Bezos rymdfärd är kapitalismens skrattspegel

3,7K

Att världens ultrarika borde hitta på bättre saker att göra än slunga sig själva ut i rymden är en allmänt utbredd åsikt. Men det är vi väljare som genom att stöda marknadsliberalismen ger Jeff Bezos och Richard Branson fullmakt att slösa världens resurser på att mäta vem som har den längsta raketen. 

Under juli månad har multimiljardärerna Richard Branson och Jeff Bezos båda skjutit sig själva upp i de övre lagren av jordens atmosfär i farkoster som deras egna bolag har designat och byggt. Båda två jagar i denna de ultrarikas snoppmätartävling Tesla-grundaren Elon Musk, vars SpaceX-företag i partnerskap med NASA har blivit en av de viktigaste privata aktörerna i den amerikanska rymdindustrin.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Varken Bransons Virgin Galactic eller Bezos New Shepard är farkoster som på något meningsfullt sätt bidrar till rymdvetenskapen eller till det internationella samarbetet till exempel kring rymdstationen ISS. Den enkla orsaken till detta är att de inte kommer högt nog för att sätta sig omloppsbana kring jorden. Farkosterna är enkom och enbart designade för att låta rika äventyrare åka upp till gränsen av jordens atmosfär och sedan komma ner igen efter ett par minuter. För den som kan betala är upplevelsen säkert alldeles hisnande. Men att idag bygga farkoster som tar människan till Kármánlinjen 100 km ovanför havsytan är ungefär lika konstruktivt som att flyga med helikopter till toppen av Mount Everest. Bara en person i historien har lyckats med det konststycket. Förvisso imponerande, men totalt poänglöst.  

Till och med USA:s luftfartsmyndighet FAA har efter Bransons och Bezos tilltag ändrat på sina regler för vem som officiellt får kalla sig “astronaut”. Sedan 2004 har FAA beviljat så kallade “astronautvingar” till personer som utanför ramarna för USA:s militär eller NASA lyckats ta sig högre upp än 80 km över havsytan. I ett tillägg slår FAA nu fast att det inte räcker med att binda fast sig i en raket och skjuta sig ut i rymden, utan för att få kalla sig astronaut måste man ha genomgått en utbildning som kvalificerar en som en del av manskapet ombord på farkosten. Dessutom måste en astronaut under resans lopp “utöva aktiviteter som bidrar till mänsklighetens säkerhet eller till att utveckla säkerheten inom mänsklig rymdfart”. 

I tidningars åsiktstexter och otaliga inlägg på sociala medier har de Branson och Bezos kritiserats hårt för att de använder sina miljarder för att boosta sina egon i stället för att till exempel lägga dem på arbetet mot klimatkrisen. Kritiken är förvisso helt berättigad, men missriktad. Den fråga vi borde ställa oss är hur de här personerna överhuvudtaget har lyckats tillskansa sig en så stor del av världens resurser att de faktiskt kan välja mellan att sätta punkt för all världens hungersnöd eller mäta snoppar i rymdraketer. 

Det är liksom “gomorron yxskaft” att efter fullbordat faktum klandra Branson och Bezos för att de bränner miljarder på egotrippande rymdäventyr. Vad de ultrarika gör med sina pengar är deras ensak, och de har full rätt att använda dem på precis vad de vill, så länge de inte bryter mot lagen. Det här är en del av det kapitalistiska system som vi har kommit överens om. Då systemet ifrågasätts här på hemmaplan, brukar arméer av debattörer resa sig i försvar för “Finlands konkurrenskraft” och framföra oro över att “företagen flyttar utomlands om skatterna höjs”. 

Så länge det fortfarande är möjligt för Jeff Bezos att mellan 2014 och 2018 öka sin förmögenhet med 99 miljarder dollar och under samma tid “endast” ha en beskattningsbar inkomst på 4,2 miljarder, så kommer vi att ha ultrarika som använder sina miljarder på sätt som många av oss anser att är omoraliska, poänglösa, till och med skadliga. Visst är det fritt fram att tycka illa om sättet som pengarna används på, och att uttrycka det. Men de som å ena sidan kritiserar Bezos & co – och å andra sidan skriker i högan sky då det förs fram förslag om att begränsa människors möjligheter att bli superrika – de vill både äta kakan och ha den kvar. Så länge vi tillåter enskilda personer och privata företag att lägga beslag på större delen av världens resurser i den fria kapitalismens namn, bör vi också acceptera att de använder pengarna på och för sig själva. Det är ju hela poängen med att tjäna pengar.

Kritiken är lite mer förståelig då den kommer från vänsterhåll, men att kritisera Branson och Bezos för deras moraliska tillkortakommanden är inte bara lönlöst, det är också kontraproduktivt. Jag kommer osökt att tänka på den oförglömliga scenen i kultfilmen 300, då kung Xerxes skickar bud till spartanernas kung Leonidas om att Sparta borde underkasta sig Akemenidiska imperiet, och Leonidas (i Gerard Butlers gestalt) brölar THIS! IS! SPARTA!” och sparkar ner budbäraren i brunnen. Att spartanerna i Sparta beter sig som spartaner borde inte överraska nån. Rovkapitalismen gynnar rovkapitalister, och att rovkapitalister inte alltid sätter det gemensamma bästa framför sina egna intressen borde inte heller överraska någon. 

Att gråta över att multimiljardärer sätter sina pengar på oetiska projekt innebär implicit att allt skulle vara frid och fröjd om multimiljardärer skulle sätta sina pengar på etiskt försvarbara projekt. 

Den här argumentationen är bakvänd och bidrar till den väldigt amerikanska tanken om att rika människor behövs därför att deras pengar skapar jobb och ekonomisk tillväxt, och inte minst för att många av dem donerar stora summor till välgörenhet. I stället för att förlöjliga miljardärerna själva, är det systemet som borde förlöjligas, det är vi väljare som borde förlöjligas. Vi fortsätter att upprätthålla ett samhällssystem enligt vilket det är viktigare att en liten klick ultrarika ska ha möjlighet att pissa iväg världens resurser på egoprojekt än att dessa resurser – genom regler och tvång – fördelas på ett sätt som gör att de kommer planeten och mänskligheten till godo.

Bezos, Musk och Branson är bara spegelbilder den växande ojämlikheten i världen. Enligt siffror från Statistikcentralen har förmögenhetsklyftorna i Finland fortsatt växa sedan 1990-talet. I dag äger 10 procent av finländarna 50 procent av alla landets tillgångar. Under de senaste fem åren har finländarnas medianförmögenhet minskat, medan nettoförmögenheten ökat, vilket visar på att de rikaste i samhället blir allt rikare, medan “den vanliga finländaren” de facto blir fattigare. Trots det finns det ett kompakt politiskt motstånd mot ökad skatteprogression, transaktionsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt, liksom mot till exempel basinkomst, inkomsttak och andra reformer som skulle bidra till en mer jämlik resursfördelning. 

Ett rättvist och hållbart samhälle där alla får sin beskärda del av kakan, och där de existerande resurserna används för gemensamma mål, kan inte bygga på fromma förhoppningar om att en rik elit ska använda sina överloppspengar för goda ändamål. På samma sätt är det skenheligt att belacka de rika för att de inte använder sina överloppspengar för goda ändamål. Vi har systematiskt privatiserat vinstbringande statliga bolag med förevändningen att staten inte ska syssla med företagsverksamhet, utan koncentrera sig på att trygga basservice. När sedan klirret i statskassan sinat har vi börjat privatisera basservicen för att den är för dyr för staten att upprätthålla med nuvarande skatte- och andra intäkter. Och då det föreslås att de som i dag driver den verksamhet som staten tidigare drev – nu med vinst i egen ficka snarare än statens – ska betala mer skatt, menar vi att vi inte kan höja skatterna för att skattepengarna då rymmer utomlands. Denna systematiska nedkörning av de offentliga finanserna har gjorts trots vänsterns ihärdiga protester, och helt enligt marknadsliberalismens vägkarta, men fortsättningsvis råder en förbluffande seg uppfattning i många kretsar om att det är mer marknadsliberalism som ska få den offentliga ekonomin på fötter, och att alla försök att begränsa de rikas möjligheter att bli ultrarika baserar sig på avundsjuka och missunnsamhet.