemsflickan Gunilla, som kallas Gulla. Hon auktioneras ut som arbetshjon när hon är sju år gammal för noll kronor. Vid det laget kan hon sköta barn, elda i spisen, laga mat, diska, städa, tvätta, odla potatis och lyda blint. Familjen där hon tjänar består av en snäll fattigbonde, en sjuk, sängliggande bondmora och fem barn under fem år. Gulla tar hand om hemmet och barnen och får dessutom lära sig mjölka och sköta de få djur man har. I den familjen stannar hon i två år tills mor i huset blivit frisk igen. 

Nio år gammal flyttar hon till torpet Kulla, därav namnet Kulla-Gulla, till en urfattig torparfamilj med fem barn, där mor i huset också är sjuk och sängliggande. Här utför Gulla igen torparfruns alla arbeten i hemmet, plus hennes dagsverken på herrgården, som består i att hjälpa vid skörd, storbak och tvätt. Medan de vuxna kvinnorna kokar tvätten i stora lutkar, klappar och sköljer Gulla och de andra barnen den nere i den iskalla ån. Eftersom äldsta sonen inte vågar gå ensam den långa vägen till skolan genom den mörka skogen får Gulla följa med och lär sig därför läsa och skriva. På sena kvällar och tidiga morgnar sköter hon alla sina åligganden i torpet, det är villkoret för skolgången.  

Kritiken har handlat om det osannolika i att en så liten flicka kan vara så överduktig och präktig och klara så mycket som Gulla gör. Det stämmer väl, men böckerna är otroligt spännande och lästes därför av en hel generation unga flickor på 50- och 60-talet. Trots att de ser ut som flickböcker kan de läsas som överlevnadsguider, eller historieböcker eller som en etnologisk handbok. Man får man veta massor om självhushållningens vardag och årsrytm, den anspråkslösa mathushållningen, de hemmasnickrade redskapen. Allt det här intresserar också mig som vuxen, så jag överser med Gullas ålder och följer i stället med spänning med hur hon löser alla problem som uppstår i vardagen. Vad gör hon till exempel när ingen modern sjukvård finns att tillgå och familjen drabbas av olika sjukdomar? Det man hittills tillgripit är trolldom och besvärjelser, medan Gulla som har fått lärdom på barnhemmet om att man kan koka te av vissa örter, experimenterar med dem i smyg, med goda resultat. De hungrar, de arbetar, de fryser i det dragiga torpet. Tacken är hugg, slag och bestraffningar, nöden och hopplösheten gör de vuxna hårda. Den enda lindringen är brännvin för männen och religionen för kvinnor och barn. Och drömmen om att emigrera till Amerika. Jag våndas genom böckerna.  

Martha Sandwall-Bergström redovisar också i detalj torparens kontrakt med herrgården. För ett dragigt torp med några magra teglappar utför torparen 156 dagsverken om året, det vill säga tre i veckan. Dessutom ingår två hjondagsverken i veckan som hustrun eller ett barn skall utföra. Vidare skall vissa körslor utföras mot dagpenning, timmer och kol forslas till bruket, och höst och vår, vid sådd och skörd, står torparen till herrgårdens förfogande närhelst kallelse kommer. På hösten plockar barnen 2 kannor lingon och 2 kappar enbär för herrgårdens behov, och på våren lämnas 5 skalade björkvispar och 2  granristvagor till herrgårdsköket. Vidare skall hjälphjonet, hustru eller barn, vid kallelse infinna sig för att hjälpa vid slakt och storbyk. Blir man sjuk så att man inte kan utföra sina dagsverken får man gå från sitt torp och bli fattighjon i fattighuset, medan barnen utackorderas som arbetshjon på byn. 

I synnerhet har man kritiserat den osannolika vändningen som allt tar när det visar sig att Kulla-Gulla är det borttappade barnbarnet till patronen på herrgården. Okej, där kan jag hålla med, det låter som en enkel lösning. Men mycket snart fattar jag hur smart det är. Nu får man följa herrgårdslivet inifrån så snart Gulla flyttar dit. Här har vi flickan som läsaren redan ömmar för, som vet allt om hur livet är på samhällets absoluta botten och nu skall hon göras om i grunden till en rikemansfröken och läras se på världen ovanifrån. Hon sätts i en flickpension, vars främsta uppgift är att uppfostra henne att som rik arvtagerska bete sig som en förnäm dam. Här särskådar Sandwall-Bergström inte bara motsättningen fattig-rik, utan ifrågasätter åskådligt kvinnans roll och gestaltar via Gulla sin samhällskritik fram till sista sidan. 

Dygder hos den driftiga torparflickan Gulla är nu plötsligt ett vårdat språk, passivitet, fåfänga och kallsinnighet mot underordnade. Hon ska låta sig betjänas, vifta med sin solfjäder, hjälpas upp i vagnar av gentlemän och se till att kläderna inte blir smutsiga. Allt naturligt ska poleras av henne, hon skall bli en stel docka, inklämd i korsett och trånga skor. Hon får aldrig springa, hoppa, titta, höra, fråga, reagera, tänka, visa intresse, säga vad hon tänker eller hugga i där det behövs. Det enda handlingsutrymmet som finns för en fin fröken verkar vara att sura eller att stolt knycka på nacken.

Och varför all denna möda med att ta all mänsklighet ur flickan? Jo, för att hon ska giftas bort med någon som hennes förmyndare anser vara en lämplig förvaltare av hennes pengar. Vi talar om tider då kvinnan inte har rösträtt eller rätt till sin egendom och ska lyda sin nya herre och make i allt. Den tilltänka fästmannen har rätt att misshandla ihjäl en arbetare på gården utan att Gulla får ifrågasätta det. Plötsligt ska hon acceptera grymhet mot den samhällsgrupp hon betraktar som sin egen, och som herrgårdsfröken får hon inte ens dra upp ett drunknande torparbarn. Men uppfostran biter inte på den spontana Kulla-Gulla, hennes hjärna och hjärta fungerar fortfarande som förr, alltså hoppar hon i och räddar barnet. För det får hon stränga åthutningar. 

Men Gullas morfar, godsägaren, blir gammal och trött och inser att hans sätt att leda arbetet på gården och förhållandet till arbetskraften inte fungerar så bra. Han lyssnar snopet till Gullas praktiska oaffekterade lösningar på alla problem. Det är nyttan av att Gulla levt i båda lägren, hon kan lyssna åt två håll. De sista böckerna handlar om Gullas skicklighet som förhandlare när hon i stället för att fortsätta splittrandets väg lyckas ena människorna runt gården.

Och visst, slutet är smått utopiskt. Men ser man bokserien som en idéroman så är det en fullständigt följdriktig avslutning. Gulla hittar sin själsfrände i Tomas ”Torpare”, en framstegsvänlig student som liksom hon brinner för rättvisa. Patronen ger helt över skötseln av godset till sin enda arvinge Gulla och hennes nya man. Mellan dem råder fullständig jämlikhet. Genom tålamod och insikt om båda sidors levnadsvillkor inför de nu en ny ordning med mänskliga arbetsförhållanden på gården. Inte helt oväntat jobbar friska och mätta bättre än hungriga och sjuka, så alla tjänar på reformerna. Alla blir glada och mår bra utom eventuellt den sura officeraren som hade velat gifta sig till Kulla-Gullas pengar och gods, och utlovade henne både pisk och smörj för hennes daltande med de fattiga när de väl var gifta. Han får åka hem med ogjort ärende.

Jag håller med Babels redaktör, Kulla-Gulla har åldrats med värdighet. Först planerar jag att dramatisera böckerna men det visar sig att det redan gjorts, premiär i regi av Maria Sid på Stockholms stadsteater så fort pandemin tillåter. Jag håller tummarna för er!