Kollissionskurs i Helsingfors

av Rainer Knapas

Den i mars 2021 publicerade boken Kenen kaupunki? Helsingin kaupunkisuunnittelu ja kulttuuriympäristö törmäyskurssilla – (Vems är staden? Stadsplaneringen och kulturmiljön i Helsingfors på kollisionskurs) – tar på 168 sidor upp fjorton kritiska punkter i stadskärnan, där staden genom sina beslut håller på att sälja ut stora byggplatser. Investors welcome. Boken är gemensamt utgiven av fyra sakkunnigorganisationer och artiklarna är skrivna av namnkunniga försvarare av stadsmiljön.

Bokens titel är en direkt fortsättning på Vems är Helsingfors?, den omvälvande rapport som skrevs 1970 av de unga arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael Sundman, på svenska och finska. Vems är Helsingfors? vände sig mot rivningsraseriet, bilöverflödet och den groteska trafikplaneringen, med amerikanska elevated highway-leder mitt över staden. Boken blev en vattendelare i stadsplaneringens idévärld och en viss besinning tog vid. Man började drömma om de första bilfria gågatorna och den helsingforstypiska arkitekturen fick ett eget värde för invånare och beslutsfattare.

Nu efter femtio år står vi där igen, inför nya typer av konflikter. Vad har hänt och vad har inte hänt under alla dessa år? Bilfientligheten lever och mår bra i kommunalpolitiken. Stadsbilden har förändrats i detaljerna, ställvis också i stort. Vi har fått en infantilisering, med små granna cyklar, rull- och sparkbräden (för vuxna!) och ett utbrett öldrickande sommartid på hundratals terrasser. Allting otänkbart 1970.

Stadens absoluta centrum står fortfarande mest och avvaktar – Finlandiahuset, Kiasma, Musikhuset och det nya kommunalbiblioteket har förstås kommit till. I övrigt är det mest synliga ett ruckel som verkar hoptotat av brun kartong, på Skatuddens paradplats vid presidentens slott. Detta ruckel tjänar den säregna kombinationen av simning och öldrickning och har som granne fått ett övermåttan stort pariserhjul. Tillfälliga båda två, sägs det, i tio – femtio år?

Nybyggnaderna på tidigare industri- och hamnområden stiger i höjden. För tillfället pågår den sista förbittrade striden om Malms flygfält – höghusstadsdel eller inte? Dagens två stora frågor gäller Södra hamnens framtid – med det nya arkitektur- och designmuseet – och Elielplatsens framtid, området mellan Järnvägsstationen och Posthuset. Just här skär det sig: skall tomten säljas ut till investerare, med maximala vinstintressen och våningsytor eller finns det andra alternativ, med mänskligare Helsingforsansikte än det internationella storkapitalet.

Det verkar finnas bara en tydlig princip i stadsplaneringen i Helsingfors. En deal mellan de två stora partierna, de gröna och samlingspartiet. De gröna får sina cykelvägar, samlingspartiet får fria händer i stadsbilden och planeringen i övrigt. Resultaten är ställvis förödande. Kapitalkonsortierna söker sig blixtsnabbt till de bästa lediga byggnadsytorna som staden glatt ställer till förfogande.

Stadsmiljön och -planeringen lyder under stadens gröna biträdande borgmästare. När har vi hört Anni Sinnemäki säga någonting till den historiska stadskulturens försvar? De gröna kunde ju i teorin tänkas vara ett kulturorienterat parti – ”miljö” är så mycket mer än kolsänkor och klimatuppvärmning. Medan de gröna är ute och cyklar så har den socialdemokratiske förre statsministern Paavo Lipponen rutit till om planeringsanarkin i Helsingfors, nästan som den enda politikern av vikt.

Någonstans – tills vidare okänt var – finns en vision av en så kallad modern storstad, med skyskrapor, blänkande hotell, glittriga köpcentra, bostäder med havsutsikt från oändligt höga glasfönster, ett pulserande liv och uteserveringar under färgglada parasoll. Gärna lite grönväxter, planterade. – Ett Dubai of the North, med utfyllda stränder, internationell prägel och myllrande turister i flygterminaler och terminallika museer. Början är gjord med de ynkliga skyskraporna i Fiskehamnen och Böle. Vi väntar på de konstgjorda öarna.

Den nyss avslutade arkitekturtävlingen för Elielplatsen har haft som mål att pressa in 42 000 kvadratmeter, 4,2 hektar, våningsyta mellan Järnvägsstationen och Posthuset – för att göra helheten tillräckligt lockande för investerare. Huvudlöst mycket för mycket, på denna plats.

Järnvägsstationen, vars östra flygel har blivit – ja, just hotell! – har fått en så kallad ikonisk status och Eliel Saarinens namn är världsberömt, men Posthuset då? Det är totalt undervärderat som byggnadsminnesmärke, byggt 1938 och ritat av arkitekterna Jorma Järvi och Erik Lindroos. Den tio våningar höga monumentalbyggnaden borde få stå för sig själv, fritt synlig från alla sidor. Kiasma-museets puckelrygg av zinkplåt ligger redan den för nära inpå.

Posthuset är ett av de offentliga landmärkena i den unga republikens huvudstad. Riksdagshuset är ett annat, Olympiastadion ett tredje. Framför allt krävde landets nya landsomfattande nätverk sina symboler, Posthuset för post, telegraf och rikstelefon, busstationen som kompletterade den äldre järnvägsstationen, ett högkvarter för Rundradion och för 1930-talets stora nyhet, landets Alkoholmonopol. Malms flygfält stod för det modernaste moderna. Helt följdriktigt var, att den mäktiga andelslagsrörelsens flaggskepp för hela landet, varuhuset Sokos, byggdes i posthusets grannskap. Från 1930-talet härstammar också andra nya riksomfattande ”huvudbyggnader”: universitetets Forsthus och Kvinnokliniken i Mejlans bland dem. Det är detta större politisk-historiska sammanhang, förvandlat till arkitektur, som Posthuset står för. Och om det vore ritat av Alvar Aalto eller ens vitt till färgen, så skulle det för länge sedan vara lika ikoniskt modernt som dess lilla granne, Glaspalatset.

2 kommentarer

Ernst+Mecke 12 april, 2021 - 19:02

What we could observe since years is that in Helsinki every single square meter has to earn its right to exist by producing a profit or making at least other square meters more profitable (preferably by something which would also be a ”monument”, such as, e.g., that bridge to Kruunuvuori). The Greens have not been much of an obstacle to this (from where the term ”Samlingspartiets gardening department”). Should one dare to hope that this COULD change if Samlingspartiet is not any more the biggest party (or will that just result in a ruling coalition with the Perussuomalaiset?)?

Reply
Glad F. 12 april, 2021 - 19:18

Tack för ditt inlägg. Inget att tillägga om de gröna. Bakom en ”grön” fasad finns ett betongparti, som ser människor som myror i en stack. Svenskhatarpartiet Kokoomus stöder alltid ”business”. Och mitt inläggs idé är att jag tycker vi skall vara ”pro market” och inte ”pro business”.

Har man goda kontakter, och kanske lite lämpligt understöd att bidra med, kanske man kan få ett lukrativt kontrakt. Men detta är inte marknadsekonomi, utan snarast vardag i en bananrepublik.

Som avslutning, (naturligtvis utan källhänvisning…..), läste någonstans att av hela Europas byggnadsindustri, är det den i Sverige och Finland som är mest oligopoliserad, alltså minst konkurrens.

Reply

Lämna ett svar till Ernst+Mecke


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.