Europa är fullt av minnesmärken från krig och slag, monument för att minnas soldater som stupat. I Finland, med landets våldsamma 1900-talshistoria, är minnesmärkena många. I Sverige är de betydligt färre. Mer ovanligt är det med minnesmärken över dem som vägrade slåss. Men ett av de få undantagen finns i Sverige, en minnessten över finska skogsgardister som vägrade delta i fortsättningskriget. Stenen är rest långt norrut i Sverige, ett par mil norr om Pajala längs väg 99 vid den lilla byn Kaalama. Här står minnestavlan över nio finländare som upptäcktes av svensk polis när de gömde sig i en underjordisk korsu mellan två kolmilor.
Omkring 17 000 finska män vägrade infinna sig för att delta i fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Många avvek från permissioner i slutet av kriget, desertörerna gömde sig i skogen, andra tog sig över till Sverige. De brukar kallas skogsgardister. Orsakerna var flera, pacifism, krigsleda, rädsla att omkomma eller vägran på religiös grund. Men många vägrade också av politiska skäl. Så var det med männen under kolmilorna i Kaalama.
Efter det finska inbördeskriget förtrycktes delar av arbetarrörelsen i Finland hårt. Tusentals arbetare avrättades, med eller utan summarisk rättegång. Tusentals andra gick under av sjukdomar, våld eller svält i de mycket brutala fångläger där röda fångar fängslades. Deras berättelser fick inte spridas öppet, men i många arbetarhem fördes historierna om de vitas övergrepp och grymhet vidare. Kommunistpartiet i Finland förbjöds och ledande kommunister fängslades. Många röda hade flytt till Sovjetunionen. Våldet mot röda i Finland fortsatte under mellankrigstiden, inte minst från den fascistiska Lapporörelsen. Många finska röda såg på landets militärer som en fortsättning på de vitas skyddskårer.
När Sovjetunionen anföll Finland i vinterkriget 1939-1940 var desertörerna få. Inför angreppet från den stora grannen enades landet, även kommunister hörsammade kallelsen att försvara Finland. Men inför fortsättningskriget 1941-1944 var det annorlunda. I det kriget var Finland på samma sida som det nazistiska Tyskland. Tyska trupper agerade från finsk mark. De finska förbanden nöjde sig inte med att återta de områden som förlorats i vinterkriget. De fortsatte djupt in i Sovjetunionen och finska nationalister och extremhögern talade om att upprätta ett ”Storfinland”. Inför detta kände finska antifascister och kommunister stor olust. De ville inte delta i ett anfallskrig mot Sovjetunionen i allians med Hitlers Tyskland, hellre blev de skogsgardister.
I delar av finska Lappland var kommunisterna starka. När inkallelseorderna nådde unga män så valde tiotals av dem från byarna Venejärvi, Vaattojärvi, Sieppijärvi och Kittilä att avvika. Många av dem som drog till skogs hade tidigare slagits i vinterkriget. Nu gömde de sig. Snart var de jagade av finsk polis och militär. På vintern fick de det svårare att klara sig och flera av dem sökte sig över Muonio älv till den svenska sidan. Det var några av dem som sedan greps i Kaalama.
Kommunisterna var starka även på den svenska sidan älven och kontakterna var täta, på bägge sidor talades finska. Snart gömdes finska skogsgardister på många håll i svenska skogar och gårdar. Skogsgardisterna tog sig fram och åter mellan länderna och jagades även av svensk polis.
Henry Rantatalo föddes 1937. Han har arbetat med renskötsel i hela sitt liv och varit aktiv i vänstern. Henry har varit på många möten och deltagit i många års politiskt arbete. Han har samlat in pengar till strejkande skogsarbetare i såväl Sverige som Finland. Han minns uppståndelsen när skogsgardisterna i Kaalama hittades när han var barn. Efter kriget har han träffat flera av dem i det nära samarbetet mellan finsk och svensk vänster. Han berättar om bröderna Niva som gömde sig ett tag i Sverige men sedan sköts till döds när polisen spårade upp dem på den finska sidan.
I korsun i Kaalama lyckades de nio männen hålla sig undan till den 28 januari 1943, men då blev då avslöjade och gripna. Spår av slaktade renar syntes i snön nära kolmilan. De gjorde inget motstånd trots att de hade vapen. De dömdes i svenska domstolar, där erkände de villigt så många brott som möjligt, främst tjuvjakt, för att få bli dömda till svenska fängelser istället för att utlämnas till Finland. Men tre av dem utlämnades senare och sattes i fångläger i Finland. En av dem, Einari Seppälä, lyckades fly ur ett fångläger utanför Viborg i slutet av kriget. Han greps av sovjetiska trupper och avled några månader senare i ett sovjetiskt fångläger.
1944 fick Finland en separatfred med Sovjetunionen och de tyska trupperna kördes ut ur landet. I finska Tornedalen satte tyskarna gårdarna i brand under sin reträtt norrut. Befolkningen flydde över till Sverige. Ansvariga för fortsättningskriget ställdes inför rätta i Finland. Kommunisterna tilläts igen och ingick efter det första valet efter kriget i regeringen som ett av Finlands största partier. Amnestier utfärdades.
Minnet av skogsgardisterna har levt kvar på både den svenska och finska sidan av gränsen. Samtidigt delades den kommunistiska rörelsen i både Finland och Sverige när kritiken mot Sovjet ökade och partierna slog in på en självständig kurs för demokratisk socialism. Bägge partierna fördömde Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. I Finland stannade de moskvatrogna kvar som en minoritet i partiet ända till Sovjetunionens fall. I Sverige bröt de sig ur VPK 1977 och bildade det sovjettrogna APK.
Henry Rantatalo var ordförande i VPK Kaunisvaara när han tog initiativ till minnesmärket för skogsgardisterna 1979. Han vill att minnet av dem och de som gömde dem ska leva vidare. Därför står ett av de få minnesmärkena över dem som vägrade slåss än idag vid sidan av landsvägen vid den lilla byn Kaalama.
4 kommentarer
Min far Edvin Suikki Kaaama var den som gömde skogsgardisterna i Kaalamaa. Fick avtjäna 5 månader i fängelse för detta . Jag har domen från Haparanda tingsrätt och jag och min syster har skrivit en C – uppsats om denna händelse.
Vidare vill jag tillägga att min far Edvin Suikki höll invigningstalet över minnesstenen i Kaalamaa i augusti 1978.
Jonas Sjöstedts berättelse ger en stor förståelse för varför så många finska unga män blev skogsgardister – de deltog i vinterkriget när Sovjet anföll Finland för att få tillgång till Hangö udde i Finska Viken marinbas. När Finland däremot anföll Sovjet i maskopi med det nazistiska Tyskland så blev motviljan att gå ut i kriget igen för stor. Att Hitler exempelvis reste till Finland för att uppvakta Mannerheim på hans födelsedag bekräftade ytterligare vänskapen med nazisterna.
Vad Jonas Sjöstedt däremot utelämnar är de kontakter som uppenbarligen förekom mellan kommunister på båda sidan av gränsälven och Röda Armén. Jag har själv för några decennier sedan fått mycket kortfattad information om detta av en av de svenska kommunister som var aktiv under åren när skogsgardisterna gömde sig i korsun på svenska sidan. ”Nog hade vi en del kontakter med Röda Armén under de åren”, berättade den svenska kommunisten som allmänt bedömdes som mycket trovärdig och som många år efteråt var en ledande gestalt i dåvarande VPK:s norrbottensdistrikt. Några detaljer lämnade han dock inte, troligen för att han visste att jag var journalist. Kanske finns en anledning för Jonas Sjöstedt att gräva även i den frågan. Han har säkerligen stora möjligheter att få information. Jag har själv försökt, men inte kommit något vart. Jag hoppas att Sjöstedts egen ideologi inte avhåller honom. Det här handlar ju om tidigare okänd svenska historia.
Lars Pekkas kommentar är mycket viktig, och den gör att en del av min gamla kontrafaktiska historia väckts till liv.
Vad hade hänt om, ifall om inte hänt? Ifall det inte blivit en marsfred efter Vinterkriget 1940, ifall Tyskland inte ockuperat Norge 1940? För ganska så länge sedan dök en notis upp som berättade att norska kommunister var på väg att låta sig enrolleras i Röda Armén i kriget mot Finland.
Min fråga, med den ”kunskap” jag hade, var då; hur många av våra kommunister från Tornedalen och Sverige i övrigt hade velat göra och gjort detsamma som de norska kommunisterna tänkt? Jag försökte få en i Tornedalen känd person att forska, men han kände att det skulle bli för svårt. APK och VPK var bland annat en barriär, menade han.
Uppgifter finns att bland annat svenska tornedalingar som i Vinterkriget stridit i Finland mot Sovjet bespottades och trakasserades när de återvände till sina hemtrakter. Att svenskar återvändande från Fortsättningskriget blev bemötta på liknande sätt är välkänt.